onsdag 25 mars 2009

En usel symfonirockvits



Q:
Vad säger Emerson Lake & Palmer-multikeyboardisten Keith Emerson dagen efter han käkat en jättestark vindaloo?

A: Ajajaj, det svider i moog- och tarmkanalen!

söndag 22 mars 2009

Kosmische

torsdag 19 mars 2009

Paketet som är lika nedsläckt som ett huvud


Laktoslobbyns senaste PR-stunt för att ställa in sig hos klimatalarmister och goter ser ut som ett inverterat kärnkraftverk som nån Simon Gärdenfors-person klottrat en kossa på.
Dessutom är innehållet skadligt för såväl blodkärl som matsmältningsapparat.

måndag 16 mars 2009

Modeblogg: Anders Borg 1989



Foto: Jörgen Hagelqvist/UNT, uppgrävt av Alliansfritt Sverige

Lågkonjunkturkänning på stan

4:09 PM me:men jag tycker mig ha sett mycket mer skyltning för öl under 30 balubas på stan nu på sistone

V
: ja, 29 var det nog när jag gick förbi just dovas i helgen

4:10 PM en välklädd dam med annika falkengren-frisyr stod kl 14.30 och ryckte desperat i dörren

me: vilken lågkonjunkturbild

V: ... runt hörnet från det nyöppnade överskottsbolaget, så klart

söndag 15 mars 2009



Jag förstod att det inte var rätt svar på SvD:s fråga, men de enda orden som ekade i mitt huvud var "hybridbil med gengasaggregat".

fredag 13 mars 2009



Ibland blir jag osäker. Är det en stillbild ur en The Knife-video eller är ett fryst ögonblick ur Mia och Klara?

onsdag 11 mars 2009


Jag tycker fortfarande att Firefox ser ut som en jordklotsknullande räv.

tisdag 10 mars 2009

Min mamma GI-pionjären

Efter att sist i världen ha sett den här Anna Skipper och sedan läst lite om vår tids populäraste kostråd så slog det mig idag att jag växte upp i ett hem som med järnnäve styrdes av en av GI-dietens pionjärer. Nämligen min mor.
På grund av hennes främmande ursprung så bakade hon varje vecka midvintermörka rågbröd som var både grova och hårda. Vad jag vet blandades aldrig fiberrik bark i degen, men ni kan vara försäkrade om att kolhydraterna var långsamma som stonerrock och ständigt gav tarmsystemet något att hårdjobba med. Nu när jag tänker på det så var skåpen där hemma alltid välfyllda med rågmjöl av grövre kaliber. "Ingen tror att det kommer hända här i godtrogna Sverige, men när kriget är här så kommer vi att klara oss riktigt bra", förklarade mamma.
Att köpa bröd var något som hon var lite för stolt för.
Dels var det slöseri på pengar. Och dels så fick vi veta att det svenska brödet som såldes på Konsum och Borgarlivs var livsfarligt. Fluffigt, sött och vitt, inget som motionerade tänderna, dessutom skulle vi få tarmcancer av Skogaholm. Mörkt bröd, det blev man däremot stark och fick karaktär av. Vitt bröd fick jag och brorsan passa på att käka hos nån sunkig helsvensk kompis med majonnäsliknande kroppskonsistens och framtida dåliga tänder. Vi njöt för stunden, men när vi kom hem så skämdes vi lite.
Läsk drack vi såklart inte. Det kunde väl hända om vi var hos någon annan, på territorium där hemmets president inte hade fula maktbefogenheter. På vägen hem förklarades det dock utförligt att läsk inte bara fräter sönder tandemalj och magsäck, det är också som sprit, fast för barn. Man kan dricka det ibland, men om man inte klarar sig genom en vecka utan så borde man spärras in i en cell med vatten och hårt bröd tills begäret lämnar kroppen efter några veckor av hallucinationer och ångest.
Samma sak med saft. Det var ju ändå bara socker, inget att ha. Allra lägst i rang stod Önos, fråga mig inte varför, men det märket var djävulen. Tror att det hade nåt med moderaterna att göra, men jag kan inte minnas hur det hängde ihop. Ett födelsedagskalas hemma hos mig betydde att mina polare svennebananerna hela tiden grinade illa av den hemmakokta rödvinbärsdrickan helt utan socker. De var mesar och hade hål i tänderna, tröstade mamma. Men det var väl kanske bra att inte bli alltför populär på grund av dryckesbatteriet. Jag fick tidigt börja jobba på min charm.
Det här med hisnande blodsockertoppar var något som jag och min bror aldrig blev riktigt bekanta med. Som jag minns det befann vi oss på en ändlös platå där vi sällan kände buzz, men alltid kunde prestera gott under långa pass i skidspåret. Andra barn gav allt under intensiva spurter och stupade kort därefter. Jag och brorsan fortsatte att gneta på i ett sammanbitet lugn. Vi förstod ganska tidigt att vi var uppfödda till att bli något slags små övermänniskor.
Godis? Vi kunde väl ta en bit vitkål eller kålrot att gnaga på istället? Nyttigt! Godiset fanns helt enkelt inte i vår begreppsvärld förrän vi hamnade i skolgårdsverkligheten där de etniskt helsvenska trashungarna hällde i sig lösgodis varenda rast, vilket vi snart fick veta var rena knarkarbeteendet. Och mycket riktigt, tiden har gett min GI Jane till mamma rätt. Min låg- och mellanstadieklass har vad jag vet inte genererat något större överflöd av skötsamma medborgare som bidrar till samhällets nettovinst.
Som ni förstått vid det här laget så var det aldrig tal om veckopeng att köpa snarr för. Dels i preventivt syfte, men också för att de små pengar som fanns i vår låginkomsttagarfamilj behövdes till annat. Vi hade ju möjlighet till viss självförsörjning – i skogen, på kolonilotten och på farföräldrarnas lantställe. Och då måste ju våra pengar gå till att hålla farsans opålitliga vintage-Volvo rullande. Så vi kunde lasta in grep och spade och sedan gasa iväg för att gräva upp kålrötter.
Det här låter kanske som rena proggen. Men nej, proggare i form av akademiska kommunister med smak för att ”leva enkelt” var något som avskyddes lika intensivt som det vita brödet. De var välbärgade knarkare med långt hår, det fick vi tidigt veta. Inte för att vi kände några, men man har ju hört.
Jag är inte ledsen över min renlevda barndom. Jag tänker snarare att det var fantastiskt att jag redan som väldigt liten var så långt före min tid. Rena hipstern. Och jag känner stolthet över att aldrig ha präglats på sockret och de snabba, fördärvliga kolhydraterna. Jag ser varje dag hur mina arbetskamrater drabbas av knarkigt sockersug. De smiter iväg och köper en liten påse. De får intensiva sockerboostar. Sedan tacklar de av, en efter en. De skäms.
Medan mitt blodsocker är kalibrerat för driftssäkert under lång tid.
En bra dag känner jag mig fortfarande som en överlägsen livsform. När kriget kommer ligger arbetskamraterna på rygg och skriker efter dajm medan jag metodiskt gräver ett skyttevärn som är tillräckligt djupt för att skydda mig från splitter och ryssar. Kanske bakar jag till och med ett grovt litet rågbröd på några varma stenar som jag slängt i en grop. Pengarna jag aldrig lägger på snarr sparar jag till en måttfull mängd sprit att fira mig och min mamma GI-pionjären med.

tisdag 3 mars 2009

Statusuppdatering: Sjukt techno



Jag vet att det kan uppfattas som ond integritetskränkande sed att skärmdumpa andra människors facebookstatusar och lägga upp på bloggen. Men jag kan inte undanhålla er The Field-Axels statusrad från tidigare idag. Han är tamefan mest techno på hela internet idag.