torsdag 26 februari 2009

Terminalstadiet av electronica:


När man jammar loss iförd mysiga brallor och vadarsandaler inne i en nedlagd industribyggnad tillsammans med en farbror.

Ralph Lundstens kosmiska firmabil?


Plåtad på Gotlandsgatan av Nille Svensson.

onsdag 25 februari 2009


Edit: Det är alltså inte jag som skrivit in grejerna på bilden, utan den är snodd från tidningen Fokus eget Billström-memory . Sjukt kul.

På Tobias Billströms bokhylla.



Igår bläddrade jag igenom ett nummer av veckotidningen Fokus.

Jag fastnade såklart på det stora reportaget om migrationsminister Tobias Billström, i tidningen benämnd "hårdingen" och "Reinfeldts torped".

Dock hann jag inte läsa mer än ingressen eftersom jag inte kunde slita ögonen från Sara Mac Keys fantastiska foto av ministern. Där sitter Tobbe bakom sitt skrivbord. Ordning råder. Gemen är samlade i en liten bytta, pennorna i ett ställ. Bakom honom ser vi ett ståbord med dator och en ariskt blond bokhylla med pärmar. En kraftig blixt har frätt ut Billströms redan bleka feja. Han sitter med knäppta händer och har ett beslutsamt men samtidigt likgiltigt anisktsuttryck. Det skoningslösa frontalljuset har gett honom en liten och osmickrande dubbelhaka.

Jag kan inte minnas när jag senast såg ett så osmickrande och bistert porträtt av en makthavare. Mac Keys foto genomlyser med tusentals watt en beslutsarbetare som tycks bestå av 100 procent teknokratisk nonchalans inför människan. Bilden jagade upp en lätt känsla av skräck inom mig.

Sedan såg jag något mycket udda i bilden. Ovanpå den renrasiga svenska bokhyllan.

Där ligger en samling av lustiga små hattar.

Nu måste jag nog läsa artikeln.


tisdag 24 februari 2009

Coming up: Bananmonarkin



Sossarna har under de senaste hundra åren haft gott om tid på sig att införa republik. Ett pennstreck bara, så är det fixat. Eller hur det nu var som Palme uttryckte det. Dock har sossarna och deras republikanska vänner till vänster och höger aldrig riktigt orkat (eller snarare vågat) kavla upp ärmarna och kasta ut sagofigurerna i den gråslaskiga verklighet som alla vi andra krälar omkring i.
Det är lite synd, men inte så mycket att göra åt, vi har vant oss vid det.
Idag bubblar kungariket Sverige över nyheten om att kronprinsessan Victoria och fitnessentreprenören Daniel Westling ska förlova sig.
Det är väl egentligen inget som får republikanerna att korka upp.
Men ändå något av en god nyhet. Ett litet, litet fall framåt. Ingen revolution, men en början på "reformering underifrån" av vårt förhistoriska statsskick. Ett steg på vägen mot det näst bästa när republik inte finns på tapeten. Jag snackar om gryningen för folkmonarkin!
För hur ska man annars se på detta att en arbetargrabb från Ockelbo, en man av folket, alltså en tvättäkta svennebanan, tas upp i kungafamiljen? Låt oss vifta med vimplar, blåsa i basuner och skjuta salut för att välkomna bananmonarkin! Kronprinsessan är ju för övrigt redan utrustad för framtiden - minns hur hon fick en brakfolklig platt-tv i födelsedagspresent av statsministern.
När vi ändå är inne på ämnet, låt oss förresten inte glömma att credda gamle motorprins Bertil, som ju gifte sig med dottern till något så folkligt som en walesisk kolgruvearbetare. Det har hänt, det händer, det kommer hända igen. I ett modernt samhälle är en folklig bananmonarki det enda möjliga alternativet till republik.

fredag 20 februari 2009

torsdag 19 februari 2009

Den brusande lilla ån



I ett inlägg på Svenskans ledarblogg berättar Per Gudmundson att han läst ett presentationsblad till NUG:s numera jättekända konstverk. På presentationsbladet jämför NUG känslan han vill lyfta fram i konstverket med det sköna och nödvändiga i att pinka.
I blogginlägget menar PG att detta är "det dummaste man läst".
Detta gav mig en sån lust i att damma av en bärgad text från en kraschad blogg. Den handlar absolut inte om någon konstfackskandal. Jag bara fick feeling att jag skulle langa upp texten igen. Det är inte så logiskt, egentligen. Texten handlar om det mysiga i att kissa till mysig musik. När vi ändå är inne på ämnet.

Som jag skrev nyligen: häromsistens hade jag nöjet att kasta vatten vid en porlande pissoar samtidigt som jag hörde Brian Enos Here Come the Warm Jets.
Jag kan inte skaka känslan.
Det kändes stort.
Rätt låt, rätt plats, rätt tid.
Som nästan all Brian Eno-musik fick Here Come the Warm Jets mig att lyftas högre, må bättre än ett helt yogaläger och att sluta skämmas för det enkla och banala. Det är en enkel låt. Men inte desto mindre fantastisk. Kasta vatten är enkelt och fantastiskt. Efter 30 år av lätta skamkänslor vid pinkandet förstod jag det. Tack vare Brian Eno. Det är dessutom en billig njutning så länge man inte dricker vinkännarvin.
Igår kväll satt jag och diskuterade min nyfunna kroppsfunktionslycka. Jag hade ett fånigt leende av den typen som enbart personlig utveckling ger.
Jag försökte förklara ett sätt att utsträcka min lycka till att omfatta andra. Nånting sånt här kanske:
När så många stockholmsmiljöer redan sköljs i musik, varför undantas bekvämlighetsinrättningarna?
Vill människorna ha ett soundtrack till överallt de går, utom just det lilla rummet där kroppsfunktionerna, och inte minst ljuden av dem, får riffa fritt? Borde det inte vara tvärtom? Musiken har verkligen ett jobb att göra där. För att överrösta pinsamma skvalp. Harmoniska ljudkompositioner kan dränka eller desarmera de små bullren av skvittrande urin och arbetande tarmar som annars får lira solo i våra snyggt kaklade hemlighus.
Ja, så borde det förstås vara. Låt musiken klinga mellan mosaik och pissrännor. Alla borde få kasta vatten till Here Come the Warm Jets. Eller varför inte en annan väldigt mysig låt, som av titeln att dömma också handlar om just lyckan att kasta vatten – Björn J:son Lindh och Janne Schaffers Brusa högre lilla å.

Till mina stammisar: Jag ber om ursäkt att det handlat så mycket om kroppsfunktioner på sistone. Ska försöka skärpa mig.

söndag 15 februari 2009

Dagens djupaste tanke

För laktosintoleranta är all prutthumor att betrakta som lyteskomik.

Scoop


This just in: Två personer (kanske fler) som ledigt rör sig i hipster-Stockholm tycker inte att Dan Lissviks platta var så märkvärdig.
Kontakta mig för mer info om du vill göra ett "gräv".

fredag 13 februari 2009

Reta din nedre magmun!


En bra grej med mousserande vin är att kolsyran retar den nedre magmunnen. Då öppnar den sig fortare. Och alkoholen rinner snabbare ner i fylltarmen.

onsdag 11 februari 2009

En musikfantasi

Idag jag föreställde jag mig musikstycket Dueling Vocoders.
Det framfördes av en hillbilly och en urbanare man utanför ett ruckel i en gudsförgäten del av den amerikanska södern.
Männen var försedda med varsin trägavlad, analog funkmaskin. Hillbillyn körde förstås Moog, stadsbon Korg.
Med elastiska robotröster battlade de varandra.
Det gick fort. Jättefort, faktiskt. Och sedan ökade hastigheten ännu mer.
Folk som jag känner tycker att det här är en sjuk fantasi.
Är jag onormal?

Relaterat: Bill Bailey.

... och så en teaterrecension:

Acneimperiets innerstadsfars är som svenska landslaget. Öppnar med friskt humör första tjugo minuterna men klappar ihop i andra halvlek. Betyg: två inte så slittåliga jeansbyxor av fem möjliga.

Jag minns min ungdoms Timbroböcker och hur de brukade ta på mig


Kriget kom inte som en blixt från en klar himmel. Medan Nils och Katarina gled omkring för lättjefulla sommarbrisar tätnade krismolnen i det sovjetiska imperiet. I desperation iscensatta Kreml Operation Garbo.
Ändå kom angreppet som en chock för Sverige. I det längsta vägrade svenskarna att tro på varningarna. De gjorde alltför litet alltför sent.
Hur gick det? Stod politikerna pall? Vad hände när Gustav Näsströms kustkorvett, Johan Schwedenfeldts Viggendivision och Figge Strandlunds skyttebataljon mötte den väl förberedda fienden? Hur länge kunde Sverige hålla ut? Fick vi någon hjälp?
[...]
Harry Winter har varit med förr och han vet vad han talar om.

Ibland undrar jag vad fan som gått snett där nere i Timbrobunkern.

Jag hajar fan ingenting av vad de pysslat med under de senaste tio åren. De har mest hivat ut obegripliga Ayn Rand-romaner och en massa sifferrunkande rapporter om nyttan av att privatisera avloppsledningar. Rykten säger till och med att Timbro för bara några år sedan försökte kränga ett särskilt "Ahlmark-paket". Detta låter jag dock vara osagt, då det knappast är troligt att en tankesmedja/förlag som med fylleristens feeling för repetition förespråkar marknadsmässiga lösningar försöker sälja en pensionerad folkpartiledares samlade skrifter.

Men vi som i likhet med pseudonymen Harry Winter varit med förr – närmare bestämt på den tiden då högern serverade sprit på öppen gata och roade sig med att kasta dartpilar på Palmeporträtt – vi minns ett annat Timbro, som hade en osviklig känsla för raffel och action. Ja, en gång i tiden var Timbro en pålitlig provider av thrillers som på stridspittig teknistsvenska beskrev hur miniubåtskaptener, spetznazbusar och många tusenden av sovjetiska beväringar kastar sig över ett övermoget förslappat och försossat Sverige. Jag känner ofta en nostalgisk längtan efter denna min ungdoms Tom Clancy-höger. på sistone har jag dock slutat känna uppgivenhet och börjat hoppas igen. Det knorras ju varje morgon över försvarsnedskärningar på SvD:s ledarsida och en viss skräck för Ivan och hans krigsmaskin tycks ha sprattlat till liv igen.

Vi som varit med förr håller tummarna för att Timbro börjar runka upp stridspitten och snart slungar ut nya rafflande alster av klassiskt Harry Winther-snitt igen.

fredag 6 februari 2009

onsdag 4 februari 2009

tisdag 3 februari 2009

DJ Twittmongo

Som ni vet har jag ju börjat twittrat lite plan- och håglöst. Kolla vad buzzen är om, usw.
Idag tyckte jag att det skulle vara lite festligt att följa SvD:s ledarredaktion på twitter. De finns ju där.
Och de har självklart den coola gruppbildsbylinen med fyra androider som omringar Sanna Rayman.
Så jag tryckte "follow". Och vips så kunde jag se hur ledarredaktörerna kort, effektivt och hyperlänkat kommunicerade med den digitala omvärlden. Det kändes hyfsat sci-fi. AI-igt, chatbottigt. Gränslöst ondskefullt på ett socialt sätt. Ändå blev jag besviken. Jag hade hoppats på fler snabba 140-teckensuppdateringar från Gudmundson om hur Al-Qaida i Säffle experimenterar med yellowcake och växer sig starkare för varje dag.
Men så kul skulle vi inte ha det på twitter. I alla fall inte idag.

måndag 2 februari 2009

Ett litet, litet ljus i ett oändligt mörker

De säljer en ganska god bratwurst på Lidl.

Dagens utvik


Jag gör som andra skakade popbloggare och spär på bruset. Men visst är Moz riktigt snygg för sin ålder? Särskilt som han helhjärtat anammat looken "finsk tangosångare på väg in i bastun (cirka 1961)".
I'd hit it!

söndag 1 februari 2009

Nya parkbänkar



Igår såg jag att Claesson Koivisto Runes nydesignade parkbänkar för Stockholms stad äntligen ställts upp/ut. Ganska sköna, eller hur?