måndag 30 juni 2008

Jag har inte fått borrelia

Igår när jag cyklade såg jag några gubbar lira cricket på ett fält.
Det såg rätt kul ut. Jag ville gärna testa, men hade lite för bra rull förbi ängen och dessutom gillar jag inte att störa. Jag lät de vara. Men det var svårt att sluta klura på vad själva poängen är i cricket. Kasta förbi slagmannen så att bollen slår omkull de där käglorna? Lite kubb och lite baseball på samma gång?
Johan Hakelius vet säkert. Trots allt känns han mer cricket än rävjakt.
En av mycket få gånger jag faktiskt realiserat ambientmusik var när bandet rullade medan några hopkopplade synthar självoscillerade samtidigt som en surrande radio refererade cricket på mellanvåg. Det lät jävla fint, som jag minns det. Tyvärr har jag tappat bort bandet.
Andra sensationer:
Jag har nog inte fått borrelia av midsommarhelgens fästing.
Jag har inte längre krokig rygg.
På personalrestaurangen har det skippat de förskönande namnen på firrarna de serverar. Pangasius heter från och med i veckan hajmal.
Jag har testat det här med ipod shuffle. Sjukt irriterande när man inte kan komma på vad det är för låt man lyssnar på och dessutom inte kan kolla upp det. Som en introtävling med sig själv utan facit. Dessutom misstänker jag att shufflandet är en mer spännande upplevelse när man nyttjar treminutersformetet och inte, som jag, har proppat shufflemaskinen fylld med swooshiga tjugominuterslåtar från 1976.

Annars så ljöd visselpipan precis nyss.
Det är halvtidsvila i Alliansens Sverige.
Hälften av Alliansens vallöften uppfyllda.
Och från min radio har idag hörts:
Utanförskapet minskar inte längre utan börjar växa så smått.
Nya sjukskrivningsregler sätter punkt för de sjukskrivnas ändlösa sötebrödsdagar.
Riksdagen hukar under heavy shelling av hundratusentals arga mail från lättkränkta värnarna av den personlig integriteten.
Kommunal tar ut huvudstadens bussförare i strejk.
FRA jagar en läcka.

Man får väl önska glad sommar?

Det finns en första gång för allt

Igår nappade jag för första gången i livet på ett tidningsomslag som frontade med en helfigursbild av Johan Croneman.

Kändes rätt bra.

söndag 29 juni 2008

Sommarprat

Lite sommarprat har jag lyckats höra med ett halvt öra den här sommaren. Minst en sommarpratare så här långt har bjussat på Serge Gainsbourg och Jane Birkins stöniga sexlåt från förtitalisternas ungdom. Den dyker alltid upp. Kanske är den för sommarprataren vara vad fästingar är för skärgården. Men ibland spelas också Evert Taubes klämkäcka Sjösala Vals:
Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner
Sällan får han rasta — han får slita för två
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå
Han har det alltså tungt och fattigt, men dansar som ett jehu och ingen hajar hur det funkar. Jag tror att han proppar sig full med tjack och HB för att klara av att vara så där virvlande.

onsdag 25 juni 2008

Nya bunkern

Jag glömde en bunker. Nya moderatbunkern. Förkroppsligad av Fredrik Reinfeldt i en Expressenintervju om FRA-debatten som inte vill blåsa över:

Alltihop är ett missförstånd. Det är statsministerns analys av den våg av kritik som sköljer över honom.
- Alla tjänar på om debatten lägger sig, säger han till Expressen.
[...]
I stället för att ta striden direkt tänker han låta den blåsa över. Han kan tänka sig att komma tillbaka och försöka lägga tillrätta senare.
- Har det varit ett klimat att berätta vad det här handlar om? Det är därför jag säger att vi kanske får återkomma, säger han.
Har du ingen förståelse för kritiken?
- Beslutet är ju fattat.
Men det är ju det som de kritiserar.
- Jo, det kan man göra, men beslutet är fattat, säger Fredrik Reinfeldt.

Alla bunkrar jag vet


Känner mig märkligt peppad på denna. PSL hänger med Kent i deras så kallade psykbunker. Alla är lite glada och skojfriska. Det står ett skelett på toaletten.
Annars då? Är inte på Accelerator. Skulle vara kul att se Battles och så vidare. Men jag har fått så sjukt ont i korsryggen av att sova i ett zebrarandigt David Lee Roth-tält i helgen. Jag är som en rullatorgubbe. Går som en reumatisk anka. Överkroppen är stelnad i ett vridmoment. Man ska inte tälta när man fyllt 35 år, det är något som är säkert (bonus: en fästing på insidan av låret). Men man får se det som det ljusa sidan. Nu behöver jag inte gå omkring på en innergård och köpa öl i plastmugg och försöka gissa hur många av alla närvarande formgivare som äger en AMC Pacer och jag kan fortsätta låtsas som om Band of Horses inte finns.

Annars, vid sidan om Kents psykbunker, det här är alla andra bunkrar jag vet:
- Stället under Berlin där Hitler och Braun gifte sig för att dagen efter ta livet av sig.
- Kumlabunkern.
- Bunkrarna vid Långsjön i Tyresö, uppbyggda mitt i skogen under första världskriget.
- Moderatbunkern, den som styrde i partiet innan Reinfeldt kom och sabbade allt.
- Sveavägen 68, det vill säga sossehögkvarteret. Refereras då och då till som bunkern. Väl?
- De nedre våningarna i TV-huset på Gärdet (särskilt i korridoren där Uppdrag Granskning häckar råder en sjukt sammanbiten underground känsla).
- Kom inte på några fler.

fredag 20 juni 2008

torsdag 19 juni 2008

De andras liv

De senaste dagarna har jag inte riktigt haft orken att haka på bloggdreven om fotbollen och signalspaningslagens turer i Riksdagen. Men det är roligt att läsa och lite svårt att avgöra vilka som spelat absolut sämst. Team Lagerbäck eller Team Reinfeldt? Zlatan eller Federley? Lutar nog åt det senare alternativet i bägge fallen. Här är i alla fall en tänkvärd text om den liberale riksdagsmannens känslomässiga våndor.

söndag 15 juni 2008

fredag 13 juni 2008

onsdag 11 juni 2008

Den sista musiken

Läste Emils text om Rice Twins i DN i morse. Jag gillar Rice Twins. Men ännu mer gillar jag att Emils artikel inleds med det här:

För några år sedan förklarade en av technobolaget Kompakts grundare, Wolfgang Voigt, en lång man med extremt utmejslade drag och en blond frisyr som ser ut att vara fastgjuten på huvudet, varför de gör vad de gör. På en bänk utanför bolagets kontor i Köln, lutad mot en vägg bakom vilken en bastrumma dunkade stadigt, tittade Voigt mig i ögonen och sa, med sin tyska brytning: ”There is no music after techno”.
Det är stora ord, men fullkomligt trovärdiga sådana. Man borde bygga nyckelscenen i en monumental film om musikens historia runt dem. Eller åtminstone så borde man runt Voigts replik modellera fram en både fin och rolig sketch av typen Mighty-Boosh-möter-Sprockets.

Arkeologiskt fynd

På en stolpe vid Slussen hittade jag den här lämningen från en gången tid. Kristdemokraternas gamla partiemblem var fan lite småscary. Silhuetten av en tvåbarnsfamilj - eller är det ett gäng utomjordningar - framför en stor månskiva. Horror.
Men samtidigt: man ser inte jättetydligt på silhuetterna ifall de två större skuggfigurerna är av olika kön eller om de kanske är samkönade.

Jag tänker att jag borde skriva något om den nya sexiga FRA-lagen som Det Nya Arbetarpartiet (och dess underlydande stödorganisationer) bankar igenom i riksdagen nästa vecka.
Men det mesta redan är ju redan sagt i frågan.
Och vi vet alla hur det kommer att bli.
Det är bara en sak jag undrar.
Hur känns det gentligen för Thomas Bodström?
För inte så längesedan drev ju han frågorna om utökad övervakning av medborgarna. Han blev till och med ett slags symbol för framtidens övervakningssamhälle. Han skulle föra oss dit.
Men sen gick det ju inte riktigt som det var tänkt.
Elitspelaren Thompa Bodström blev omsprungen av knattelaget.
Jag undrar hur det känns.

tisdag 10 juni 2008


Ibland längtar man efter gammal hederlig rock'n'roll som den lät förr.

måndag 9 juni 2008

Beyond den greppvänliga folkölsburken

Helgen var extra lång på grund av nationaldagen (det nya pingst) och markerade starten på fotbolls-EM. Jag gick omkring i bar överkropp och borrade slagborr i diverse väggar. Inom armlängds avstånd fanns hela tiden öl i burkar som försetts med greppvänligt mönster.
Greppvänliga ölburkar är nog det nya dubstep för vår nationaltotem S. Banan, funderade jag medan jag fumlade med borrmaskinen.
Det är inte utan att man undrar hur S. Banan har klarat av tidigare EM-somrar innan de greppvänliga Norrlandsburkarna dök upp. Var det ett stort problem med hala aluminiumbrukar som retligt slank ur näven när det blev mål? Borde ringa ett bryggeri och kolla.
Det var roligt att borra slagborr tröjlös. Det var gott att dricka ur aluminiumcylindrar med stansat våffelmönster.
Det var också jävligt varmt. Det blev därför lite bad i en övergödd sjö också.
På stranden såg jag flera burkdrickande Bananer. Jag skådade därmed vår framtid. Den hade skyhögt BMI.
Det kan väl inte bero på att folkölet numera kommer i greppvänliga burkar som aldrig slinker ur näven? Eller?
Jag hade inget svar.
Jag mådde lite illa över mig själv. Vem är jag att filosofera över greppvänliga ölburkar och S. Banan när jag själv ägnar helgen åt att sätta upp hyllor och dricka öl ur just greppvänliga burkar för att sen gå och bada vid en liten sossig strand vid en liten insjö där alla kan se att inte jag heller sportar tvättbräda. Varför försöker jag distansera mig och vem försöker jag lura?
Inget svar.
Tydligt var dock att Beach 2008 = det gamla dubstep. Ingen skämdes, alla flashade glatt vad det hade att bjuda på. Avslappnad stämning i oset från många engångsgrillar. Fast jag höll in magen. Försökte distansera mig. Att hålla in magen och hålla käft ingår i min uppfostran. Distansera mig har jag lärt mig själv att göra för att känna mig lite bättre. Jag har försökt sluta med det. Försökt ge mig in i matchen och inte observera lite grann från ovan. Och jag har försökt sluta lägga band på mig själv. Men det är inte så lätt.
Ett normalviktigt gnäll började spela upp inne i huvet.
Jag tänkte att den här stranden med sin ohälsosamt höga medel-BMI var som hämtad från det egentliga USA (som röstar republikanskt eller inte alls och gärna dricker läsk ur något monstruöst som de kallar big gulp).
Men så kom jag på att stämningen på stranden var tillbakalutad som ett helt Möllevångstorg och att jag faktiskt älskar USA. Jag har faktiskt flera amerikanska filmer och böcker hemma. Jag har druckit big gulp. Jag har till och med amerikanska vänner. Fast de är rätt så smala och röstar på Demokraterna. Men vahettere, vår tickande diabetesbomb är nog ändå inte amerikanernas fel, tänkte jag. Vi har eget ansvar och så.
Jag försökte släppa ut magen och softa.
Sen kom jag på att övervikt är något som vi är jävligt duktiga på här i Europa också. Jag älskar vårt ymniga och jordbrukssubventionerande, shoppingsugna och framförallt åldrande Europa som föder en allt tyngre befolkning.
Igår fantiserade jag om att bygga en hel Europaatlas i miniatyr av Europas alla ostar.
Om man tänker på det så finns det ju fantastiska ostar i snart sagt varenda vägkrök här i vår världsdel. Västerbotten, Västgöta kloster, Gamle Ole, norsk mesost, Stilton, Brie, Vacherol, Monte Enebro, Queixo de Tetilla, Mahón, Manchego, Robbiola, Pecorino som gärvts ner i jorden och mustat till sig. Och miljoner andra. Mina favoriter är spanska, men jag diskriminerar inte. När jag byggt klart min tredimensionella ostatlas så skulle jag (efter att ha ätit upp den) packa ner det allra nödvändigaste av mitt pick och pack, svepa in det i ett knyte, fästa detta på en vandringsstav och sen ge mig ut på en långmarsch utefter ostatlasens vägar. Jag skulle njuta ostarna i sina naturliga habitat, en efter en.
Så långt kom jag aldrig just den här helgen. Men jag såg Sköndals centrum, där klockorna tycks ha stått ganska still de senaste 30 åren. Ett stycke förortsligt folkhemsmuseum som garanterat kommer att renoveras skiten ur vilken dag som helst. Åk ditt och njut av färg som flagnar från balkonger, lite ledsna hus av medelmåttig höjd och gamla skyltar på väggarna. Snart blir det latte och infällda spottar här också. Om BMI stiger eller sjunker i området vågar jag dock inte tippa på.