lördag 31 maj 2008

"När kommer Studio-remixen?"

Faktiskt ett helt sjukt roligt nutida musikskämt. Att strössla omkring sig när man hör Laid Back eller vad som helst annat halvkefft gammalt som är i zonen för rekontextualisering. Någon lägger på en låt och så öppnar man munnen och säger "när kommer Studio-remixen?". Tack Jesper!

onsdag 28 maj 2008

Musikbildning på arbetsplatsen

Ni kanske minns att jag skrev att ingen på min nuvarande arbetsplats har hört talas om The Tough Alliance? Det blir bättre. På mitt jobb är DFA inte något häftigt från New York, utan en förkortning som utläses "Drengene Fra Angora".

tisdag 27 maj 2008

Tre sköna danska killar jag skulle kunna tänka mig ligga lite med om jag hade en tidsmaskin


När man vandrar med upprullade chinos genom Stockholm så händer det då och då att man konverserar om den danska popgruppen Laid Back. Sedan många år är deras White Horse inskriven i vår kulturkanon. Baker Man diskuterar vi också då och då. Ganska bra, faktisk, brukare vi komma fram till.
Sen börjar vi prata om Laid Backs egentliga monsterhit Sunshine Reggae, som jag inbillar mig att man fortfarande kan höra i exempelvis Visby eller Tylösand en sommarkväll. Förbluffande, tycker vi, att samma danskjävlar kunde göra både electrorökaren White Horse OCH den plastigt gungande kolonialreggaen med dragspel och oljefat.
Och det är ju kanske lite konstigt.
Men i hemlighet tänker jag att en vacker dag ska jag ska rekontextualisera Sunshine Reggae, placera den i ett självklart baleariskt paradigm eller fejka en grym norsk fjordremix på den eller förklä den tills den låter som super-rara Kleeruperier. Sen ska jag modeblogga om hur snyggt och avslappnat Laid Back klär sig när de blir inbjudna till en italiensk tv-show. Då är de nämligen bara så härliga. En av dem är den tuggummismajlande vänlige jocken i pastellig t-shirt och med en sjukt arisk genpool. Jag tror att han är snäll och den som dricker mest ansvarsfullt i bandet. Kanske skjutsar han hem sina polare om de får i sig för mycket. Den andre Laid Back-killen är en prototyp av den dödssköna produktionsbolagssnubben. Titta på honom. Han har nåt slags kavajaktigt på överkroppen, vita brallor och så håller han i ett sött litet dragspel. Glasögonen är sköna som hela Acnes Netbabyworld. Håret likaså. Och sen kommer den verkligt sköna och avslappande snubbben. Bandets clown. Han har cyklop, snorkel, flytväst, simfötter och en liten flint. Han spexar. Man älskar honom direkt, man vill bara dricka en öl på Ströget med honom.
När jag har modebloggat klart om Laid Back så kollar jag att ingen ser. Sen hoppar jag in i min tidsmaskin, ställer klockan på 1982 och åker och tokligger med Laid Back. Det böir mitt enda ligg med danska killar, men jag är övertygad om att det blir underbart. Jag tar med några roppar, bara i fall att.

lördag 24 maj 2008

De nya technokidsen

I går kväll hade en vän med arkitektkontor fest i arkitektkontoret. Lars Mikael Raattamaa var där bland annat. Tror att det är lite coolt. Musiken som spelades var något slags gubbrumsutbud av house, techno och disco, levererad på ett för uttrymmet överdimensionerat PA. Det dansades inte jättemycket, men det var mysigt. När Staffan, en kompis som likt mig själv är 35+, stod bakom skivspelarna och slungade ut en seriekrevad av typisk 91-hardcore dök två tonåriga killar upp på kontoret med ölnorpning i blicken. Den ene var Båstadsbrattig med stora solbrillor och uppvik på lacostekragen, den andre var klädd i nåt slags streetwearanpassat stuteriägarmode. De diggade ett tag. Sen smög de fram till Staffan för att fråga:
"Shit, kör du vinyl? Hur länge har du kört det formatet?"
Kids say the darnest things.

Västsverige

Har idag åkt en buss från Göteborg in mot landet. Bergformationerna av granit är konstiga här. Jag har känt åksjuka och svag rädsla. Genom bussfönstret har jag sett orter som Surte och Ale. Hade ingen aning om att de fanns utanför radions bandyresultat. Den gassande solen ljussatte ett Sverige med kluvna toppar och taskigt självfortroende i sann Tunbjörk-anda. Jag fantiserade om hur mycket rasism och misshandel och hårdporr som försiggår där innanför husväggarna. Väl framme i Trollhättan bevittnade jag hur ett litet barn tvångsanslöts till Svenska kyrkan av en präst som tagit ett och annat intryck av den karismatiska rörelsen. sen drack vi kaffe. Nu vrålar en uteserveringstrubadur Keep on Rocking in the Free World medan tonerna från transvestit-EM skrålar ur tv:n på mitt hotellrum.

onsdag 21 maj 2008

Jag tycker så illa om folk som ena året älskar Ariel Pink för att året därpå förkasta och förbanna honom.

Gatan var deras tvättstuga

Idag lyckades jag, både vid soluppgång och solnedgång, se sammanlagt två vänner av ordning som ilsket rafsade ner affischer från Götgatspuckelns väggar . De var så snabba och resoluta i rörelserna. Nästan som om gatan var deras tvättstuga. Jag försökte hinna filma. Men de var för snabba.

måndag 19 maj 2008

Tvättar mig i den här


Kände mig lite smutsig efter förra posten, så jag rengör mig och er med lite Tangerine Dream live i Polen 1983.

När jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutat slå


De senaste dagarna har mitt huvud hemsökts av Lasse Stefanz.
Ni vet, ett av de där dansbanden som är snudd på lika seglivade som Lagerbäcks tro på fotbollsstofilen Henke Larsson.
Jag vet vad ni tänker, att jag har hakat upp mig på Lasse Stefanz enorma och jättefula cowboyhatt. Men så är det inte. Jag har släppt det där med jättestora cowboyhattar som har framträdande roller i diverse band, till exempel Whyte Seeds och Lasse Stefanz. Jag orkar inte längre slåss i den striden. Jag är beredd att förlåta alla världens Stetsonprydda orkestrar. Min upphakande har inte heller med sjungande trummisar att göra. Ärligt talat så vet jag faktiskt inte om jag ens är emot sjungande trummisar.
Att Lasse Stefanz har slagit bo i min hjärna beror på att jag hade garden nere när jag senast råkade höra dem.
Det var för några veckor sedan nere i källaren på Skeppsbar. Det var typ mitt i veckan, halvtomt och en ganska rolig blandning av folk: unga fotbollshårdingar med spetsiga tatueringar som tittar upp över pikétröjans krage och lika unga men mycket snyggare tjejer, varav många med (tror jag) obestämbar mellanösterlig härkomst. Diskjocken bjöd på en duktigt fylleförstärkande musikblandning: tracksettor från mitten av åttiotalet avlöstes av modern turk- och arabpop, som sedan blandades med spanska sommarhits från tidigt nollnolltal (av någon anledning blir jag alltid glad när jag hör King Africas La Bomba), glamrock i Gary Glitter-skolan och någon enstaka ölhävarschlager med eurodunk från Bayern.
Sen, när jag mest gapade och verkligen inte var beredd på det, avslutade han allt med Lasse Stefanz gamla hit "De sista ljuva åren".
Jag lyssnade på den, för första gången i mitt liv, med öppna öron.
Själva musiken lät verkligen arsle.
Men trots dragspelet och det oinspirerade dansbandsarret anade jag att nånstans där inne så dolde sig en rätt bra låt. Men mäktigast av allt är texten som ju är tung som en smörgåstårta på en begravning. Man kan för en sekund lura sig att den är hjärtevärmande och handlar om kärlek på äldre dagar. Men i längden går det inte att ducka för att sångtextens centrala motiv är två personer som förlikar sig med tanken på att det inte är långt kvar och att de ska göra det bästa av de fåtaliga dagar som finns kvar på kontot medan liemannens steg närmar sig och växer sig allt starkare. Det är lite Don't Fear the Reaper klädd i dansbandskostym. Eller något åt det hållet i alla fall.
Sedan den här kvällen i källaren på Skeppsbar tänker jag nästan dagligen på att jag vill höra låten "De sista ljuva åren" få upprättelse. Freddie Wadling skulle kunna tolka den på rätt sätt, gärna tillsammans med en riktigt hes Lill-Babs och en ensamt ylande pedal steel. Eller kanske skulle Moneybrothers djupa stönande stämma fylla ut kostymen. Eller varför inte ett rejält omprogrammerat Lasse Stefanz? Kicka ut det där jävla dragspelet och cowboyhatten. Bakbind gubbarna och låt dem repeatlyssna på Johnny Cashs i väntan på döden-plattor. Tvinga på dem en producent. Då kanske Lasse Stefanz skulle kunna komma ut som dansbandsscenens seniorgoter och samtidigt göra sin egen låt rättvisa.

PS: Tydligen har Black Ingvars och Sven-Bertil Taube covrat De sista ljuva åren. Har inte hört, men jag anar att de saknar i svärta. Rätta mig gärna om jag har fel.

PPS: Fan, det känns som om Mats Olsson skrivit exakt det här i en skivrecension.

fredag 16 maj 2008

Escape from New York

Satt ute på balkongen och lyssnade lite på Escape from New York (Main theme) tolkad av ASS. Volymen ganska nerskruvad eftersom det kanske finns folk som vill sova över och under mig. Iofs, de skulle nog inte vakna även om man blastade ASS med volymen på elva. ASS är mjukt mot hammaren och städet.
Det är loftgångshus mittemot min balkong.
Loftgången är ett socialt stigma. Jag minns det från Bollmora. "Vi bor i alla fall inte i ett loftgångshus", sa vi hemma och så kände oss som rena blåbetongadeln.
Just det här loftgångshuset mitt emot mig är kanske bebott av slödder, jag har lite dålig koll på vilka som egentligen bor där, men på loftgångarna finns lampor som sprider ett mjukt gult ljus över betongen. Tillsammans med Flykten från New York-melodin så ser det förjävla vackert ut. Jag brukar ofta titta på loftgången med det fina gula ljuset.
Det känns hundra mil från jönsarna som hänger på sina cruisercyklar utanför Grandpa.

söndag 4 maj 2008

Har varit utan telefon, internet, elektricitet och fashion i fyra dagar. Det var rätt skönt asså.

torsdag 1 maj 2008

This just in

De har oljat gångjärnen/dörrstopparen på La Dame Noire. Så nu låter det inte längre som Benny Hill-pruttar vid ytterdörren på Kungsholmens cleana svar på Söders hjärta. Tänkte att ni ville veta.