måndag 31 mars 2008

Brännvinsbältet befinner sig på ett sluttande plan

Jag har aldrig känt så här.
Det är nästan så jag njuter av det.
Men jag vet inte.
Det är lite äckligt samtidigt.
Jag gillar ju egentligen inte nationalism.
Men jag kvävs nästan av en brinnande jihadilska.
Det är den spritnationalistiska tweedkepsen på mitt huvud som glöder.
När en nyliberal kristdemokrat, kanske är han nykterist, säljer ut vårt svenska brännvinsslagskepp så vaknar en dämon på mitt huvud.
Dämonen lackar på att kristdemokraten säljer det statliga spritslagskeppet till fransmännen av alla folk, en nation av fjolliga vindrickare som konverserar över starkvarorna och inget vet om att toksupa klara floder av sprit med liten konformad hatt på svaj ovanpå huvet.
Jag vet att det där med att frassarna inget vet om att supa och att de konverserar kanske låter som en rasistisk schablon.
Men den är en ganska sann rasistisk schablon.
Jo, tweedkepan har också hört nyheten om att unga fransmän så smått börjat överge det måttliga daligdrickande till förmån för boozig binge drinking på helgerna.
Men de är fortfarande i division 4.
Och nu försöker de köpa sig in i elitserien.
Tweedkepsens reaktion går i gallans tecken. Det smittar av på mig.
Tack vare den nyliberale kristdemokratens försäljning befinner sig brännvinsbältet nu på ett sluttande plan.

Skinnjackan

Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare, men jag har ju fått nya grannar. Stadsmissionsgården har flyttat från Slussen (där det ska bli galleria tror jag) till kvarteret bredvid Maria beroendecentrum, alldeles mittemot min port.
Det här betyder att det är fler trasiga människor som hänger här ute på gatan. Men det är ungefär lika lugnt som förut, i alla fall i mina ögon. Jag har inte haft nån anledning att störas.
Men så ikväll sprang jag på en riktig ruggig typ när jag var på väg ner till tunnelbanan. Han var medelålders och hade en skinnjacka som aldrig borde fått lämna det tidiga nittiotalet.
Han hejdade mig och frågade uppfordrande om jag bodde här på gatan.
Ja, sa jag.
Och där gick startskottet. Han började hälla förbannade och bittra ord på mig. Han var minsann pissad på som skattebetalare. Hans bostadsrätt hade rasat i värde något alldeles oerhört. Till råga på allt så hade någon av de hemlösa som hänger i närheten av härbärget haft fräckheten att titta in i hans bil som stod parkerad på gatan.
Mannen i skinnjackan undrade om jag ville vara med honom om att göra något åt det här problemet. Knacka dörr, namninsamling, eller ta in "professionell hjälp" för att bli av med Stadsmissionengården.
Nja, sa jag, och försökte invända på mysvänstervis om att man inte löser hemlösheten genom att flytta runt härbärgena och att nånstans måste de väl få finnas om det finns hemlösa, som det trots allt finns i Stockholm, och sen är det väl så här att man kanske får räkna med att vissa investeringar som man gör här i livet, bostadsrättsköp till exempel, kanske inte automatiskt blir det där klippet som man tänkt sig. Men det där fastnade inte.
Skinnjackan malde på ett varv till om dörrknackning och organisera en protest och namninsamling för att få bort Stadsmissionengården. Och så sa han en gång till: "om det inte funkar så borde vi ta in professionals som fixar det".
Vadå, menar du lobbyister, frågade jag?
Nej, jag menar några som kan gå in och terminera lite, sa skinnjackan.
Jag gick därifrån och mådde dåligt.

söndag 30 mars 2008

Bartipset

Om du är i Stockholm och verkligen känner för att gå till ett ställe som känns som det hetaste i Norrköping ... så vet jag precis rätt ställe för dig. Grappa heter det (hej nittiotal!) och ligger där Torsgatan sammanstrålar med S:t Eriksgatan.

M83


Förra veckan höll jag i en äkta Tangerine Dream-liveskiva. Det får knappt plats en låt på varje sida av de jävlarna, son. På omslaget spelar Tangerine Dream sin symfonirock för någon frusen öststat. Det finns en bild på publiken, hundratusentals rakade dårar på en fotbollsplan som skriker rakt ut i vinterkylan för att någon lutar sig över en synt. Jag tror att medlemmarna i franska M83 sluter ögonen och drömmer om samma respons varje gång de spelar live på någon tuff klubb idag.
Emil Arvidson recenserar M83:s Before the Dawn Heals Us (2004), Nöjesguiden
Det kom ett oväntat telefonsamtal från New York när jag var i Trollhättan under påsken för att inspektera mitt brorsbarn. Det var Emil som ringde. Han satt och skrev på en artikel om Action Biker och hade fått nåt slags flashback till de glada indie/electronicadagarna runt 2003-2004. Så vi pratade lite om det. Jag blev väldigt glad. Telefonsamtalet förde mig tillbaks till tiden då vi lärde känna varandra över en och annan Action Biker-cdr och liknande.
Trots att min dagsform var rätt så jävla usel omkring då, minns jag ändå 2003-2004 som en glad dimma. Justus Köhnckes technoschlagerstompar hördes vid bardiskar, Friendly Noise ruled the Earth, The Field var fortfarande väldigt mycket Lars Blek, Differnet glitchade In the Air Tonight i Vintervikens kolmörker, det gavs ut dokumentära electronicaplattor om att ratta oljetankers och små flickor som slutar vårterminen.
Allting kändes lite, öh, progressivt.
På den här tiden lyssnade jag dagligen på M83. Hela tiden ville jag höra frassarnas stora katedraler av ljud. De var syre i mina öron.
När vi avslutat telefonsamtalet så tänkte jag lite på Emils recension av M83:s Before the Dawn Heals us. Det är en av mina absoluta favoritrecensioner. Jag älskar verkligen bilden som uppmålas av de rakade dårarna som vrålar på en Tangerine Dream-konsert i en frusen öststat. Jag inbillar mig att den bilden är väldigt mycket jag. M83 är kanske mitt främsta 00-talsband, jag upplevde att jag omedelbart kunde knyta an till deras konstnärliga vision när jag första gången hörde dem.
Jag har precis lyssnat på M83:s nya album, Saturdays=Youth. Den är nåt slags 80-talistisk radiorockversion av deras grej. Den är alls inte dålig, men den känns lite bekväm. Mer som en himmel med lätta moln över en fabriksny bil på en öde väg än en rökig jättekatedral av ljud. Men den kanske är ett logiskt M83-steg att ta. Muren har rämnat, Tangerine Dream-konserten i Gdansk har bytts ut till en bra bilstereo som jagar genom morgondimmorna i närheten av ett halvamerikanskt Suburbia. Jag hoppas att Emil skriver en fin bild om Saturdays=Youth snart.

Hornborgasjön i köket

I fredags läste jag ett uppkast till en nazisketch. Det var mycket märkligt skrivet. Där fanns inga referenser till vare sig tredje rikets ledarpersoner, eller till några som helst händelser under tredje rikets tid. Jag hittade inga egentliga rasistiska slängar i dialogen. Ej heller fanns några neonazireferenser. Eller anvisningar om "insert Wagnermusik här". Inte ens några homoerotiska undertoner fanns i texten, eller bisatser om invasion av Polen. Nazisten i sketchen var bara nazist på det sättet att han hade en armbindel med svastika på. Vad är det med folk nuförtiden, kan de inte skriva nazisketcher? Eller är det revisionism på gång?
Igår kväll: Det var som Hornborgasjön i Rogs kök. Tut tut lät det när alla trängdes kring vattenhålet (spritbuffén). Trafikplaneraren var där och vi snackade lite var han ska leta efter en tatuerad banankille med muskler och som kan tänka sig att gå på opera ibland. Farsta? Stureby? Tallkrogen? Jag visste inte.
Lite senare på natten hittade vi två Clive Barker-böcker i bokhyllan och försökte konfrontera Rog med dem. Det gick sådär.
Idag: rensar i skivhyllorna. Arbetet upphörde när jag dammade av Transient Random Noise Bursts With Announcements och skickade in den i cd-spelaren. Jävlar vilken platta.

lördag 29 mars 2008

fredag 28 mars 2008

TTA

Ingen på mitt nuvarande jobb har ens hört talas om The Tough Alliance. Sjukt, men sant.

torsdag 27 mars 2008

Idag har jag haft ett raseriutbrott. Det var skönt och säkert ganska bra för mig. Jag gick också hastigt i socialistgråa korridorer, fram och tillbaka, helt i onödan. Jag tittade på pixelstaplar som växte långsamt och svor. Jag köpte frukt och skojade till det lite i kiosken: "jag ska ge apan i mig en chans!" sade jag. Fick inget tillbaka.
Jag funderade lite på hur skönt det var när jag och Ola gav aporna i oss en rimlig chans.
Det var på ett bröllop där själva fecken var på Millesgården (där strålkastarsken spelade bland statyer så det såg ut som en Duran Duran-video. Om det funnits lite mer blåaktig kolsyrerök, alltså). Vi blev brakladdade. Det började spöregna. Över Stockholm hade ett jävligt coolt åskväder parkerat, blixtarna pryglade de överprissatta takåsarna, ljudet smällde som en Janet Jackson-platta från 89. Vi hoppade upp på en mur, under den och framför oss var det som ett högt stup, men det struntade vi i. Vi hoppade upp och ner och spärrade upp ögonvitorna mot donnerwettret där borta över stan och började skrika chimpansskrik. Sen drack vi kaffe.

Idag förklarade jag för Rog att när man är heteroman och obevekligen på väg mot 40 så finns det i princip två spår att välja.
Antingen tar man jägarexamen, köper konstiga kamouflagetrasor och sitter på pass i skogen tillsammans med några andra ex-ironiker och pratar rå jargong med läskigt farliga höghastighetsvapen vilande i knät.
Eller så ger man efter för sin inre Lloyd Cole-man, köper snörskor, gråa jeans, svart kavaj och dammar av den gamla Kafka hade inte heller så roligt-tischan.
Rog tyckte att det lät snävt, men jag sa att det bara är så och påpekade att han själv nog har ganska nära till sin inre Lloydandiggare. Jag vågade aldrig berätta för Rog om det tredje spåret man kan välja, vilket i stort sett går ut på att dra till skärgården/Österlen och klä sig som Micke Nykvist på Underbara människa-planschen, dreja och akvarella, ligga med kulturälskande kvinna och ha schysta viner i källaren, men han hade nog bara blivit äcklad av det.
Sen dök det upp en yttepytteliten vinnare av stora journalistpriset och avbröt.

Om evolutionen

Fatta hur långt vi människor hade nått vid det här laget ifall vi hade utvecklat opposable thumbs även på fötterna. Vi skulle ha koloniserat galaxen för länge sedan och kanske ha uppfunnit miljontals finurliga musikinstrument.

"Hur tänkte du då?"

det har kommmit till min kännedom att det alls inte är ovanligt med människor som röstade på Maud Olofsson i senaste riksdagsvalet och nu, snart två år efteråt, har gått med i facebookgrupper av typen "Återinför fri entré på museerna". Jag brukar ytterst sällan ställa den beskäftiga frågan "hur tänkte du då?", men jag tror att jag ska slunga iväg den så fort jag får tillfälle.

Apan i mig

Jag gav apan i mig en chans. Det var lite roligt men gav mig egentligen inte så mycket tillbaka. I flera dagar hängde jag vid en termitstack och försökte lirka ut insekter med en liten pinne. Sen testade jag SVT Plays Bolibompa-video-spelare. Den utan text, alltså. Jag lärde mig snabbt att behärska den.

Jag är tillbaka

Jag var i Trollhättan. Tråkig liten stad. Där fanns en walk of fame, en gatstump med bilder av Rolf Lassgård och Nicole Kidman. Jag såg också ett vitrinskåp med inbyggd belysning. Där innanför glasluckorna stod några fina vinglas och lite bröllopsbilder. En radio i det välstädade rummet skvalade ut P4. Det gjorde mig mycket, mycket sorgsen.

torsdag 20 mars 2008

En ursäkt till fansen

Jag ska bli bättre på att skriva. Snart. Har funderat på en grej om schimpanser, hoppas snart få den på pränt.

söndag 16 mars 2008

No Country for Old Men-frillan

Det är ett jävla kackel bland bananer och andra om No Country for Old Men-frissan.

Att den skulle vara ful. Äcklig.
Men det hänger bara på kontexten. Inte var No Country for Old Men-frillan äcklig när den satt på Luke Skywalker, Ronnie Pettersson och en massa funkiga fotbollsspelare från 1978?
Nu har vi haft några år med fame factory-rufs, hj-snedbenor, reinfeldtflintar och hårtrimmersnagg, herrblogghemanent. Varför inte också No Country for Old Men-håret?
Det är ju fint.

Roliga och tråkiga saker, senaste tiden

Roligt: Klasse har bestämt sig för att testa en kurs i transcendental meditation, men i regi av en utbrytargrupp. Indie-TM, alltså.

Också roligt: En någorlunda avlägsen journalistbekant med manchesterkavaj frågade i torsdags om jag "fortfarande jobbar som kriminalreporter på Expressen". Jag vet inte om det var en subtil diss av min nya skinnjackestil eller om han hallucinerat ihop att jag faktiskt är krimreporter.

Roligt: Min älskling fyller år på Saint Patricks Day. Hon ska få en grön hatt och lite riverdance.

Tråkigt: Jag tål inte alkohol längre.

Mycket, mycket sorgligt: Kjell Swanberg har gått bort.

Paleolitkryssaren Potemkin


Så kom dagen då jag och R gick på bio för att se 10 000 BC. På Rigoletto, i den riktigt stora salongen, som var halvfull med töntar och deras barn. 10 000 BC är ingen höjdare. Det är en film som även fans hånskrattar åt bland stolsraderna, särskilt när den rikliga voiceovern knarrar.

Men vill man ibland se lite Grottbjörnens folk-action och hoppas på en och annan björnpälsbikini så får man lov att bita ihop ibland.

10 000 BC började som en förväntad besvikelse men filmen växte sedan till att bli något oväntat, kanske inte direkt bra, men ändock hjärtevärmande för en gammal kryptokommunist som undertecknad. Mitt bland bland tribalsmyckena av ben, de sabeltandade tigrarna, de elaka jättekalkonerna, möllandreadsen och den övriga paleolitkitschen så dväljs mer socialistisk propaganda än jag sett i en film de senaste 30 åren. Den kan måhända kännas malplacerad bland i en film där alla ser ut som antingen Johannes Anyuru eller huvudrollsinnehavarna från Fuck for Forest-projektet. Men jag lovar, det här är Paleolitkryssaren Potemkin.

Jag ska inte sabba någons filmupplevelse, men otaliga grejer i så väl handling som det visuella verkligen skrek agitprop. Några exempel: skickligt införsälj riktat till slavarna vid ett stort smutsigt pyramidbygge får dem att bli upplysta om klassamhällets uppbyggnad och att det endast kan störtas genom en total klassmässig enighet. På samma linje: ett tydligt internationalistiskt tema, bröder och några systrar ur olika folkslag struntar i sina kulturella särarter för att gå samma i en klassgemenskap för att kunna nå fram till frihet. Och sedan, ett uppror som sker på själva pyramiden, som har en topp av guld. Kanske den tydligaste av symboler för det kapitalistiska samhället. Längst upp kapitalet, motivet och motorn för hela systemet. Under det: den härskande klassen och därunder dess maktinstrument: prästerskapet, militären och profitörer av alla de slag. I bildflödet passerar dessutom hastigt en rent hillersbergsk karikatyr av en överviktig girigbuk med penningpung och en kort lektion i grundläggande socialism med hedenhösiskt språkbruk.

När det brakar loss ordentligt i klasskriget på pyramiden så störtas pyramidens guldtopp mot marken, slavar och arbetsdjur släpps fria och stormar de rikas boningar med improviserade vapen. Filmens hjälte ställs i en nyckelscen inför ett val: han kan välja att få sin drömkvinna och sticka hem. Men utan att hans revolutionära slavbröder släpps fria. Stenåldersuppviglaren accepterar dock inte detta, utan säger nej. Han väljer kollektivismens väg och deltar i revolutionens fullbordande med segerrusiga slavar som plundrar utsugarsamhället i en fest av eld och raserade byggnader. Sen blir han vegetarian.

Groomat inferno

Efter bildrörskollapsen cyklade jag till Konsultholmen för att träffa R, som just sett en heavy-heavy Dramaten-cast göra Hamlet på Dramaten, nåt slags avskedsföreställning av Staffan Valdemar Holm. Mötesplatsen vi bestämde var La Dame Noire på Scheelegatan. Trottoarerna på bägge sidor av Scheele var ett groomat inferno i svenne/brat-crossoverkläder och det osande av kåta postschlagerångor. Utanför vidriga Lemon bar (vars källare är ett slags centrum osunt heteroschlagerdyrkande och förberedelse till otukt) var det nästan riot. Inne på La Dame Noire spelades dock snudd på hipp musik av kille med mössa och schlagerandan var motad i dörren. Vid bordet bredvid oss satt ett gäng farbröder i frack och såg ut som nutida herrbloggare eller OA-karikatyrer från för hundra år sedan. Putäll på er grefvar och baroner, sa jag inte till dem.

Bildröret

Igår kväll, strax efter att Charlotte Perelli kammat hem biljetten till Belgrad, sade det tjong inne i tv-apparaten och bilden krympte ihop till ett smalt litet streck av ljus i skiftande kulörer. Bildröret orkade väl inte med mer skit att jobba med. Det betyder att jag får gå och köpa en platt-tv och kamma hem några bananpoäng.

onsdag 12 mars 2008

Me and Gabi, we are brothers


Förra veckan dammade jag av några Deutsch Amerikanische Freundschaft-plattor. Jag har alltid trott att jag gillat DAF:s hårdbögiga fascistfashionstil bäst, när de är halvnakna och svettdrypande på omslagen. När de spänner musklerna. Alles ist Gut, Gold und Liebe och allt det där.
Men jag kom på att det där är en konstruerad heterodrömbild av bögighet som egentligen bara funkar på lätt förvirrade 16-åriga svenneheteros från exempelvis Bollmora.
I mina mjuknade, nästan medelålders öron så låter Gabis och Roberts glassigare electrodiscoperiod från mitten av åttiotalet så oändligt mycket bättre. Disco-DAF runt 1986 är också betydligt mer easy on the eyes, de duschade av sig boxningsklubbsvetten, dränkte huden i Aramis och drog på sig glansiga skjortor och korvgrillarmössor. Fortfarande gay på nåt sätt, men inte så där Dr Martens-korrekt.

Apropå ingenting så tror jag att hallucinerade idag.
Det var lite som en film.
Jag såg finansminister Anders Borg sitta utomhus i en skogsbacke tillsammans med dagisbarn. Han la huvudet på sned och sjöng något rejält pårökt om tuppen Ture som är en stor charmör, han gör alla hönorna på gott humör, nånting mer sånt och sen på slutet: chacka-chacka-chacka med sin ägg-maraca.
Helt syrat. Jag vet inte varifrån jag får såna skräckbilder. Det kan väl inte ha varit på riktigt?

Helt annan sak: jag vet att jag tjatar om det här, men Gud vad jag längtar efter lite lågkonjunktur. Av flera skäl. Till exempel: i en högkonjunktur så finns vid nästan varje krogbesök en social press att man välja ett creddigt vin från en diger luntliknande meny. Annars får man en snörpt servitrismun i ögonen. I en lågkonjunktur går det däremot bra att säga "jag tar ett glas av huset röda/vita", utan att utsättas för menande blickar och rynkade sammanpressade läppar och himlande ögon.
Jag hoppas verkligen att jag kommer att ha råd att ta ett glas survin då och då när lågkonjunkturen rensar suvvar och renoveringsavskräde i orangea jättekassar från gatorna.

söndag 9 mars 2008

Nu blir det svårt att sova igen

Three Miles North of Molkom.

Kruka på huvudet

Helgen: har kippat efter andan och köpt en cykelhjälm. Jag är nu en av töntarna med kruka på skallen. Ibland måste stil få förlora mot förnuft. Och jag har ingen sån där hudåkomma i hårbotten som stenhårda mc-knuttar har och därför inte kan använda hjälm.
Hjälminköpet har föregåtts av många försök, men det var årets första cykeldagar som fick mig att förstå att en olycka när som helst kan hända. Och om den kommer så tror jag inte att den har nåt med taxidårar eller budbilskamikazes att göra, utan snarare de allt mer odisciplinerade och hänsynslösa fotgängarna. De är vidriga just nu. Går alltid mitt i cykelbanan, har inte uppsikt åt nåt håll. De bjuder på många fåraktiga miner som tydligt kommunicerar "vadå, ska jag flytta mig undan från den här asfaltssträngen med cykelsymboler var tionde meter bara för att det plingar bakom min rygg?" De värsta pedestrianbrottslingarna återfinns i följande grupper:
— medelålders män
— turister från södra Europa och nya världen
— ungdomskillar med keps och taskig attityd
— ungdomstjejer med kålmaskpuppeliknande jackor
— medelålders kvinnor från landsorten
— iPod-autister
Jag funderar på att komplettera min cykelutrustning med ett ridspö. De som inte flyttar på sig kanske behöver ett litet rapp för att lära sig. ren pedagogik.

Annars har jag efter lite gmail-chatt blivit lite sugen på den där filmen 10,000 B.C eller vad den heter.

8:23 AM V: nu började jag tänka på hur pepp jag är på filmen 10,000 AD som inte ens är färdigfilmad än
cro-magnoner och mammutar!
8:24 AM bar hud och björnpäls-bikinis!
me: är det nåt slags remake på den där pälsbikinifilmen med raquel welch och martine beswick?
V: bar hud
me: om jag hade varit regissör hade jag vräkt ur mig såna filmer
V: jag vet inte om det är en orginalidé eller remake, men det spelar väl ingen roll
8:25 AM pälsbikinifilmen dippade där efter darryl hannah i Grottbjörnens Folk
me: ja
V: men den är på väg tillbaka. Conan Barbaren 5!
me: den var liksom lite pälsbikini + corpsepaint om jag minns rätt
ny Conanfilm?
SWORDS & SANDALS!
V: det kan väl bli en snöbollseffekt?
me: man kan ju hoppas
haha
V: SPEARS & FUR BIKINIS!
8:26 AM me: nu fick jag en idé på en coffetablefotobok
"THE GIRLS OF HYPERBOREA"
brigitte nielsen och grace jones med jättestora svärd och pälsstövlar

lördag 8 mars 2008

fredag 7 mars 2008

Lite mer fredagsmys

Fredagslåten


Jag ligger lite efter med bloggandet. Men här är lite pausmusik med Can. Inget nytt eller okänt med det här klippet, det är bara min vision av hur det ser ut när man dör och kommer till himmelen.

torsdag 6 mars 2008

tisdag 4 mars 2008

Deadlinemusik

Ibland är det deadlinevecka. Då är det viktigt sänka sig ner i produktionstrance och tokproducera. Utan att eftertanke. Ett enkelt sätt att hamna där är att lyssna på deadlinemusik. En gång på nittiotalet läste jag att Pontus Djanaieff brukade lyssna på gabber för att komma in i sitt göra-ut-grejer-stim. Jag har aldrig provat, men jag kan tänka mig att de funkar. Jag brukar mest köra den alltid lika pålitliga deadlinemixen Electronic Body House Music av DJ Hell. Rätt slags idiotdunk och en fin Silver Apples-cover i slutet på disc 1. Liveupptagningar med ZZ Top funkar också. När jag blir stor ska jag deadlinejobba lite mindre, men på finare utrustning och med surroundljud.

måndag 3 mars 2008

Journalisterna längst uppe på DN:s digitala sidhuvud

Är det bara jag som får för mig det här, eller är det inte något Stockhausenskt över Martin Nyströms bildbyline?




Och säg, är det inte något väldigt ... öh ... dominatrixigt över Hanne Kjöllers?







Men den stora frågan är förstås varför de delar glasögon med varandra.

Stalinistisk herrbloggning

Kolla. Den unge Stalin var inte helt olik en medelung stilbloggande Stockholmare från 2008. Kavajslagen, sjalen, håret och inte minst det lilla Niklas Rådström-skägget. Allt sitter där det ska. Jag säger inte att stilbloggning oundvikligen leder till arbetsläger och blodiga utrensningar. Jag säger heller inte att det kan uteslutas.

Måndagschillen

Mot all lyxig pop

Fan vad jag vissnar på all slentrianhyllad lyxpop, seglarpop, instoppad-skjorta-i-brallorna-pop, all sån där fräsch och brisig musik med referenser till Frankrike, LA, Dennis Wilson, ELO, seglarkläder, rosévin, und so jävla weiter. Jag menar, det är väl inte 2005 fortfarande? De här Pacific!, som säkert är trevliga killar (trots att ena halvan har lirat i cowboyhattbandet Whyte Seeds), har jag läst mig rejält mätt på. Jag kommer inte att låna dem mina öron! Från och med nu är det bara tacos, stöl och rövig Claes Yngström-rock som gäller.
/förbannad skattebetalare

söndag 2 mars 2008

Lost weekend

Igår kväll groggade jag med Roger, vi håntittade på melodifestivalen och flabbade högt åt Daniel Mitsogiannis scenkostym ("bögig tulltjänsteman från Vitryssland"). Det var trevligt. Dessvärre däckade jag av Rogers Zubrowka och Koskenkorva. Vaknade nyss med kläderna på. Jag kom aldrig iväg till gubbravet på Kolingsborg. Missade DJ Ollonsymfoni. Jag skäms lite.

lördag 1 mars 2008

Bypassoperera hjärnan


I marsnumret av Wire är Andrew WK tidningens Invisible Jukebox-intervjuoffer. Trevligt. Det fick mig att plocka fram Andrew WK:s debutalbum. En fantastisk skapelse. Den mest perfekta keg party-plattan som någonsin spelats in. När man lyssnar på den så vill man bara ta på sig kortbrallor och bypassoperera hjärnan.
Idag var jag förbi tokrean på Weekday. Tänkte egentligen inte köpa nåt. Men nästan allt kostade 50 spänn, så gamen vaknade i mig. Nu har jag tonvis med brallor, tröjor och gympadojor som inte passar min kropp och som är tillverkade av kvalitetsomedvetna slavar i sydostasien. Nu skäms jag lite.
Roger chattade upp mig på gmailen och sa att han var inne på att rensa och strukturera bland de sparade meddelandena. Jag upplyste honom om att hygien och struktur bland filerna är sjukt nittonhundratal. Dessutom behövs stora mängder sparad personlig information för att Google ska kunna göra sitt i övervaknings- och terroristbekämpningssamhället.
Funderade sedan lite på övervaknings- och terroristbekämpningssamhället. Ett samhälle där ledarbloggare av Per Gudmundsons typ är det slags tongivande och hippa uttolkare av tidsandan som tolvtums- och actionfigurssamlande musikskribenter var back in the nittiotal.
Förresten: sjuttonhundratalslajvarföreningen Gustafs skål har börjat blogga. Lite som den torvbalsamerade Gycklargrvppen fast 400 år senare.