fredag 29 februari 2008

Sjuttiotalets version av Vangelis är min största man-crush.

Växer som skägg

De sa att Håkans nya singel skulle växa som ett skägg. Lite långsamt, men ändå stadigt. Nu har jag lyssnat tjugo gånger under dagen. Singeln växer ungefär lika bra som mitt skägg gjorde i trettonårsåldern.

Inte nedskjutna, men i alla fall

Brusa högre lilla å, den 21 februari:

[...] kan ni inte skjuta ner de där jävla satelliterna som upprätthåller
GPS-systemet också? Det vore på tiden. Folk som navigerar med hjälp av GPS är
nästan alltid stekarseglare på kryss mot Dykarbaren, pungansade
pryltidningsläsare och/eller taxiförare utan lokalsinne (som dyslektiska
svensklärare, fast i åkarbranschen) [...]

DN, den 29 februari:

Gps-mottagare slutade fungera världen över
Många gamla gps-mottagare upphörde att fungera i onsdags efter att USA aktiverat en ny gps-satellit. Det hela upptäcktes av svenska Sjöfartsverket i onsdags.

Pajamahideen

Satt och dagdrömde lite nyss. Jag var en av de insvurna i de svenska pajamahideen. Med min dator utkämpade jag ett krig mot den internationella sossekonspirationen, som trots regeringsskifte alltjämt styr över oss alla med hjälp av hjärntvätt, DN Kultur, hyresgästföreningen och ett ofantligt skatteförtryck. Jag krigade med passion, klädd i tofflor och nattmössa, jag gjorde det hemifrån och med passion. Flera gånger varje dag beströk jag nätet med eld från min blogg (som för övrigt var prydd med kusliga 3d-renderade aerobicskillar uppe i sidhuvudet). Jag var ute på en strapatsrik recon mission mot Dödsstjärnan (sossehögkvarteret på Sveavägen 68). Jag lyckades genom listiga tricks komma över saftigt skandalös information om att de ondskefulla förtryckarna i det gamla arbetarepartiet hade registrerat toppdomänen borgarsvin.se. En hatdomän! Vilka uslingar! Sådan omänsklighet! Ren och skär terrorism, ett brott mot mänskligheten! Min underläpp darrade. Jag grät och skakade, precis som när Maud Olofsson fick den genomonda kroppsviktgliringen av Göran Persson i riksdagen. Ondska, nästan som i Stalins Sovjet! Men jag samlade mig snart och skred beslutsamt till verket. Jag slungade iväg min ordprojektil om den totala socialdemokratiska ondskan och inväntande hur det sovande folkets indignation skulle övergå i rättmätig ilska som en gång för alla skulle störta sosseriets diktatur.

Slutet är nära

Under dagen har jag tittat till min gamla millenniumbunker. Sedan nyårsafton 99-2000 har jag bara varit nere i den en gång (några dagar i mitten av september 2006), annars har den stått oanvänd. Det var lite dammigt och några glödlampor behövde bytas. Jag har även fyllt på med nya konserver på hyllorna, testkört generatorn, bytt sandfilter i luftintagen, fyllt på i vattendunkarna, rensat hagelbössan, vikt till en ny foliehatt. Jag känner nämligen att undergången är mycket nära. Det började när L. Furhammar nyligen lät bli att som vanligt hylla Buster Keatons stonfejsade slapstick för att i stället skriva om webb-tv i sin spalt i DN. Den singulariteten uppgraderades till ett slags järtecken idag, när A. Lokko i sin SvD-kolumn, helt oberoende av Furis, också skrev om streamad tv, och det med en rent Eva Hamiltonsk video on demand-glädje. Jag är nu beredd på apokalypsens fyra funkiga ryttare. Är du?

Bon

Läste lite Bon igår. Jag gjorde det bakom ett glas öl i fönstret på Kungsholmsrevisorernas parningscentral i hörnet Bergs och Scheele. Jag satt där i fönstret för att det är ett bra ställe att vänta på att R ska komma hemåt från kören. Bon kostar nuförtiden 49 spänn. Priset är sänkt med en tia. Luktar sluttande plan eller allmänt ointresse för magasin. Det klingar surt mot den framtidsoptimism och glada cybertro som nuförtiden rinner nedför tidningens sidor. I det här numret var några framtidsforskare eller trendorakel intervjuade om vad som kommer härnäst. Ingen fick en följdfråga. Men reportaget om den lönsamma smugglingen av piratkopierade väskor och kläder var intressant. I högtalarna spelades Michael McDonald och Fibes, Oh Fibes!. Jag gillade McDonald och älskade Fibes medan jag bläddrade fram och tillbaks i Bon. Jag försökte förgäves hitta nån liten grej som kan belägga min misstanke att tidningen har något slags kryptonyliberal agenda.

Nu är det officiellt

Miljöpartiet = hippierörelsens sossar.

Harry Boy

Prins Harry (ni vet han med maskeradkostymen) har stridit i Afghanistan, står det på text-tv. Vissa kungahus gör allt de kan för att bli hatade i exakt hela världen.

Folkligt

Så har man blivit av med krogshowmödisen. Det hände i mörkret på Hamburger börs. Förövarna var R.E.A-gänget plus en gästartist som visade sig vara han som spelade bögen i Rederiet. Det var alltså en gå-ut-och-ha-skoj-med-jobbet-grej som tog mig till Börsen, jag har ännu inte påbörjat den där svenska versionen av Joe Queenans odyssé över den brakfolkliga populärkulturens sea of suckiness. Showen var snudd på ändlös. Bitvis hemsk. Det enda lyckade var en Lill-Babsimitation och ett halvt dussin könsskämt. Resten var som 1983, med undantag för två ogenerade bajtningar av Killinggängets halvsena nittiotal. R.E.A-gänget fick verkligen dra applåder ur publiken på slutet. Underhållningsdenisteten var låg.

onsdag 27 februari 2008

Prova på

Idag har jag prövat på några för mig ovanliga grejer:
- gå jättesnabbt i korridorer och prata snärtigt med kollegor
- ha lockigt hår
- bära fula kostymbyxor och lite för pösig skjorta
- hålla mig för garv
Utöver detta har jag funderat över vissa likheter mellan utnämnningen av Mikael Odenberg till president av Svenska kraftnätet och Raul Castro till generaldirektör för Kuba. Sen åt jag köttfärslimpa, mash and gravy till lunch.



Kai's Power Tools

De senaste dagarna har jag suttit och photoshoppat som om det vore 1997. Jag har gjort transparenta giffar. Varit anal med färgindexering. Återinträdet i photoshopsfären gjorde mig till en början lite förskräckt. Allt såg så annorlunda ut. Jag inte hittade alfakanalerna. Jag letade och letade, men de fanns inte där. Jag kände mig berövad på en bit av min ungdom. Det låter kanske lite löjlig. Men jag började lalla i photoshop långt innan Adobe släppte PS3.0, programuppdateringen med lagerhantering. Och då var man så illa tvungen att hålla på med en del meckande bortom RGB. Men som tur var visade det sig att jag hade fått en barnversion av Photoshop som kallas Elements installerad på maskinen. Jag uppgraderade illa kvickt till vuxenvarianten, utan några spärrar och begränsningar. Det gav mig en märklig tillfredställelse. Lager är väl fint och praktiskt och så, men ett photoshop utan alfakanaler är som en cykel med stödhjul.
Nu funderar jag att gå all in på 97-känslan och börja köra landskapsgeneratorn KPT Bryce på min dator.
Bryce var ju så otroligt rogivande. Man hade alltid ett litet prekambriskt fantasylandskap att pyssla med. Jag vill återuppväcka min relation till den mustaschprydde Bryceskaparen Kai Krause, mannen annars mest är känd för att ha lurat en halv värld att tycka det var coolt att tillverka en massa glansiga halvtransparenta blobbar med fraktalflummarmönster i Photoshop. Krauses största insats för mänskligheten har dock inte med cyberkitsch att göra, utan musik. 1982 sålde han en hel uppsättning fräsiga synthar och vocoders till Neil Young, som senare samma år släppte det fantastiska electrorockalbumet Trans.

måndag 25 februari 2008

Mannen på gatan

Skummmade igenom DN på tunnelbanan. I kulturbilagan var en text skriven av de avhoppade Bangredaktörerna. Läste inte så jättenoga, men jag förstod att de var less på källarmentaliteten i kulturtidskriftssvängen. Jag antar att de känner ungefär samma sak som Reinfeldt måste känt inför den moderata bunkermentaliteten någon gång på den tiden då moderater var ett gäng gubbar som satt och groggade i källarhålor i gamla stan och inte kunde sluta att älta skattetryck och löntagarfonder. En sak som de avhoppade Bangredaktörernas text gjorde tydligt var det inte blir någon åttonde mars-fest på Spy Bar. Tråkigt.
Idag kom Svenne Banan upp som samtalsämne på jobbet igen. Det var väl fruktkorgen vid kaffebordet som inspirerade oss. Där låg en ensam brunfläckig böj och solkjäste med några små bananflugor som enda sällskap. Ingen ville ha bananjäveln. Den var lika nedsedd på som en långtidssjukskriven i en Kjöllerkolumn. Jag tyckte synd om bananen. Men jag ville ändå inte äta den, ej heller slänga den i soptunnan. Den var lite äcklig. Jag ska snart köpa en fräsch banan i en Icabutik. Den ska jag tribaltatuera. Det kan bli konst.
På väg hem blev jag hejdad av några skitkäcka studenter från Poppius journalistskola. De var utskickade på gatorna av sin lärare för att få lite kläm på det här med att antasta mannen på gatan. De var jättekäcka och stod på sig. De frågade egentligen inget särskilt, så de fick inga bra soundbytes av mig. En av dem hade lika mycket läppglans som Kylie Minogue. En annan frågade vad jag tyckte om att våren hade kommit så tidigt i år. Jag kunde inte riktigt svara, för han som frågade såg ut som en ung Lars Tobison och det gjorde mig lite paff. Jag fick en vision om groggar och snack om skattesatser i en bunker i Gamla stan. Fördomsfullt, jag vet. Å andra sidan tog han mig för att vara mannen på gatan. Eller S. Banan, om ni så vill.

What would Pol Pot do?

Ibland funderar jag på vad Pol Pot skulle ha gjort om han dök upp i dagens Stockholm och fick se alla människor med jättestora electroglasögon.


[Teckningen är snodd från Stockholmsnatt av Pelle Forshed och Stefan Thungren]

Jag började fnittra okontrollerat av ovanstående rubrik- och bildkombo. Jag tror att det är kombinationen av ordkonstruktion med knark-prefix och arkitektskissarkitektur som kittlar mig.

lördag 23 februari 2008

I ett reservat i Tyrestaskogen

Ibland tänker jag djupt rasistiska tankar. Som att vi Stockholmare borde varit mer restriktiva vid stadsgränsen. Vi kanske inte skulle ha låtit alla alla landortsbor flytta in hur som helst bara för att deras tegar utarmats och deras gruvor lagts ner. Men vi gjorde det, vi kände nåt slags ansvar. Nu kan man ju inte gå en enda meter på stadens gator utan att höra utvandrarnadialekt talas. Snart kommer väl våra skolbarn att tvingas vända sig mot Växjö och tillbe Ola Salo. I takt med tungrots-r och breda ä-ljud raskt utvidgar sitt lebensraum så skuffas vi stockholmare undan, ut i marginalen. Innan vi vet ordet av så sitter vi väl i ett reservat i Tyrestaskogen och lever på kasinodrift och tillverkning av drömfångare.
Men ibland tänker jag utanför den provinsialrasistiska boxen. Då känner jag samma uppslupna glädje och fascination över tillvaron som den där berättarrösten som uppfunnit en jätteavancerad onanimaskin i den där Martin Luuk-texten. När jag tänker så och känner den glädjen så dansar jag med mental knätofs och skanderar "alla olika alla lika". Då välkomnar jag de inflyttade barbarhorderna från den ursvenska taigan. För de livar ju upp! De har roliga mattraditioner! Snart har vi kroppkakor och isterband och makrill i varenda gathörn! Och så är det lite fint, till och med rörande, att de så högt uppskattar våra stockholmska institutioner, som Operan, Naturhistoriska museet och NK, hur fantastiska de är.
Sånt kan få en att räta på ryggen och le medan man drar sina tillhörigheter på en liten skrinda längs tårarnas stig på väg ut mot Tyrestareservatet.

torsdag 21 februari 2008


Stockholmarnas krig mot det stekta ägget

Det händer att jag äter lunch på ett nittiotalsaktigt ställe som serverar asieninfluerat käk. Det brukar kosta typ åttio-nittio spänn. Maten micras (man misstänker centralkökslösning) och serveras i askar av papp. För att skyffla i sig käket använder man engångschopsticks eller plastbestick. Det är lunchkrogens koncept. Det känns en smula förnedrande för oss kunder, men vi kan leva med det, för maten smakar ju helt okej och alternativeni närområdet är få.

Vad som inte är helt okej är pappersasklunchsställets bi bim bap.
Den serveras nämligen utan stekt ägg. jag antar att det är en eftergift till de ägghatande, GPS-navigerande stockholmare med mer än åttio spänn i lunchbudget som brukar frekventera det här lunchhaket.
Jag försökte en gång fråga om jag inte kunde få ett stekt ägg och lite kimchi till den bi bim bap som jag just betalt åttio spänn för.
Det kunde jag inte.
Kimchi fanns inte. Ägg hade de inte tid att steka. Jag frågade om de skulle servera svensk bi bim bap, det vill säga pytt i panna, utan stekt ägg och rödbetor. Den tatuerade snubben bakom disken svarade med frånvarande blick: "ja, det tror jag nog".
Jag kom inte på något att säga till svar. Jag åt min ofullständiga bi bim bap i tystnad och tänkte på stockholmarnas utrotningskrig mot det stekta ägget.

Öppet brev till US Navy

Hej US Navy! Nu när ni ändå håller på och lajar Space Invaders, kan ni inte skjuta ner de där jävla satelliterna som upprätthåller GPS-systemet också? Det vore på tiden. Folk som navigerar med hjälp av GPS är nästan alltid stekarseglare på kryss mot Dykarbaren, pungansade pryltidningsläsare och/eller taxiförare utan lokalsinne (som dyslektiska svensklärare, fast i åkarbranschen). Ja, ni hör ju. GPS-männen är antingen spatialt handikappade eller 2000-talsvarianten av män som äter quiche.

onsdag 20 februari 2008

Eine Symphonie des Grauens

För exakt en vecka sedan satt jag vid min dator och körde replay efter replay på Nakkna-reportaget som gick i SVT:s modemagasin Velvet (reportaget finns här, 15 min 32 s in i programmet). Jag har autorepriserat inslaget varje dag sedan dess. Varenda bildruta är fantastiskt. Tre svartalver från framtiden sitter i en dunkel lokal. Sedan vandrar de på Söder mälarstrand. De går över gatan, knackar på en dörr, välkomnas och träder in i EMS, Elektronmusikstudion Stockholm. Där pratar de om lera och podier som roterar likt drejskivor. Tillbaka i den dunkla lokalen där berättelsen började kommer så den korta dialogen om humor:
— Men vi har inte ... så mycket humor i vår design.
— Nej, det har vi inte.

— Det känns inte som det är oss ... och att det är intressant att arbeta med den typen av design ... Du brukar inte gilla ... humor.
— Nä jag gillar ... ju ... inte det så jättemycket ... inte på det sättet i alla fall ... fast jag gillar ju vissa ... komedier.

Den bästa sketchen som Varanteatern aldrig skrev. På ett fint sätt.

Våra äldsta inspelningabara medier

Jag har svårt att släppa en marginalanteckning som jag läste för några månader sedan. Den var skriven med åldringshandstil på en trycksak som handlade om jordstrålningslinjer vid gamla gravrösen och stensättningar. Det stod: "Stenar är våra äldsta inspelningsbara medier!!!"

De Senaste Hitsen av Povel Ramel?


Jag fick Colbertfeeling

Här har jag gått och trott att den svenska samtidens svar på Stephen Colbert är bloggpersonan Kurt G Rantzén eller möjligtvis den högst verklige Erik Svansbo. Men de är tillsvidare detroniserade. Idag läste jag ett ledarsidesutbrott från nånstans i den sydsvenska djungeln som out-Colbertar allt motstånd. Det är mycket, mycket roligt. Möt dagens kung av obesprutad och ofrivillig högersatir: Västervik-tidningens Magnus Nilsson.

tisdag 19 februari 2008

Magi i vardagen

Stockholmarna har en magisk syn på världen som lite lätt kan avfärdas som primitiv, närmast vidskeplig. Stockholmaren hänger tyger i olika färger från sitt fönster för att stoppa etablering av köpcentra, rivning av pittoreska murar, till och med för att förbättra luften på den trafikintensiva Hornsgatan. Detta är en tämligen ny sedvänja med rötter i ett äldre bruk av amuletter i form av färgglada armband som minskar världsfattigdom, stoppar cancer.

Apropå gårdagens postning om Svenne Banan: vad hände egentligen med hans anfader Jan Banan? Det var länge sen jag hörde nåt om honom.

Yin & Yang II

Jävligt roligt det här att högerbloggare nuförtiden anser att DN är "oberoende syndikalistisk". Jag tror mycket om högerbloggarna, men aldrig har jag anat att de skippar ledarsidan och hoppar över Analysmannenanalyserna för att istället, som jag, dyka direkt på kulturdelen.

Yin och Yang

Jag läste Zarembas först-kränkt-vinner-artiklar och kände hur tweedkepsen svällde uppe på huvudet.
Läste sedan Andreas Malms uppgörelse med Eurabiapropagandan och kände hur min ökensjal ökade i omfång.
För min inre syn såg jag hur Schottans lilla kulturbilaga swirlade ihop till Yin och Yang.

måndag 18 februari 2008

Två uttryck

vi inte trodde vi skulle få höra år 2008 e Kr:
• sköna människor
• rocka

Att köpa eller inte köpa

Såg ett nummer av Mojo i Pressbyrån idag. Blev lite sugen att köpa det. Det skulle i så fall bli mitt andra Mojoinköp någonsin (jag slog till på deras krautrockspecialare 1997). Här är vad som lockar:

GARY NUMAN: Synth pioneer, airman, Tory: this much we know. But what of the real Gary Webb, cowering behind the alien persona? He’s even stranger.
Och här är vad som avskräcker:
THE SMITHS & INDIE ROCK: A 24-page spectacular of inspirational, oppositional pop thrills. Featuring a revealing delve inside the tortured mind of Morrissey, Mike Joyce’s bittersweet Smiths memoir, and the deathless genius of This Charming Man.
Kunde inte bestämma mig.

Bananernas konungar

Elförbrukningen går upp, elräkningen likaså och min ekokarma störtdyker. Det är fan alltså men jag pallar inte, det GÅR inte att sova med lampan släckt längre.
Påfyllningen på sömnsvårigheterna stavas för mig (liksom för många andra av samhällets surkart) R-O-N-G-E-D-A-L. Två tvåmeters enäggstvillingar med flint plus onda hakskägg som sjunger lösnäsedisco i falsett à la Scissor Sisters och som dansar giraffigt i röda powerpointproffskostymer. En gång i tiden körade de bakom den svenska nationalorkestern Electric Banana Band. Nu stövlar de alltså i full frihet över landet. Jag skakar i något slags primal, lovecraftsk skräck.
Ja. Jag vet att det är sjukt ickeoriginellt att blogghata såhär mot Rongarna.
Särskilt när man som jag inte ens gör det med finess. Men som jag en gång sa till Roger: ibland måste man skjuta originalitetskravet åt sidan för att göra människor i ens närhet uppmärksamma på ondskan (som i det här fallet tycks vara en genuin musikalisk ondska, Rongarna ska enligt säkra källor vara hyvens killar i det civila). Och för den delen: skräck är en primitiv och mycket stark reaktion som inte alltid kan analyseras av en lekman. Jag är trots allt bara en sådan, en banan, en av drygt tre miljoner svennebananer som vanligtvis ser på Melodifestivalen med viss behållning.
Jag tänker ofta på det här med bananiteten.
Senast idag när jag kissade på jobbet strax efter att jag mölat in en semla i käften.
Jag funderar på att vara en av många andra svennebananer i en liten pillerknaprande bananmonarki långt ifrån United Fruits plantager i den subtropiska klimatzonen. Hur hamnade vi här? Hur fick vi folktandvård och allmännytta? Är vi besprutade? Kan små snorgröna amfibier sitta på oss utan att dö? Vi har gula skal och ljusgult fruktkött fast egentligen kanske vi inte ens är frukter. Hur det nu är med det där. Alla frukter är inte frukter har det ju visat sig och vitkål innehåller mer c-vitamin än apelsin. Om man torkar banansträngar och röker dem samtidigt som man lyssnar på Dark Side of the Moon och tittar på Wizard of Oz så kan man möjligtvis uppleva ett svagt rus.
Svenne Banan är min favoritfrukt att projicera på hjärnhinnan. Han är rolig att ha där uppe. Jag tänker mig en helkropps banandräkt som det sticker ut lite lagom fläskiga ben och armar ur. Armarna är tribaltatuerade.
Bananen är en god och rolig frukt, men kanske lite osofistikerad. Smaken är så söt att till och med bebisar gillar den. Vuxna äter den också, men inte gärna i mat, förutom på pizzavarianter med curry. Bananen gillar att grilla och knulla utomhus på sommaren.
Bananen blir också lätt mosig och brunprickig. Å andra sidan smakar den som allra bäst just precis när förruttnelsen sätter in.
Bananen har små, små flygande sidekicks som astronauter gärna experimenterar på i nollgravitation. Bananerna i vårt land, vi tänker oss gärna att de bor i ett hyreshus i söderförort. Bagis, Farsta, Krökarängen. På brevinkastet står det S. Banan. Innanför dörren sitter Svenne och tittar på platt-tv och känner skattebetalarens heliga vrede över än det ena, än det andra. Sen laddar han ner lite gratis musik och dricker lagom stark öl. Bor bananen fortfarande i hyresrätt eller har han/hon/hen ombildat sin lya? Eller är det villa med bergvärme, minivan och tre curlade småbananer?
Jag vill gärna tro att jag är en av de där gula böjarna med tribalgaddade armar som ticker ut på sidan. Men min rädsla för bröderna Rongeddal kanske diskvalificerar mig. Det kan jag bli lite ledsen över. Men då kan jag trösta mig med att läsa lite om ledarskribenternas krig mot de sjukskrivna, vab-fuskande, allmänt och politiskt obildade och allmänt mosiga bananerna. Det gör jag på Badlands Hyena-bloggen. Länge tyckte jag att den mest innehöll trubbig och formulär 1A-webbsatir över Allianssverige. Men blogghyenorna är konsekventa och oförtröttliga. Trägen vinner. Till slut får de med mig på bandvagnen. Särskilt när de går loss ordentligt och å den ickefuskande femprocentiga elitens vägnar puréar hela bananstockar.
Nu känner jag mig glad och trygg igen. Har nästan jagat bort bilderna av Rongedal ur min hjärna. Men du kan om du vill läsa lite mer om dem hos André.

Operans bleckblåsare lät som Maher Shalal Hash Baz

Jag har alltid tänkt att opera = fantasy för pensionärer. Så var det väl också igår när jag såg Friskytten ("en opera om manlighet") på Folkoperan. Scenografin var fint gotisk, annars var det ganska krattigt. Och inte tillräckligt urringat för min smak. Svag trea. Dock: feta props till bleckblåsarna som ibland lät som Maher Shalal Hash Baz.

söndag 17 februari 2008

Kulturrevolutionen

Den senaste tiden har jag sovit ytterst dåligt. Jag har en obehaglig föraning om att den nyliberala kulturrevolutionen är i faggorna. Jag känner att vilken dag som helst så kommer det att knackas på dörrar i min närhet. Det är blågardisterna som stormar in. De kommer för att omplacera kulturarbetare. Dessa kommer sättas i straffarbete hos Disney, på snabbmatsreastauranger och, inte minst, kommer de att tvingas arbeta med kultursponsring. Vissa kommer att anmodas att läsa in talböcker av Ayn Rands samlade verk. Under pistolhot.
(Kom inte och säg sen att jag inte varnade er)

Situation Stockholm

En pundarbil med punka och hemgjorda fönsterrutor av plastskräp står på vädring. Våren har nått Maria prästgårdsgata.

lördag 16 februari 2008

Indianen, kofösaren, snuten, soldaten, byggarbetaren vs Pirate Bay

Village People vs Pirate Bay. Det kan bli roligt om det blir ett courtroom drama av det. Åtminstone när indianen, kofösaren, polisen soldaten, byggarbetaren och lädermannen dansar in i rättssalen.

torsdag 14 februari 2008

Lost & found


Ah, jag hittade den igen. Reklamfilmen som ska locka oss att besöka Nordkorea. Ett oöverträffat stycke turistpropaganda späckad med redigeringsglädje. Jag var rädd att filmen försvunnit i historiens dimmor sedan Demokratiska folkrepubliken Korea byggde om sin ganska officiella webbplats förra året. Men den fanns ju på youtube. Njut.

Chicago VIII

Idag fick jag chansen att förklara varför det finns så många exemplar av LP-skivan Chicago VIII hemma hos mig.
Det är ju uppenbart för alla med den minsta musikaliska bildning att det inte är någon superplatta. Två-tre låtar är bra, resten är sådär (jag lyssnar mest på Old Days för att den har ett väldigt mysigt blåsarrangemang).
Grejen med Chicago VIII (utgiven 1975) är inte musiken. Plattan hittas ofta i skivbörsarnas billighetsbackar. Men inne i omslaget döljer sig två trevliga bonusar: en fin poster med hela det lurviga bandet instuvade i en Studebaker samt ett jättefint iron on-tryck med den snirkliga Chicagologgan och en röd fågel.
Efter varje lyckad räd i skivbörsens Chicagofack åker en ny planschjävel upp på väggen (målet är ett helt rum tapetserat med Chicago i Studebakern, ett fint och mustigt plåtat motiv som vinner på upprepning). Iron on-trycket stryker jag fast på en lågpristischa som jag ofta har på mig på kontoret.
Många undrar om jag verkligen älskar Chicago. En del till och med konfronterar mig med den direkta frågan. Då berättar jag utförligt, med tossaglimt i ögonen, yviga gester och osammanhängande svada, om hundratals proffsiga blåsarrangemang, ansiktsbehåring, namnbytet från Chicago Transit Authority till Chicago, basriffet och slagverken i I'm a Man, Terry Kaths ödesdigra partytrick med pistolen och, givetvis, om de bortglömda skatterna som dväljs i tusentals övergivna Chicago VIII-omslag i landets skivbörsar.
De flesta skakar på huvet, säger nåt surt om tönten Peter Cetera och rör aldrig Chicago VIII-albumen som väntar på mig i stans skivbörsar. De kommer aldrig förstå att de bästa bandtischorna och -planscherna är dem man har ett kluvet förhållande till.

onsdag 13 februari 2008

Paka Papas kapsäk

Fan, jag tänkte ju precis skriva den här texten om packad Papas kappsäck och glänsa lite.
Men som vanligt hann någon annan före.
Nu åker jag hem och lyssnar på Stonefunkers.

Straight outta Tuborgburken


Muhammedkarikatyrtecknaren som rymde från Tuborgburken.

tisdag 12 februari 2008

Pughen


Borde kanske inte ha laddat upp den där Amon Düül II-låten nedan. Jag har egentligen inte lyssnat på den alls de senaste dagarna. Det har bara varit Pugh Rogefeldts Stockholm från 1981 som masserat mina hammare och städ senaste tiden.
Eller, det är egentligen den där re-editen av Stockholm som Västkustska ryggdunkarsällskapet skäggade till (Town out of Order, heter den så?).
Den är så ... fräsig. Muskelgitarrer, dumglada keyboardriff, allmänt sprudel. Och i Skinnarviksbuskagen under allt sväng så brusar det då och då till av en härlig trägavlad analogsynth. Då blir jag lycklig. Pughs nasala sång älskar jag över allt annat. När ingen ser på kniper jag ihop näsan med pekfinger och tumme och sjunger Stockholm Stockholm town of water Stockholm Stockholm town of rock.
Sen tänker jag tyst för mig själv på vad fan som hände med Pugh. Svensk pops funkiga barfotaunderbarn från gurkstan. Som skapade en helt ny och fiberrik kontext för poetisk svensk pop med obegränsad svängpotential. Som sen bara slängde allt det fantastiska över bord, hängde en torshammare runt halsen och började jamma med Grymlings i en ladugård på Gotland.
Man vill ju bara grina.

"En semantisk slump"

Miljoner svenskar använder varje dag sms-ordlistorna i mobiltelefonerna. Men rasistiska och sexistiska värderingar döljer sig i den förinlagda ordlistan. De värsta
uttrycken finns i Sony Ericssons mobiler
.

måndag 11 februari 2008

Agerar bin för fruktens skull

Den här artikeln satte en rolig bild i huvudet på mig:

Kineser agerar bin för fruktens skull

[...] Bönderna i ett av de mest berömda fruktdistrikten i Sichuan har inte sett några bin eller humlor i träden sedan slutet av 1980-talet. I stället klänger de själva runt och pollinerar med hjälp av cigarettfilter eller vippor av kycklingdun.

Jag ser framför mig hur svärmar av kinesiska lantbruksarbetare springer omkring runt blomstrande fruktträd.
De har kycklingdunvippor och cigarettfimpar i händerna. De pollinerar blommor så svetten lackar.
Givetvis är de klädda i bidräkter. Bzzz.
Jag ser också en annan bild framför mig: det handlar inte om mystisk bidöd eller besprutning.
Det handlar om repression mot facklig aktivism.
I takt med att den kinesiska ekonomin växer så det knakar har bina, som förr var solidariska arbetare som aldrig knotade, börjat kräva en massa grejer. Till exempel tänker de inte jobba om de inte får bo tillsammans i särskilda kollektivboenden byggda speciellt för dem. Därtill är det en dealbreaker att deras näpna små kollektivhus måste ligga i direkt anslutning till blomstrande fruktträd.
Detta har retat upp de profitkåta fruktodlarna som tycker att binas krav är orimliga. Fruktodlarna gnisslar tänder och tycker att bina borde vara mer som vanliga kinesiska arbetare, de borde jobba på utan gnäll och löjliga arbetsmiljödiskussioner. Så fruktodlarna gör vad varje sunt ekonomisk sinnad boss skulle göra. De har sparkar bina och vräker dem från deras bikupor som står där bland de blomstrande fruktträden. Sedan bussar froktodlarna in helt vanlig kinesisk arbetskraft, billig sådan, från landsorten. Och nu springer de underbetalda och icke fackligt organiserade arbetarna omkring i bikostymer och pollinerar för hand. Utan att kräva glassigt kollektivboende i trähus som är belägna i direkt naslutning till blomstrande fruktträd.
Skönt att slippa det där jävla surret, tänker fruktodlaren.
Det där var väl dagens roliga bild i huvudet. Den kanske inte var jätterolig.
Det dök i och för sig upp en annan bild lite tidigare på dagen.
Jag såg framför mig den där brillugglan som spelades av Bert-Åke Varg i den gamla barnteveklassikern Från A till Ö. Brillugglan är nere med Hot Chip. Diggar Hot Chip uppe på taket till Hedvigs stuga. Eller är det en trailer som hon bor i (jävla trashkärring). Det var nog Ugglans glasögon som kändes kompatibla med Hot Chip. Jag gillar ugglor och jag gillar glasögon. Antagligen för att jag inte har några.
Sedan födseln har jag haft falkblick, örnkoll, röntgenblick, djupseende, färgseende, split vision, vad har ni. Perfekt syn.
Ibland blir jag förvånad över att jag inte är astronaut eller åtminstone stridspilot. Mina felfria ögon är de perfekta accessoarerna till min järnfysik och framför allt min förmåga att trycka på knappar under svår fysiska och psykisk press.
När jag tänker efter så kan jag i och för sig förstå varför jag inte blev Top Gun eller Fuglesang. Att sitta i ett flygplan och avfyra robotar mot försvarslösa afghanska landsortsbröllop verkar vara ett torftigt och inte minst omoraliskt sätt att tjäna sitt levebröd på. Att skjutas upp i tomheten ovanpå en jättestor tank av högexplosivt bränsle för att sedan klia spionsatelliter med hjälp av en robotarm känns som ett dyrt sätt att idka meningslöshet.
Jag får också intrycket av att stridspiloter och astronauter ganska sällan gör det sånt som de är mest kända för. Jag har inte på fötterna här, men jag föreställer mig att en stor del av deras arbetstid går åt till helt vanlig militär kärnverksamhet. Dystra grejer som det dagliga upprätthållandet av en osund världsordning, lyssna på väderrapporter, en liten tur i simulatorn, förbränning av jättemycket allmänna pengar, mobbning av underordnade, kanske lite grupponani.
Men nu var det glajjor och Hot Chip jag tänkte på. Jag är nog inte först med den här iakttagelsen, men visst får man intrycket att glasögon växer när de utsätts för musik ur electrons närområde?Ju mer electro, desto större glas.
Möjligtvis har även fashion den effekten på brillor. Efter en eller två modeveckor så kan de ha utvidgats till att bli ett genomskinligt visir som täcker stora delar av nian. Man skulle testa någon gång, sätta på sig ett par brillor och sedan dra i sig helt sjukt mycket electro och fashion. Det vore också roligt om det dök upp en ny musikstil som fick hörapparater att växa jättemycket. Då skulle man kunna brassa jättemycket sån musik på svinhög volym i riksdagen nästa gång det är något slags allmänpolitisk debatt. Alla som tittar på SVT24 skulle då kunna se hur en stor elektronisk mojäng växer så det knakar i kulturministerns öra. Kanske skulle hon vara tvungen att ta ut hörapparaten hålla den i handen medan den sväller i omfång.
Kanske ska jag inte fundera så mycket på glasögon och hörapparater. Och absolut inte skoja om dem. Men jag är nog lite avundsjuk. Jag vill gärna ha såna grejer. Jag vill också ha rikligare kroppsbehåring och högre fotvalv.

söndag 10 februari 2008

När öron moognar

Det som vanligtvis får en person att fastna för moogplattor är att de är roliga och beroendeframkallande. Det dröjer inte länge förrän den som trillat dit måste ha en daglig fix av galna synthljud från anno dazumal som härjar fritt och frejdigt i något slags transistordrivet musikclowneri. Man flabbar gott åt de supermesiga pipen som duttar fram Sweet Georgia Brown. Sen ligger man på golvet och vrider sig av spasmer åt sliriga portamenton och en solande synth som bräker fram refrängen ur Beatles Revolution med ett ljud som enbart kan beskrivas som moogkretsarnas fria tolkning av ett kazoo-solo.
Och sen vill man bara ha mer.
Pengar plöjs ned i Walter Sears, Plastic Cow Goes Mooog, Electric Latin Love Machine och inte minst Gil Trythalls elektroniska vansinnesfärd genom countryhistorien, Country Moog och garvar lika mycket varje gång.
Är man fast i missbruket så tänker man hela att det är just så en stor Moog ska låta.
Hejdlöst rajtantajtan och elektronisk buskis.
Men det är ju att nedvärdera moogen, ett mångsidigt och ofta finkänsligt instrument.
Jag insåg detta nyligen när jag fick tag på ripparna av två alldeles för bortglömda Moogplattor.
Den ena, coversamlingen Switched-On Country med Rick Powell, är syskonplatta till Gil Trythalls Country Moog och Nashville Gold (Powell producerade Trythallinspelningarna). Men där Trythall låtit synthesizern löpa amok, har Powell hållt hårt i tyglarna. Hans moogspel är försiktigt och lyhört. Moogen brummar, hummar och låter lika snäll som mash and gravy. Kompet är konservativ standardcountry med akustiska instrument (till skillnad från Trythallplattorna som är mer eller mindre totalt sequencerdrivna). Switched-On Country är ett av de mysigaste albumet från moogeran och ett av de som åldrats med störst värdighet. Det går att lyssna på hela plattan utan att göra en enda ironisk grimas.
Den andra albumrippen, A Moog Mass av och med Caldera, är något så osannolikt som en katolsk mässa skriven för moog, vocodersång och (typ) cembalo. Om albumet vet jag inte mycket mer än det bygger på ett strängt återhållet moogspelande och sparsamt använda effektljud. Det är till och med ännu mer nedtonat och vänligt hummande än Powells elektroniska countrytolkningar. Jag har inte konverterat till katolicismen än, men Caldera har lärt mig att uppskatta det allra mest återhållna och känsligaste moogsoundet.

Rick Powell — Cattle Call (från Switched-On Country)
Caldera — Make Me Carry the Death of Christ (Från A Moog Mass)

Musikbranschens framtid

Johnny Logan-albumet The Irish Connection (trailerröst: "musik som man blir glad av") ligger etta på albumlistan.
De som piratkopierar musik är måhända tjuvar.
Men de som köper cd-skivor är bevisligen dumma i huvet.

Konstrundan

Orkade aldrig åka till Landets treårsfest igår kväll. Jag åt kyckling istället. Det var säkert roligt på Telefonplan. Det är det ju så ofta nuförtiden. En sprakande och kreativ stadsdel. En gång i tiden var det dock annorlunda. Innan Konstfack och Landet och sjalarna flyttade in var Telefonplan en vanlig svensk bruksort. Några hus, en pizzeria, en fabrik. En konstnärlig öken, föreställer man sig. Men jag har haft en mycket stark konstupplevelse på Telefonplan under den gråa tiden innan området stormades av de kreativa horderna. Det var i en liten tvårumslägenhet. Tjejen som tidigare bott där hade målat av några såna där Musse Pigg-teckningar av Lasse Åberg. Kopior av Lasse Åbergs Musse Pigg-teckningar, alltså, det såg radhusnormalt ut men kändes stört. Det snurrade i huvet. Jag kände mig rädd och därmed berörd.

Att få sig ett stekt ägg

I Stockholm finns många kaféer. Där kan man förutom att dricka chailatte äta mackor, kakor, sallader av alla de slag. Man kan till och med äta bröd som flugits in från Paris och sedan täckts med serranoskinka och baskisk fårost. Gott såklart, samt ett tecken på att Johan Norbergs världskapitalism är stadd i våldsam och fungerande blomstring.
Men nu kommer det konstiga: bland huvudstadens kaféer kan man i princip aldrig få sig ett simpelt stekt ägg.
Jag har i alla fall inte sett det mer än på något ytterst enstaka ställe som kränger grötfrukost till byggarbetare klockan sju på morgonen. Och då är äggen för det mesta stekta för länge sedan, upplagda på en smörgås som wrappats i plastfilm (de skriker säkert "it's a wrap!" i något centralkök när de gör det, sen åker den ganska sällsynta stektäggmackan lastbil genom Europa och landar på det här grötfrukoststället i gryningen). Ett trist öde för både ägget och den äggsugne.
Vad har stockholmarna emot ägg? Är ägg något skamligt som man enbart steker och äter hemma, bakom fördragna gardiner?

Kriget om DN-språket

Nu leder SvD kriget om DN-språket.
De har börjat använda ordet stajlist.

Uppsmackad på stortavlor

Igår stirrade jag i flera minuter på dysterdokumentära porträttbilder av vardagstrista människor uppsmackade på stora reklamtavlor i tunnelbanan. De gråaktiga ansiktena gjorde reklam för olika slags ekonomiutbildningar på något som heter Företagsekonomiska institutet. Det har länge klagats på utseendefixering och ouppnåeliga drömbilder i reklamen. Klaget kanske har gått för långt. Frågan vi alla ska ställa oss när vi står och stirrar över tunnelbanespåret: vill vi verkligen ha den grådaskiga realismen med livlös hy och tunt cendréfärgat hår uppsmackad på jättestora affischer i offentliga utrymmen? Känns det verkligen bättre för oss människor att bli ständigt påminda om vår färglöshet?

Allesverloren

Igår korkade vi upp den. Nudervinaren. Allesverloren-rödtjutet. Alltid fint att ha en story om maktkampen i sossetoppen när man köttar ner korkskruven i en flarra mysig Shiraz från statliga Systembolaget. Vinet var gott och lättdrucket men en smula opersonligt. Inte alls så där spritzigt mästrande som Nuder själv tenderar att bli i en riksdagsdebatt. Nu när jag tänker på det så var det lite som ett ombudsmannavin fast gott.

Ernie & Bert

var de första bögarna jag lärde känna. Kom jag på alldeles nyss.

Om eleverna inte är i skolan hänger de med Hells Angels

Om man ska tro folkpartiet i Nacka.


(Jag har alltid misstänkt att folk från Nacka är lite korkade)

fredag 8 februari 2008

Den bitvis tio meter tjocka sörjan

Sopkontinent. Vilket fantastiskt ord.

Anna Järvinen vs Anna Wendin

Vi har grälat lite här hemma om vem som är sämst och/eller mest musikalisk könskliché, Anna Järvinen eller Anders "Moneybrother" Wendin.
Järvinen har ett tillgjort sångsätt och sjunger gärna med slutna ögon.
Wendin har en butchig trubadurstylee som är 100 procent inkännande kukrock på en pub i Sälen.
Det står just nu oavgjort i argumenteringen.
Jag anar dock att den här indierockmunhuggningen kan bli min seger i andra ronden.
För det är ju så här: om man förnekar Järvinen så gör man ungefär samma sak som om man avfärdade Dungen-albumet Stadsvandringar för fem år sedan. Man säger nej till lätt och lyriskt popsmideri i den mjuka proggtraditionen, man säger nej till himmelsfärgade dagsverser över fluffigt folkfärgat popkomp.
Detta har gång på gång visat sig både dumt, fel, konservativt.
Vidare är det svårt att förneka att om man väljer att sätta Moneybrother som det bättre alternativet, så förespråkar man ytterligare 30 år av mansmanliga Plura-tolkare som med pursvenska landsortsdialekter befäster den blyrövade standardrockens hegemoni över STÖL-Sverige.
Frågan är alltså: ska vi som musiknation fortsätta att spänna överarmarna över de halvakustiska gitarrer och skråla med i Fulla för kärlekens skull, eller ska vi göra något annat?

(Men det är ganska fint när Moneybrother sjunger Tracey Ullman.)

torsdag 7 februari 2008

En äkta mexikanare

Man vet att man är på electronicakonsert när artisten sätter på sig brillorna precis innan han börjar lira.
Om man ändå inte är helt övertygad att man är på en electronicakonsert så skingras alla tvivel när den andre artisten fäster en pannlampa från Clas Ohlson uppe på huvudet.
Jag var alltså och såg Twice A Man, Murcof och The Deer Tracks igår. Midaircondo hade ställt in på grund av sjukdom. Bummer.
Twice A Man inledde. En lång skinntorr medelåldersman klädd som klerikal keramiker, en saftigare medelåldersman utklädd till senior svt-fotograf i fältmässig fiskeväst, stickad tröja och cargobrallor. De inledande minuterna var pure ambient bliss. Jag kliade mig förväntansfullt i skägget. Vilket jag snabbt fick lägga av med. Gubbarna smög snart igång ovärdiga beats och, än värre, ödsliga piankoklink dränkta i katedralreverb. Och sen lite inlevelsefull sång på det. Teknikmagasinet-electronica. Inte vackert. Södra Teaterns ridå kom till slut ner som en räddning.
Efter öltankning var det så dags med Midaircondos ersättare, The Deer Tracks. Denna combo utgjordes av ett gäng fterklanginspirerade emo-barn från Gävle. Bitvis fina låtar, men innerligt slutna ögon, speldosor med eko och känslovåldsam aaaaaaaah-sång är något som bör ransoneras, inte slösas på. Kanske lär sig The Deer Tracks detta när de skriver in sig för nästa termin på Folkhögskolan.
Ridån föll än en gång och gick upp för att visa den lilla tablån "Murcof går till jobbet". Murcof, min favoritmexikan i ödslighetselectronicans land, satte sig sammanbiten bakom ett bord och stirrade in i skärmen. Man vet att man är på electronicakonsert när man skämtar med sin bänkgranne om att artisten läser mail på scen, sa jag efter att ha skämtat om att Murcof satt på scen och läste mail. Jag hörde cellosamplingar, brummanden och inte minst bitcrushade bastrummor. De där bitcrushade bastrummorna måste vara electronicagenrens svar på rockens distade elgitarr, tänkte jag när jag gick nerför Thor Modéens trappor mot Slussen. Jag borde samtidigt ha hummat på en stram electronicatolkning av ”Jag är en äkta mexikanare”.

tisdag 5 februari 2008

Date med tandsköterskan

Idag hade jag min årliga dejt med tandläkaren. Det var okej. Men vad som vanligt var toppen var tandläkarens bistra sidekick, tandsköterskan. Hon funkar lite som ett förband till tandläkaren. Gör förarbetet till undersökningen. På barskast vis frågade hon som vanligt och med slavisk brytning: "pråblem med tänn-er-na? Pråblem med heälsan? Ont någonstants?" Sedan micrar hon mig snabbt och lite hårdhänt med röntgen och avslutar med att titta ner i munnen och kommentera min tandkulör: "rödvin och snus och kaffe, tet gillar du". Det är härligt. Man blir lite hunsad. Precis som på en riktigt bra krog som inte behöver smickra för gästerna.

Superfettisdagen

Den gnällige folkrörelsedemokratiförespråkaren vaknade i mig när jag läste om superfettisdagen idag.
Det amerikanska presidentvalet ... en hysteriskt dramatisk och lika dramatiserad turnering som dragits ut så långt det går. Grottigt gruppspel i mer än ett halvår. Sedan partikonvent och andra ballongorgasmer. Och sedan det dramatiska slutspelet på senhösten.
Alla rapporterar, kommenterar och analyserar. En årsranson av politisk action. Det är såklart stort och viktigt. För hela planeten. Klart att man bryr sig.
Samtidigt. Känslan av att alla i maskineriet rasslar på så mycket de bara orkar för att ingen ska märka att de amerikanska valen kanske ändå inte är den där totala demokratifesten.
Jag längtar till blåsiga torgmöten och 2010.

De jobbiga affischerna

Jobbigt att gå förbi affischerna för Jean Michel Jarre-konserten. Han ska ge ett litet källargig på Cirkus i april och spela hela Oxygenealbumet. Jag ser på affischen. Jag ser den mäktigaste analogasynthbestyckningen sedan Tonto's Expanding Head Band. Moogar, VCS 3:or, Arpar, Mellotroner, listan kan göras skamligt lång. Jag känner ökande puls och hetsig andhämtning. Jag dras mot Jean Michel Jarres plastiga uppsyn och hans trägavlade maskiner. Jag kommer säkert att gå på konserten. Men när jag sitter där och det löjliga Oxygenetemat plonkar ut ur högtalarna och vindtygsjackorna prasslar omkring mig så kommer jag att skämmas. Guilty pleasures på riktigt. Porr.

lördag 2 februari 2008

Florian Schneider, ordekonom


Om det undgått er: Kraftwerk är roliga.

Från humorgäng till enmansshower

Funderar lite på om jag ska skriva en grej på temat "från humorgäng till enmansshower - det svenska folkrörelsesamhällets kollaps skådad genom buttericksbrillor och tillhörande lösnäsa". Det ska bli en lite ledsen och lätt greidersk text, tänkte jag. Får se om jag får ihop den.

Out for kverulunch

Kom på en till grej att skriva klagande insändare om: den herrefolksattityd gentemot kunderna som kaféarbetande unga blonda Stockholmsbruttor så ofta uppvisar. Vad tror ni egentligen, att ni är Doktor Mengele och vi som vill köpa ditt kaffe och dina smörgåsar är ovärdiga untermenschen som ber om ett handtag för att komma upp ur bassängen fylld med vatten och isblock? Jag blir så provocerad av detta att jag funderar på att ta kontakt med Svensk ute-ätar union (SUÄU), ibland figurerandes på DN:s Namn & nytt-sida, för att kolla om de kan tänka sig att försätta hundratals stockholmskaféer i blockad.
I övrigt och på tal om Namn & Nytt så undrar jag varför Swanberg Swamlar På inte publiceras digitalt. Dålig stil mot fansen.

fredag 1 februari 2008

När konsten kom till byn

Ett utmärkt reportage.

Tweedkepsen växer uppe på huvudet

Magiskt oflyt med bussarna idag. De var som jättestora röda maskinharar på en hundkapplöpningsbana. De gasade iväg, jag sprang efter, hann aldrig ikapp. Så det blev ströbusskryssning varvat med spaziergang genom stan för att komma fram föresenad till kverulanslunchen med Klasse.
Färsbiffen som jag och Klasse åt var trevlig.
Över den outade vi grejer som kommer med åldern. Gnäll på modebloggande åttiotalister. Vi enades om att deras tonträff är torftig, helt befriad från över- och undertoner. Åtminstone jämfört med den mer självironiska och nyanserade modebloggsprosa som strömmar ur de få sjuttiotalsfödda modebloggare som är verksamma. Vi kanske inte hade helt på fötterna där, men vad gör väl det om man är två om att veta att man i princip har rätt.
Vi snackade sedan om hur den närmast totalitära fashionismen ätit upp de populärkulturella kärnvärden som är själva ryggraden i vår moderna existens. I anslutning till detta förfasades vi över någon Nakkna-kollektion som verkar sikta på marknadens ”grown up emo kid-segment.
Klasse anförtrodde att han p åsistone börjat se hippietendenser i sig själv och gått på yoga. Nu övervägde han en TM-kurs. Detta fick mig att erkänna att jag på sistone börjat se poängen med renodlad new age-muzak. Den är bättre än sitt rykte, försökte jag säga övertygande. Sekunden efter kände jag hur flowet var igång och bytte tonart. Jag kom ut som invasionsförsvarsförsvarare, trots att jag i hela mitt tidigare liv har varit på miljöpartisternas ”skrota hela klabbet”-sida. Likt en insändarskribent klagade jag högt hur vansinnigt det är med ett litet ”insatsförsvar” som utför underbemannade smygkoloniala fälttåg utomlands medan våra skärgårdsfort monteras ner, stridsflygplan ställs av i förråd och fältköken säljs som järnskrot. ”Ska vi försvara oss genom att bevaka vägspärrar i Afghanistan när landstigningsbåtarna siktas vid Landsort?”, hörde jag min röst höja tonen med medan jag kände hur tweedkepsen växte ut och svällde uppe på skallen. Jag beklagade högljutt över Tolgforseriets triumf och förklarade hur mycket jag hoppats på den avsatte Odenberg, en man jag identifierat som en pålitlig ärter & fläsk-militarist av den gamla pålitliga sorten, en man som håller gränsen och inte låter sig domineras av oljiga finansministrar med hårpiska.
Jag övervägde sedan att berätta om tv-programmet Skolfront som jag tittat på kvällen innan. Men jag gjorde det inte. Klasse skulle bara bli deprimerad av att höra om det. Fast nu måste jag få det ur mig ändå: i Skolfront fick vi se två reportage. Det ena handlade om hur dagens skolelever varje dag filmas av dolda kameror i skolbyggnaderna. Det andra handlade om hur det går till när vår tids femtonåringar ska välja gymnasieskola. Det var bisarrt. Femtonåringarna går till ett slags utbildningskrämarnas Kiviks marknad där de tittar på gycklare som gör jongleringskonster och får informationsblad om roliga aktiviteter och de får ibland till och med löften om att de ska få varsin laptop om de väljer en viss gymnasieskola. På min tid satt vi bakom skolbänkar och lärde oss att räkna utan att någon filmade eller gav oss portföljdatorer. Dessutom laddade vi inte ner piratkopierad musik till våra nyligen tillskänkta laptops. Vi gick istället till Domus och snattade sjutumssinglar.
Klasse berättade sedan några obskyra fakta om en göteborgsk och icke okänd falsksångares akademiska framgångar. Sedan var min kverulunchtimme på väg att rinna ut. Jag ställde jag mig på busshållplatsen och tittade ut på den ledsna huvudstaden. Började i mitt huvud skissa på en insändare som kopplade ihop felaktiga prioriteringar i försvarspolitiken, fashionismdiktatur och skolans förfall. Jag hörde hur en buss närmade sig, men jag visade väl inte tillräckligt intresse, för bussjävel blåste bara förbi mig. Jag sprang efter, men inte att chauffören stannade.
Sånt hände tamefan aldrig innan SL la ut busslinjerna på entreprenad. Ska försöka få med det i min insändare. Men vilken tur att den mentala tweedkepsen höll värmen i väntan på nästa bussjävel.

Ansvarslöst

Med världsberömda märken som Acne, Carin Wester och Fifth Avenue Shoe Repair i spetsen pågår just nu svenskt modes högtidsvecka i Stockholm.

Trots det kommer ingen av prinsessorna dit.

Orben

Det är bara det vindkänsliga fingret som talar här, men visst börjar det blåsa upp till en rejäl The Orb-revival?