torsdag 31 januari 2008

High brow electronica-grej på Södra Teatern

Ointressant för er, men jag har såklart grejat plåtar till nästa onsdags high brow electronica-grej på Södra Teatern. Det var svårt att motstå laguppställningen:
– De manliga veteranerna Twice A Man (hur gamla är de nu, de har ju sina rötter ända tillbaks ner i Älgarnas trädgård och Anna själv tredje och Cosmic Overdose?).
– Den snart medelålders men i anden rent av Arvo Pärt-åldrade mexikanen Murcof (som fyller kvällens kvot för latinska ödslighetsambientmän).
Midaircondo som kvällens unga och hungriga juniorrepresentanter.
Den sistnämnda duon råkar också bestå av 100 procent kvinnor som skulle lätt skulle kunna tredubbla highbrowmusiktidningen Wires upplaga om de var på omslaget. Det får mig att förnimma en liten doft av gubbtänk runt detta Södra Teatern-arrangemang. Det läskiga är att det funkar så bra på mig.
Å andra sidan så är det högst troligt att Midaircondo lirar brallorna av de gamla synthgubbarna, vilket borde reseta hela grejen till att bli fair & jämställd.

Nischad vinreklam

Sällan har jag sett så välriktat nischad och snyggt insmugen vinreklam i en intervju. Pär Nuder säger som en summering av Nudergate till en DN-reporter: "Nu ska jag åka hem och korka upp en god flaska sydafrikanskt rödvin som heter "Alles verloren". En oemotståndlig köpsignal till den lilla men vinintresserade målgrupp som utvecklat ett slags fetischförhållande till förre finansministern och svanesången för den sena Göran Persson-eran. När jag var inne på Systemet efter jobbet idag så kunde jag inte låta bli att köpa en flaska av den Nuder-endorsade sydafrikanska shirazen Allesverloren (nr 29002, 99 kr). Verkar prisvärt. Ska testa i helgen.

En ny konstitution, framförhandlad av affärskonsulter

En vän är en närstående person som man inte bara gillar att umgås med.
En vän är också den där personen som kan ta en åt sidan och säga "skärp dig, du gör ett arsle av dig själv" när man är på väg att göra ett arsle av sig själv.
Jag vill gärna tänka att om jag har några riktiga vänner, så kommer åtminstone en av dem att ta mig i armen och prata allvar när jag går till en bildbylinesplåtning iklädd en skinnrock inspirerad av The Matrix. Eller säga åt mig på skarpen att jag borde omarbeta några idiotiska formuleringar i min kommande krönika, om jag nu hade ägnat mig åt kolumnism.
Jag funderade på det här när jag läste Johan Staël von Holsteins senaste krönika i Metro. Har han några vänner? Har han någon som kan ta honom åt sidan när han är på väg att göra ett arsle av sig själv? Någon som kunde ge lite konstruktiv kritik och se till att meningen nedan blev struken ur hans senaste metrospalt?

Det viktiga är att inte låta politiker sitta och förhandla fram den nya konstitutionen utan att låta affärskonsulter göra det.

Det funderade jag på idag, när jag åkte tunnelbana bland förbrukade gratistidningar. Sen tänkte jag att vänner kanske inte spelar någon roll längre. Kanske är det var och en för sig nu, alla mot alla, klara sig bäst man själv kan, för det ledsna lilla kungariket Sverige verkar ha blivit helt hatthylla under den senaste veckan. När Krönikören/kulturrådsledamoten Holstein bjöd på den bisarra krönikan om en ny union mellan Norge och Sverige med en grundlag författad av affärskonsulter, så siktade Expressenkolumnisten Marie Söderqvist ungefär lika högt och ifrågasatte den allmänna rösträtten. Detta medan SvD basunerade ut att fildelare jobbar efter en så kallad "Bandidosmodell". Bland mycket annat.

PS: Jag vet att det är att likställa med mobbing när man skriver om Holstein, och att det kommer leda till fler krönikor där Holstein förklarar sig förföljd av en socialistisk världskonspiration, men ibland svårt att låta bli.

PPS: Om jag fattat det rätt så ringde kulturminister Adelsohn Liljeroth upp Holstein och erbjöd honom den där posten i kulturrådet. Jag funderar ibland på om det finns en dold agenda där, ifall det kan vara så att Adelsohn Liljeroth har utdelat en dold knivstöt mot den barbariska klicken som vill göra nyliberal kulturrevolution. För finns det egentligen något bättre sätt att dra ner brallorna på den fundamentalistiskt marknadstroende och kulturfientliga strömningen inom svensk borgerlighet än att sätta dess minst verbalt begåvade företrädare i kulturrådet? Bara en fundering, alltså.

onsdag 30 januari 2008

Vad hände Melody Club-sångaren?

Undrar ni någonsin vad som hände med den där skojige sångaren i Melody Club? Det kan ni sluta med nu. Jag såg alldeles nyss att han fått en egen frågespalt i SvD.

Jag mötte Bogdan


Råkade slinka in på en neonlysande bar i hjärtat av American Apparel-Söder. Där inne höll den hårige synthmattsvävaren Bogdan Irkük AKA Bulgari hov. Jag hann tyvärr inte säga det rakt upp i hans ansikte, men jag skriver det här i stället: nysläppta The Coastal EP innehåller mycken mysig skäggbosporica.

tisdag 29 januari 2008

Fotbadsmusik från nittiotalet (som åldrats med värdighet)


Pomme Fritz av The Orb. Hade varit helt perfekt om videon inte handlade om jonglering med glasbollar.

Fotbadsmusik från sjuttiotalet

Tiden går fort mellan modeveckorna

Shit också, det är Stockholms modevecka igen. Ibland känns det som att det bara var några månader sedan det senast var modeveckan i stan. Men det måste vara en inbillning.

måndag 28 januari 2008

Smashade av jpeg-algoritmen

Nu fick jag lite dåligt samvete för att jag postade en liten skärmdump av en bild på vevlirarpopgruppen Nordman och menade att den var läskig. Men egentligen är det inte Nordmanmännen jag tycker är läbbiga, snarare vad miniatyrformatet och jpeg-kompressionen gör med deras fejor. Nordmanmännen var bara ett exempel som råkade korsa mina pupillers väg. Det kunde varit vilka miniatyransikten på nätet som helst. De som förminskas och smashas av jpegalgoritmen blir skräckiga, så är det bara. Här är ett annat exempel.

Nu blir det så där svårt att sova igen.

En nation av polisfetischister

Som om en miljon Beck-, Wallander- och Van Veeterenfilmer och mycket annat inte är nog:

I tre biofilmer spelade Jakob Eklund polisen Johan Falk. Nu satsar TV 4 på en fristående dramaserie som följer karaktären från "Noll tolerans", "Livvakterna" och "Den tredje vågen".
Jag hatar Sverige (denna nation av omättliga polisfetischister).

Pressreleasism: Sebastien Tellier

Nedan några guldkorn från en pressrelease där Sebastien Tellier kommenterar låtarna på hans nya album, Sexuality:

It’s a representation of the endurance and sexual stamina. This song is cold and German sounding, because that’s my vision of the sexual, German way.

This is about the old-fashioned, sexual ways of a Californian guy.

The lyrics are about bisexuality. I say to the bisexual person: "you are very lucky, because you can taste everything"

This is about a very beautiful woman in a very beautiful house. She has a personal trainer and after a few exercises the coach takes off the sexual sportswear of the woman. I think sportswear material is great. I love sex and sportswear.

It’s my most sincere song. It lets the listener know I’m not a sexual king, but just a normal guy with a wonderful sexual dream. It’s self criticism.
Dessa visdomsord gör sig, som ni kanske anar, allra bäst när man är insmord i eteriska oljor och läser högt med 'Allo 'Allo-accent. Doftljus är optional. Tyvärr vet jag ännu inte om Sexuality är så fräcka fredag som Telliers ord gör gällande. Återkommer senare i ärendet.

söndag 27 januari 2008

Klaus Dinger — Cha Cha 2000/85


(Korvkonstverk: Philip Cristofor)

kycklingfantasin

Har matfantiserat om en kyckling hela dagen. En fågel, utan huvud och fjädrar, fast annars intakt med skinn och ben och så. En hel fågelkropp att steka i ugnen. Ni vet. Kyckling enligt formulär 1A.
Men när jag kom ner till bevsikelsens Ica så fanns där bara en avdelning för folk som köper och äter kycklingen kroppsdel för kroppsdel. Vingar, ben, kycklingbröst, allt i små plastförpackningar. Inga hela fågelkroppar i hela disken. Och det var inte så att de hela fåglarna var slut. Jag frågade. De tar inte in hela kycklingar längre, bara komponenterna.
Om man nu matfantiserar om en kycklingjävel så får man helt enkelt köpa många olika förpackningar innehållandes separata delar som man bygger ihop till en fågel och sen hivar in i ugnen. Det blir till att jobba som fågel-forensic detective istället för fågelstyckmördare. Jag hatar det. Det är ert fel, kycklingfiléköpare. Ni är ynkliga människor som inte klarar av att se, än mindre knivskära, ett fågelkadaver. Men något som ser ut som sladdriga behåinlägg oxh ligger parvis i en trevlig förpackning, det tycker ni är alla tajders. Praktiskt och fräscht att steka i era teflonbelagda grillpannor, man behöver inte tänka på att det är en avfjädrad dinosaurieättling med ben och vingar och tarmar och jox. Och nu har ni vunnit. Er plockepinnapproach till kycklingmiddag har blivit norm.
Tack vare er är framtiden torr och trådig som ett magert kycklingsalladrecept i valfri fräschnesstidning.

lördag 26 januari 2008

Växjövarianten av Mighty Boosh-snubben

Konstig grej med Nöjesguidens Stockholmspris: en växjövariant av Mighty Boosh-snubben Vince Noir stod på scenen, klädd i röd skinnjacka och bar överkropp. Han pratade obegriplig lantissvenska och dröjde superlänge med att spela gitarr. Men till slut började han spela och sjunga och då blev det jätte, jättefint. Motoboy. Kjelle Bergqvist var konferencier för prisutdelningen. Han försökte rentvå sig själv från dåliga gamla rykten, eller kanske skryta med dem, tydligt var att för varje ord så blev det alltmer solklart att Kjelle är just den homofob, sexist och rasist som han utmålats som. Festen var sedan på stor-Debaser vid Medborgarplatsen och det spekulerades väl en del om Kjelle Bergqvist skulle utsättas för gayprovokationer vid pissrännan. Vet inte om det hände. En konstig grej på festen var att alla som vunnit diplom och klädvårdsrulle från Topman (sant!) fick sitta vid dukade bord på scenen uppe på våning tre, det såg ut som en hipstrarnas reenactment av Da Vincis Nattvarden. Hade tyvärr ingen kamera som klarade att snapshotta det. Precis innan det var dags att dra så försökte Carl Reinholdtzon Belfrage bortförklara popsångaren Morrisseys senaste inflykter i britrasismens värld. Det gick inte jättebra.

fredag 25 januari 2008

Hotet från stadshuset?

Från Kristina Axén Olins personliga nyhetsbrev “Stadshusnytt”, nr 2-08:

I år firar vi 080808! Jag tycker att vi 08-or ska fira det. Jag inbjuder därför stockholmarna att komma med idéer på hur vi ska fira detta. Kanske en liten "vattenfestival" med fyrverkerier vore bra?

Ett hot?

Hårda noveltyljud från nyinköpt sampler. Stort reverb. Sequencern går varm i en luftkonditionerad studio.

Bakhuvudet i trottoarkanten

En fyllis snavade och trillade. Slog i bakhuvudet mot en trottarkant vid Mariatorget. Servetter från 7-11 sög upp blodet under skallen. Vi var fem främmande pers höll honom vaken. En duffel låg ovanpå honom i väntan på ambulansen som tog läskigt lång tid på sig. Fyllisens kompis hade en förpackning jongleringsbollar i näven. De åkte till slut till SöS.

torsdag 24 januari 2008

Varmt och mysigt som en nyhetsmorgon i TV4

För första gången på ett tag åt jag en rejäl utefrukost, på fik.
Det var varmt och mysigt som en nyhetsmorgon i TV4.
Utanför droppade ett ledset litet vinterregn på suvvarnas tak.
Vid bordet bakom min rygg satt livsnjutare och pratade om hur länge de hade känt ägarna till kinakrogen Ho’s. Hur riktig thaimat smakar. Hur bra det är ute på Långbro.
Jag bläddrade i en gammal DN. Såg att thereminen åter är nyhetsvärdig. Kanske till och med cool.
Jag skulle aldrig ha sålt min flisiga och rappliga byggsatstheremin till det där surfbandet från Umeå. Fast jag har ju gjort mig av med alla analogsyntharna också. Och Moogerfooger-ringmodulatorn krängde jag till en relativt ung och experimentlysten jazzsaxofonist. Jag tänkte ju att jag skulle börja klippa och klistra ihop breakcore och fuskglitch på min laptop. Vilket ju aldrig har hänt. Funderar på nästa stora novelty inom instrumentvärlden. Tubon? JM Jarres laserharpa (som sägs vara en fejk)? Kazoo?

Här är förresten en genuint tragisk nyhetsnotis om mänsklig ondska.

onsdag 23 januari 2008

Sydsvensk glidarrap

Idag har jag funderat på vem som egentligen är kingen av tillbakalutad sydsvensk glidarrap.

Ro-Cee ...


... eller Don Diego?


(Och vem av dem skulle vinna ett skäggtrimmerbattle?)

Oerhörda frisyrer

SvD:s Martin Aagaard är försiktigt positiv till nya filmprogrammet Kino i P1. Det är ju bättre än Filmkrönikan i tv, tycker han i sin radiokrönika och påpekar att filmkrönikeprogramledarnas frisyrer är ”oerhörda”. När jag läser detta känner jag fruktan för den dagen då Filmkrönikan börjar sändas i HD-format. Då kommer frisyrerna att spränga gränser.

måndag 21 januari 2008

Curtis, Thatcher, Gudmundson, Lokko, Numan

Per Gudmundson (ni vet, Sveriges ende högerledarskribent med högvärdig knarkrock i skivbacken) och Andres Lokko har drabbat samman över filmen Control och det här pikanta med att Ian Curtis röstade på Maggie Thatcher och sedan hängde sig (vad är väl ett "farväl grymma värld"-brev mot det?). Har varit roligt att läsa (länkar: 1, 2, 3, 4). Min vimpel står föga förvånande i Lokko-lägret.
Men jag har egentligen inte så mycket att säga om Gudmundson vs Lokko i Curtis-debatten.
Det var en annan grej som gjorde mig ledsen. Gudmundson, vars livslånga projekt är att "rädda rockhistorien från kultursidesvänstern" (lycka till!), länkade på sin blogg till en lista på 10 högerrockare. Detta för att solka Curtis ikonstatus bland de notoriskt vänsterröstande Joy Division-älskarna, eller möjligtvis uppa Curtis status i Marie Söderqvist-land.
Till min förskräckelse märkte jag att inte ens där, i det lugubra sällskapet av Slowhand, Ted Nugent, Kid Rock, Phil Collins, Geri Halliwell usw, fick den ständigt underskattade och hånade synthpoppionjären Gary Numan plats! Gary Numan, som skapat moogstinna och odödliga electroklassiker som Cars, Down in the Park och Are Friends Electric och dessutom öppet supportat Thatcher! Skulle inte han platsa i en hall of shame-doftande topplista över högerböjda popartister? Vad är det för fel på den här världen? Varför kan Gary Numan aldrig någonsin få cred för någonting överhuvudtaget? (Utanför Mighty Boosh-land, alltså.)

Tittarna ska skratta

Minns ni när SVT:s gamla slutbossar Juttan och mumintrollet lovade att tittarna skulle få ett garv om dagen? Det var djärvt. Fast jag minns inte hur de lyckades riktigt. Men nu har Juttan och Jakobsson överträffats i tv-löften. Min favorit bland källartevestationerna, KulturExpressen på AxessTV, lovar nämligen att tittarna ska skratta minst två gånger — per program! En djärv vision, men alls inte omöjlig. Efter att ha sett konstaterar jag dock att det är en liten bit kvar. Visst skrattade jag en gång åt den gula orgeln/armbågsstödet. Introduktionen av Nils Schwarz som "Nisse från Manpower" (han springvickade för kulturbaristan Björn af Kleen) skakade dock inte diafragman. Men om men om man inte måste skratta — helt okej.
Nu slökollar jag premiären för Beckman, Ohlsson och Can på SVT. Ett kulturprogram med samtal som får ta tid. Känns som jag har hört det löftet förr. På comedyfronten är det dock möjligt att de scorar guld. Integritetsombudsmannen Pär Ström, även känd som avslöjaren av den världsomfattande men osynliga feministiska ockupationsregeringen (VMOFOR), är gäst i studion.

PS: Det här med att scenografin och personplaceringen i Beckman, Ohlsson och Can ser ut som en miniversion av Leonardo Da Vincis Nattvarden ... öhm ... jag ska sluta klaga på KulturExpressens jättegula orgel.

You ain't heard nothin' yet


Nu när det är rejäla ras på världens börser och ökad oro för konjunkturen så är det väl kanske dags att damma av ett småpskydeliskt steppnummer från det stora kraschåret 1929. You ain't heard nothin' yet, sjunger de bland annat.

Tae kwon do-Putte

DN:s söndagsbihang gjorde förra helgen ett mysigt och kändisdrivet litet förortssvep. Bland annat berättades om sångaren Patrik Isakssons klassresa från barn- och ungdomens Husby till en villa i Nacka. Tyvärr fick vi inte veta om det är sant att Patrik Isaksson verkligen var känd som Tae Kwon Do-Putte back in the Husby days.

lördag 19 januari 2008

Death metal låter bäst ur ett par laptophögtalare

Bilden ovanför ser ut som en paljettslukares spya, men avbildar i själva en göteborgare som knallar nedför avenyn med en glitterperuk på huvudet. Det blåste och regnade och jag hade extra lång exponeringstid plus blixt. Därför ser det flummigt ut. Utöver att ha fotograferat urbefolkning så har jag i Göteborg lärt mig att death metal låter allra bäst ur ett par skorrande laptophögtalare. Eftersom jag aldrig förstått mig på genren innan så var det något av en aha-upplevelse. Den stora stormen som SMHI hajpat var dock en besvikelse. Inga tjugometersvågor slog in mot land och drog med sig den samlade svenska popbranschen (som var på plats i götet för P3 Guld-dalan) ut i havet. Kanske lika bra. Och nu har jag precis kommit hem till Stockholm igen. I Suckarnas gång under centralen stod drösvis med buttra nazzar och delade ut flygblad, som en tyst och hotfull välkomstkommitté redo att gasa ihjäl den eventuella lilla livsglädje man kan känna i en kaklad och sjukligt ljussatt transportsträcka under Stockholms C. Att komma hem ska ju vara en schlager sägs det, men det här var som att komma hem och få en loska i ansiktet till tonerna av mollstämd white power-rock. Samtliga nazzar som delade ut flygbladen hade anmärkningsvärt dålig hy. Använder nassar inte hudvårdsprodukter? Äter de dåligt? Eller är det så att the master race inte är så mästerlig på pormasknivå?

fredag 18 januari 2008

Stormvarning

Fortfarande i Göteborg. Jag vandrade igår kväll genom Haga, jag tror att det var Haga i alla fall, en samling puttenuttiga trähus pyntade som vore de kulisser i en julkalender. Massvis med mysiga småbutiker som sålde trevlig heminredning eller kokböcker med fluffiga fotografier eller keramik eller windchimes.
När jag hade kräkts upp allt jag hade i magen plus lite galla så gick jag förbi en krog som, om jag fattat det rätt, heter Rumpanbar.
Jag tittade också på kranar och skepp. Det var fint. Jag tänkte på sjöfartselectronicakungen Patrik Torsson. Undrar vad han gör nu. Samplar en oljetanker, dekonstruerar ljudet av en knop, tonsätter sjöväderrapporten. Jag ska lyssna på honom snart igen.
Under min promenad genom stan drog jag mig till minnes ett roligt resereportage från Göteborg. Det var Claes Britton skrev det för DN:s månadsbilaga (de hade en sådan ett tag), kanske för tio år sedan. Britton och en imaginär kompis drev omkring och bjöd på dräpande ögonblicksbilder. Till exempel påpekade Britton att alla dörrvakter på Avenyn såg ut som superariska heterosexuella krigare, beredda att rådigt och våldsamt ingripa mot allt normbrytande som hotar att tränga in på svennebananhaken. Denna poäng hamrades hem med raden "Avenyn är en golgatavandring för bögar och blattar". Ungefär. Det är längesedan jag läste resereportaget, så jag minns inte ordagrant hur han skrev. Men det var väldigt roligt.
Nu ska jag ut och leta efter varvsvänstern. Om jag vågar. SMHI har gått ut med en klass 3-varning och hajpar den kommande stormen med vindbyar på upp till 30 sekundmeter. Allmänheten uppmanas att hålla sig inne. Det kommer att bli coolt.

torsdag 17 januari 2008

Rapport från Göteborg

Nu är jag i Göteborg. Janne Josefsson satt och fikade inne på centralen. Nu väntar jag bara på att Albert och Herbert ska dyka upp.

onsdag 16 januari 2008

Stryxtipset

"Italiensk tv" är en term som ofta används som skällsord. Men allt som producerats italienska tv-studior är inte billigt tingeltangelbensprattel med lottodragningar. Vissa av Rai:s popprogram från slutet av sjuttiotalet tycks (jag ser ju bara sånt här klippvis på Youtube, så jag vet inte säkert) vara the shit. Särskilt discoshowen Stryx, som mot en fond av fantasymjukporrscenografi lyfte upp den lojaste eurodiscon mot himmelska höjder.
Nedan följer några fina Stryx-moments med Patty Pravo.



Förberedelser

Nu har jag köpt malariatabletter och tagit en spruta gulsotsvaccin. I morrn åker jag till Göteborg.

tisdag 15 januari 2008

Onanigitarrer ylade

Som så många andra såg jag idag trailern till Colin Nutleys kommande film. Jag visste redan innan att jag inte borde göra det. Men det är så svårt att låta bli ibland. Jag mådde lite konstigt efteråt. Men jag var också lite upprymd. För jag hade skådat Björn Lassgård rocka loss med elgitarr i näven och svängandes på ett blont hårsvall. Onanigitarrer ylade. Här.

Hot Chip-tåget


Åk gärna med på årets Hot Chip-tåg, kära ni. Jag stannar på perrongen och vinkar av er.

Panerad och kremerad, del 2

Ny crazyfisk i lunchmatsalen idag. Pärlfisk. Var tvungen att kolla upp. Det finns två olika firrar som opererar under det namnet. Den ena är en fridlyst sötvattensfisk från centraleuropa. Den andra en djuphavslevande liten haj från Stilla havet som ofta dras upp som bifångst när man trålar hoki. Heter på engelska ghost shark. Låter som nån jävla Burial-låt. Jag valde viltgryta istället.

Frånfälle i den närmsta elektroniska kretsen

I eftermiddags, strax innan fem, drog min iPod sin sista suck. Alla återupplivningsförsök misslyckades. iPoden blev nästan fyra år gammal. Sista spelade låt: Transition av Underground Resistance.

måndag 14 januari 2008

Krogmuzak

Som livslång vän av det diskreta och snälla bakgrundsskvalet har jag alltid varit svag för sån där generisk kinesisk muzak som man ibland hör inne på klassiska svenska kinakrogar. Den är både änd- och uddlös, eterisk, vänligt trevande och lagom småkryddig för ett par svenneöron som vill ha en förhöjd upplevelse. Man får MSG i maten och kinamuzak i öronen = avkopplande men ändå lite overkligt.
Just nu har jag dock övergivit kinakrogsmuzaken för den lätt skvalpande men lika änd- och uddlösa musikmatta av varmt välmående som brukar spelas nere på den eritreanska grottrestaurangen Jebena i rådhusets tunnelbana. Min bästa ätmuzak just nu.

De skitstora soppåsarna

På vägen hem till R kryssade jag förbi otaliga stora rösar av big bags fyllda med renoveringsbråte. Så ser det ut i högkonjunktur. Gatorna är de nya soprummen, som tweed-Hacke så påpekade i en underfundighetsspalt i höstas. Man jag är inte den som gnäller på lite skrot på gatan. Det ger en fräsch och spontan känsla. Rikedomens glada anarki. Ett samhällsklimat som inte står och faller med att man sopar fint framför den egna dörren hela tiden. Det räcker väl med att en hushållsnära arbetare sopar fint innanför.
Just idag blev jag ändå lite bekymrad av alla de stora oranga påsarna med skrot i. Vi ojar oss ju för vad som kommer hända med alla högbelånade renoveringseuforiska bostadsrättsägare när konjunkturen till slut störtdyker och räntorna skjuter upp mot skyn som raketer. Det blir såklart jobbigt för dem. Men tänk på big bag-fabrikanterna! När inga bostadsrättsägare längre har råd att renovera skiten ur sina lägenheter och slänga ut på bråten på gatan i stora orangea soppåsar så kommer big bag-fabrikanterna kanske att svälta ihjäl. Och det är ju sorgligt.

Panerad och kremerad

Nästan varje dag äter jag lunch i en personalrestaurang. Man tar en bricka, går till salladsbordet och lassar upp lite oinspirerat rivna morötter och gurka, kanske också några bitar väldigt kylskåpskall tomat. Sen går man till en av slabba-upp-käk-stationerna. Det finns fyra att välja på: en för kött, en för vego, en för soppa och en för fisk. Den sistnämnda introducerar ständigt nya, spännande fiskarter. Jag har haft nöjet att få lära känna spejsade nykomlingar on the block såsom havsgös, hoki, mullus, pangasius (även känd som hajmal), nilabborre, (även känd som Darwins mardröm) och kardinalabborre. Idag var det dags för ännu en premiär: skädda. Jag tror att den smakade gott. Det är inte alltid så lätt att veta. På mitt lunchhak serveras alla de här nya, skojiga torsksubstituten efter grundlig panering och kremering.

Nya RIPpar

Inkastade handdukar, 1 & 2, via Phinnweb. Tråkigt.

söndag 13 januari 2008

Manspanelen

Efter att ha skådat bilden på Expressen manspanel kommer jag att sova med lampan tänd i flera veckor framåt.

Ge mig en Aqua Limone-tröja

I slutet av nästa vecka ska jag åka till Göteborg. Det kommer att bli roligt. Jag är fast besluten att köra en stockholmarklassiker strax innan jag går av tåget på Göteborgs C. Jag kommer att ropa till mina medpassagerare: "har ni ställt tillbaka klockorna? Två år." Som man ska göra.
Jag funderade lite mer på det där och kom på att jag borde ju packa med två år gamla kläder så att jag kan smälta in i gbg-myllret på bästa sätt. Men nu har jag rafsat runt här i garderober och klädstackar. Jag känner fasa. Jag har köpt så lite kläder de senaste två åren att det jag brukar ha på mig redan är två år gammalt. Eller mer. Lägg sedan till faktumet att jag börjat föredra buss framför tunnelbana och symptomen är uppenbara. Jag håller på att bli göteborgare. Släng hit en Aqua Limone-tröja.

lördag 12 januari 2008

Skyskrapehetsen

Det är åter surr om att nu jävlar ska det byggas i Stockholm. Det ska förtätas och det ska byggas på höjden, heter det. Nästan varje artikel i ämnet pryds av en bild på Micke Söderlund, antingen med halvfräsigt åttiotalshår på skallen eller med burberryrutig halsduk och bygghjälm. Bygghjälms-Micke ser cool ut, lite som en amerikansk sjuttiotalspolitiker på besök i Harrisburg.
Det är säkert helt nödvändigt att bygga massor av hus i Stockholm, särskilt när man tänker på de arméer av lantisar från hela Sverige flyttar in till vår lilla stad (de gör det hela tiden, har gjort så i flera decennier, jag är själv son till inflyttade näverslöjdare, och jag är på sätt och vis tacksam för inflyttningen, annars hade jag ju varit tvungen att växa upp i den läbbiga glesbygden som börjar på andra sidan Södertälje kanal). Och som om det inte räckte så tar alla inflyttade skogsbrukare från provinserna med sig fruar, brorsor, svägerskor, sysslingar et cetera, det är en ENORM anhöriginvandring som nästan dränker Stockholm i folk som pratar med tungrots-r eller snackar renvallning och så vidare. Så visst behövs det byggas hus. Säkert också på höjden. Det finns ju lebensraum för alla här i stan.
Många gillar idén med skyskrapor i Stockholm. Jag är försiktigt positiv. Dock bör stadens alla skyskrapeälskare hålla sina förhoppningar på rimlig nivå. För ni ju hur det brukar bli när det byggs i Stockholm. Det blir lite oförarglig fuskfunkis och vi kan också utgå från att Söderlunds skyskrapor inte blir så där jättehöga. Den där arkitekturen som utmärker sig internationell kommer fortfarande att finnas där ute i den internationella världen. Vi stockholmare står om femton år och kollar på på ett dussin initialt fuktskadade hammarbysjöstadskåkar med några extra våningar. Vi undrar vem som har råd eller ens vill bo där och tänker tyst att det skulle vara roligare med ett brutalmodernistiskt och socialdynamiskt miljonprogram på Gärdet.

fredag 11 januari 2008

The Doors-embargot

Härmed häver jag mitt The Doors-embargo. Jag klubbade visserligen igenom beslutet för någon vecka sedan, men jag väljer att verkställa det nu. Jag har medvetet undvikit The Doors sedan början av nittiotalet. De har inte korsat min väg sedan dess. Jag anser därmed att The Doors sonat sina brott mot mig och ämnar ge gruppen en ny chans. Jag slänger på L.A. Woman-albumet nu. Jag ska lyssna på albumet i sin helhet. Sen får vi se vad som händer. Kanske visar det sig att The Doors schamanpoetiska blues- och kabaretrock är det enda nya retro som återstår att lyssna på och omvärdera. Kanske visar det sig att The Doors är det nya balearic. I så fall dyker jag upp klädd i läderbrallor och oklädd på överkroppen nästa gång vi ses. Kanske pratar jag också lite grann om ödlor. Vi hörs.

Ambient


[...] det är ändå starkt att försöka resa den ambienta fana som en gång syddes av Brian Eno.

Stefan Thungren skriver i dagens SvD om en ny ambientbar i Stockholm. Bland annat ska det bjudas på "vatteninspirerade dj-set" och "H2O-projektioner". Låt oss hoppas att det rör sig om en fundamentalistiskt sinnad ambientoas i Stockholmsnatten. Låt oss hoppas att alla chillade loungebeats och all annonsförsäljarchilloutsamlingsmusik är portade. Låt oss också hoppas att DJ Brusa högre lilla å snart får en bokning.

Staël öppnar starkt på nya jobbet

Vid veckans möte beslutades just om stöd till olika tidskrifter på
kulturområdet - utan Staël von Holstein närvarande.

torsdag 10 januari 2008

Rationellt street fashion-modebloggande

Jag funderar ibland på modebloggare. Jag har inget emot dem. Många modebloggare är dock en smula för egocentriska för min smak och plåtar sig själva hela tiden, i spegeln. Det blir ju lite enahanda i längden. Visst, kläderna ändras varje dag, men det är fortfarande samma person som modebloggar om sig själv, om och om och om igen.
Sen finns ju en annan sorts modebloggare som jag tycker är mer intressant - street fashion-modebloggaren. Denna typ av modebloggare är ute och nöter asfalt för att övervaka vad som händer inom modet. Street fashion-modebloggaren plåtar varje dag väldigt många människor i många olika slags kläder. Det ska street fashion-modebloggaren ha cred för. Det är ett bra jobb som måste göras. Även om det är slitsamt. Men idag slog det mig att street fashion-modebloggarens modus operandi kan rationaliseras. Och det rejält.
Det är ju nämligen så att vi redan har byggt upp en väl fungerande och snart rikstäckande infrastruktur som möjliggör ett centraliserat och högteknologiskt street fashion-modebloggande som inte kräver det ständiga patrullerandet på gatorna. Vad jag föreslår är detta: låt street fashion-modebloggarna flytta in i landets alla övervakningscentraler! En street fashion-modebloggare kan till exempel jobba från SL:s säkerhetsavdelning och ha uppsyn över alla övervakningskameror i tunnelbanenätet. Därifrån kan han eller hon blogga i realtid om hundratusentals vandrande fashion statements – varje dag. Bara ta en bild från övervakningskameran, släng upp på bloggen och skriv en liten rad! Övervakningssamhället har länge låtit som ett fult ord. Men nu kan vi ge övervakningssamhället en touch av flärd&fashion. Street fashion-modebloggarna har en roll att fylla. Låt dem göra det.

onsdag 9 januari 2008

Musikens makt

En gång på sjuttiotalet vann dåtidens lofi-gudar Philemon Arthur and the Dung en grammis. Sen lades galan i träda i femton år. Ikväll ber vi för ett mirakel. Må Philemon och the Dung uppenbara sig i tomtedräkter och knipa ett pris. Sedan följer femton svslappnande år utan att Kent och Lasse Winnerbäck säger "tack som fan" och höjer Efva Attling-designade troféer mot himlen.

ÖB hugger ved, filosoferar med kaffekopp på brygga

Jag kan läsa den här lilla passagen hur många gånger som helst.

Huvudrollen intas därefter av general Håkan Syrén som först filosoferar hemma på bryggan med en kaffekopp, därefter hugger han ved på tomten. Filmen följer sedan en uniformerad Syrén in i hans arbetsrum dit han kommer ”före klockan sju varje morgon”. Sedan flyger ÖB i regeringsplanet

tisdag 8 januari 2008

G&G

Jag drömmmer sällan om att göra stora avslöjanden.
Dock finns två personer här i Stockholm som jag gärna vill ta på bar krogrecensentgärning och demaskera.
När jag spårat och fångat dem så ska jag ropa deras namn så alla hör:
Gourmé & Gourmand.
Just det, de smågnabbande krogrecensentbuddiesarna i den förfärliga Mitt i-tidningen som kommer oinbjuden i brevlådans gap varje helg. Jag ska avslöja deras riktiga identiteter. För de hemliga kan vi och är less på vid det här laget.
Gourmé är finsmakaren som gillar klass, vita dukar, klassisk musik och professionell personal. Han är lite konservativ. Priset spelar ingen roll.
Gourmand gillar också god mat men vill bli mätt till ett rimligt pris. Han är öppen för nyheter och störs inte av stimmiga miljöer.
Jag har haft ögonen på er ett tag nu, Gourmé och Gourmand.
Och jag känner en instinktiv illvilja särskilt mot dig, Gourmé. Jag vill skrika till dig, för jag vet att du är en man, att Gourmé, det stavas G-o-u-r-m-e-t. Särskilt om du vill ge sken av att vara en livsnjutare vid en vit duk. Ibland blir jag så arg av ditt krogbeteende att jag skulle vilja slita av dina brillor och stampa på dem.
Du, Gourmand, du ska framstå som en älskvärd men lite korkad blue collar brute som helst vill käka på Hooters om det bara fanns här i stan. Jag är besviken på dig. Spräng ramarna någon gång, finn dig inte i att ständigt mallas som mysig bärskille som alltid blir kryptodissad av din tråkiga middagspartner! Kryp ut ur puppan och låt dig själv blomma ut till något större. Sen kan du och jag gå till Kungsan på Restaurangernas dag och dricka stöl ur plastmugg och svulla kycklingspett. Sen går vi till operabaren. Sen tar jag med dig till gubbrummet. Du vet att du måste lämna Gourmé. Du behöver säkert snacka ut om det (jag vet att det kan vara svårt) och jag är idel öra.
Vi ses, G&G.
Jag lovar.

Jag räcker upp handen och har en fråga

Nu när det verkar vara så rörande konsensus om att mer disciplin, tidigare betyg och shitloads of katederundervisning är räddningen för svenska skolan så skulle jag vilja fingra lite på nödbromsen. Eller bara ställa en liten fråga. Jag räcker upp handen här.
Om disciplin, betyg och katedrar är receptet på en skola som producerar skitduktiga elever, då borde ju den svenska skolan och dess elever varit som allra bäst i början av förra seklet. Right?
Svenska skolbarn måste ju ha varit i världsklass när de rabblade kungalängder som ett rinnande vatten och dominerades av magistern bakom katedern, han den allsmäktige som nte var en kompis utan någonhöll ungarna i schack med hjälp av aga och katekes och därmed skänkte den nödvändiga disciplin som, enligt både dagens och gårdagens rådande mening, är själva grogrunden för goda pedagogiska resultat.
Men det har man ju aldrig hört nåt om.
Ingenting bevisar att de som gick i disciplinskolan var högre presterande elever som tillgodogjorde sig kunskaper för livet.
De var jävligt bra på kungalängder och psalmsång, men spöar de en normalbegåvad grundskoleelev från idag i något annat ämne? Vore kul att benchmarka.
Och en till fråga: när hörde man senast något om att svenska elever utmärkte sig väl i jämförelse med skolbarn i resten av världen?
På sjuttio- och åttiotalen.
Vid det laget var disciplinskolan skrotad för länge sedan och ersatt av flumskolan med allt vad den innebär av kompislärare, grupparbetem, rökrutor, nolldisciplin, kuratorer, fingerfärg.
Efter det verkar det som att det varit nerförsbacke. Men det är inte den klassiska flumskolans fel, för flumskolan dog ut och ersattes av valfrihetsskolan någon gång på nittiotalet. I valfrihetsskolan är det inte flummet som råder, utan något slags var-elev-sin-egen-livscoach/projektledare. Eleverna sätter ihop sina egna utbildningsprogram och scheman och skyndar genom korridorerna med filofax i armvecket. Eleverna går i friskola. Ofta med snowboardinriktning. Och när deras studieresultat jämförs med omvärldens så ser man att de är på ett sluttande plan.
Om vi tittar på de här tre faserna i den svenska skolans utveckling så är det en fas som utmärker sig. Ska vi rädda den svenska skolan och dess elever, morgondagens myndiga medborgare, så har vi ingen tid att förlora. Vi måste genast gå tillbaka till den klassiska flumskolan som den såg ut på sjuttiotalet. Förbjud elevernas valfrihet. Förbjud friskolorna. Återförstatliga hela jävla skolväsendet. Tvinga in barna i sjuttiotalets flumskola och rädda dem.

Måste bara länka lite

Två roliga stories från det lilla landet i syd. Lite roliga i alla fall:
• Skånetrafikens tekniker fast på stillastående tåg
• Ölförsäljare på skola missade eleverna

Trollskogen


Igår satt jag med öppen mun och lyssnade på det barkbrödigaste av alla trollskogsproggplattor, Joakim Skogsbergs Jola Rota. Jag tänkte att det verkade rätt skönt med mossa och granskog och freakade naturväsen. I morse kom straffet för trollskogsflummandet. En mailad youtubelank till en Finntroll-video. Jag klickade. Har mått lite illa hela dagen (men det är lite kul).

måndag 7 januari 2008

Fotograferingen

Dagen var kommen. Nog hade jag väntat mig bättre, men det mjölkgrå molnlagret över huvudstaden fick väl duga. Kanske ändå bra. Det blir väl sån här diffusion på ljuset, mindre skarpa skuggor i ansiktet? Fotografen, en kille ursprungligen från Stuvsta som jag känner lite ytligt, ringde på mobilen. Jag svarade som jag kommit överens med mig själv, med siffror: noll-sju-noll-sju-tjugitre-sjutti ... ja, ni förstår säkert. Det gjorde inte fotografen, ursprungligen från Stuvsta. Hursomhelst. Jag hade fortfarande min sandfärgade cardigan på mig, jag drog lite i en garnfransig mudd när jag svarade med mitt telefonnummer i luren. Som i gamla tider! När kokain var medicin och Gustav V reppade den vita sporten och brevledes tackade Hitler för att han tog fajten mot bolsjevikhunnerna från bortersta östern. Men nu var det till att slänga av koftan och istället kränga på den lustiga mönstrade kavajen. Eller om det var en blazer. Jag borde veta skillnaden egentligen. Det var i alla fall sånt där dasslock därbak, ni vet, två jack på sidorna istället för ett i mitten. Vad fan heter det egentligen? Jag måste nog läsa på bättre. Men vafan, det här är ju bara på skoj. Ett fotoprojekt. Som inte på något sätt ska bli offentligt. Kanske blir det ett roligt porträtt att rama in och sätta ovanför soffan. Jag skyndade nerför trapporna. Kavajens, eller blazerns eller vad det nu är, bakflärp stod säkert ut rakt bakåt i fartvinden. Som på en anka. Ankstjärt. Kvack kvack. Nerför trappan. Ner på gatan. Showtime! För där stod den. Jaggan. Vete fan vems. Jag lutade mig så vant jag kunde tillbaks mot kylaren, strök till de nyodlade polisongerna på mina kinder, sköt upp brillorna på näsan och försäkrade mig om att håret låg som det skulle. Struket bakåt, men inte för ordentligt, liten flärp stod rakt ut bakåt, det kände jag. Hacke Hackspett. Ha-ha-ha-haa-haaa, ha-ha-ha-haa-haaa. Kul liten trudelutt. Sånt gör de inte längre. Nuförtiden har barnen ingen aning. De ser aldrig riktiga tecknade filmer. Det är bara datoranimerat våld och synthmusik. Från USA. Eller ännu värre, Japan. Stuvstaplåtisen tittade på mig, förbryllat. Eller? Jag skärpte till mig. Skrynklade lite på den illgröna näsduken som stack upp ur bröstfickan. Tänkte på stickig ull och en hagelsvärm som sätter p för liten pippis färd genom luften. När jag kände att det glödde en lätt godsägartossighet om mig så nickade jag åt ursprungligen-från-Stuvsta-fotografen. Snart, mycket snart, skulle jag vara klar att plåtas. Men jag ville prata upp mig lite först. För att komma in i karaktären på allvar. Ett andetag, armarna i kors, luta bakåt ... och sen drog jag ett par sköna lines om engelska bilar. Även den skruttigaste gamla Vauxhall har något visst, en personlighet som vida överglänser vilken tysk skrytbil som helst. Tyska bilar är perfekta men trista. Engelska bilar är måhända dåligt ihopskruvade, men de är spännande. Oberäkneliga. Svåra att begripa sig på. Det här med engelska och tyska bilar är lite som män och kvinnor. Men sånt får man ju inte säga nuförtiden. Inte i sossesverige. Tänk att man skulle bli född i sosseålderns sossesverige. Kanske finns det karma ändå. Kanske slog jag ihjäl en tjänare i ett tidigare liv. Och här är jag nu, den hunsade tweedherren på en golgatavandring som kantas av LO-ansluten pöbel och tusentals Domuslador. Tänk att de har rivit varenda charmigt gisten stadskärna i hela landet och byggt kommunistsupermarkets överallt. Golgatavändringen sträcker sig hela vägen genom enpartistaten (man kan förkorta det till Enpartistan, så sparkar man lite på alla halal-hippies också!), från Unga örnar ända till Fonus. Där fick jag till det. Jag hade feeling. Fortsatte ett tag till, bara för att. Jag snackade lite om att internet, visst är det lika infantilt som en skateboard med ett döskalleklistermärke. Massa osnutna glin som stjäl musik hela dagarna och bygger bomber på nätterna. Om de inte onanerar. Det enda som kan rädda dem är väl möjligtvis herrbloggar om äppelknyckarbyxor och kavajslag. Det kan vara vägen ut ur den idag nästan lagstadgade infantilismen! Män ska väl klä sig som män, inte som barn? Och för den delen, det här med könsneutrala äktenskap? Jag pratade sedan om andjakt, eller, som jag kallade det där och då, andakt — i vassen! Jag kände att tametusan, nu bär det. Jag kan det här. Mitt flin började närma sig rätt balans av överlägsenhet och kvickhet. Jag mådde som en charmig plantageägare, en sådan som kan få jordbruksniggrerna att jobba så svetten sprutar men samtidigt garva åt mina väl valda och vägda ord. Jag såg en immig tillbringare Pimm's framför mig. Mina strumphållare skavde lite, som de ska göra. En riktig man knullar inom äktenskapet med strumphållarna på. Rasar sockorna ner så rasar snart civilisationen. Jag hörde ljudet av cricket och ett krackelerande imperium där man fortfarande hade vett att hedra de kollektiva sexneuroserna. Fan också, tänk att jag skulle vara dömd att leva i detta sossesamhället. Måste ha pryglat ihjäl nån Jeeves i mitt förra liv. Jag sa till Stuvstaplåtisen att snart, snart kan han sätta igång med fotograferingen. Han höjde kameran. Jag pratade i molniga ordalag om abort som en svår fråga som vi kanske tar lite väl lätt på här i vårt politiskt korrekta tidevarv, det är ju faktiskt ett liv som tas bort, en liten varelse som kanske växer upp till att bli ett tweedigt herrmodestatement. Och det ska man ju inte göra. Vi måste prata mer om abort. Och inte ta lätt på frågan. Absolut inte ta lätt på den. Jag nickade mitt klartecken till Stuvsta. Han tryckte av. Jag bar en lustig kavaj och stod med armarna i kors lutad mot en jagga. Jag log och gillade läget väldigt mycket. Samtidigt oroade jag mig för en sak. Tänk om min kvinna kanske skulle få för sig att göra något liknande. Tänk om hon står här i morgon, klädd som en rotarykärring och mal på om att män ska vara män och kvinnor kvinnor och hur politisk korrekthet kväver kungariket och hur den sossestyrda genusdiktaturen i vår mentala enpartistat Enpartistan har förvandlat alla landets invånare till det sovande folket som trots pömsigheten är envetna klimatalarmister. Tänk om hon börjar högerblogga till och med. Läskigt. Eller — början på ett mycket kittlande rollspel?

söndag 6 januari 2008

Dåliga grejer

På en liten promenad genom snö-is-slask-slabbet så funderade jag på några saker som jag tycker jävligt illa om. Dessa var:
• Skåningar som tilltalar en "mannen". Låter så jävla vidrigt.
• Fekala kräkningar. Som spyor, fast av bajs, och förmodligen den sista uppkastningen man gör här i livet.
• Statisk elektricitet i håret.
Tur att de här tre grejerna drabbar mig ytterst sällan.

Systembolaget på Konsultholmen

På Systembolaget vid tråkmoderatfästet Kungsholmstorg, mittemot universums dyraste Ica, såg jag i fredags ett vin i nyhetshyllan som hette La Consulta. Roligt. Och nog var jag sugen. Men jag köpte det inte. Kom på att jag inte gillar att dricka vin på etikett.

lördag 5 januari 2008

Dagens dikt



Det är inköpsstopp på biblioteken i Täby, läser jag.
Och här sitter jag med en bild av Filippa Reinfeldt
som jag tänkte onanera över.
Jag låter nog bli.



fredag 4 januari 2008

Se det positiva i övervakningssamhället!

Snart är vi där. Telefon och datatrafik börjar lagras, IP-nummer utlämnas till polisen även utan petitesser som misstanke om brott och så vidare, det börjar buggas och telefonavlyssnas som vore vi på ett hotell i gamla Östberlin, övervakningskamerorna upplever en rejäl boom och siktar ingen lågkonjunktur på länge än, FRA:s skitstora dator är redo att dra igång, ja ni vet.
Det gnälls mycket, det heter att medborgarnas personliga integritet gröps ur, paragraf för paragraf. Men varför vara så negativ? Se istället de positiva följderna av det stundande övervakningssamhället.

1. Zorro-modet gör comeback efter 150 år i garderoben. När man är klädd i cape, hatt och mask så gör det inte så mycket om man råkar fastna på övervakningskameran. Man är ju ändå bara Zorro, klädd i cape, hatt och mask, på bilden. Alla borde skaffa sig en Zorro-outfit, kanske redan idag.
2. Kurirens återkomst. Springande, cykelburna, mopedburna, hästburna, och så vidare, precis som i gamla tider. Kurirerna är inte osynliga, men tar sig fram tämligen spårlöst i informationssamhället (så länge de inte kommer från en budfirma och deras fordon har registreringsskyltar) om de iakttager god signaldisciplin. Meddelanden skrivna på papper och manuellt överlämnade kan dessutom brännas eller käkas upp om secret service är i faggorna.
3. Kryptomaskiner är roliga att både bygga och använda. Varje vänkrets borde ha en.
4. Sedelrullen upplever en renässans. Det är ju nämligen så här: varje köp på ditt betalkort är ett elektroniskt bifall till Storebrorssamhället. Kortköp leder även till att värdetransportsarbetare kan bli arbetslösa, vilket är djupt osolidariskt. Så dra ner på dina elektroniska transaktioner, människa! När månadens hyra och räkningar är pröjsade så går du och plockar ut resterande stålar i kontanter, en härlig samling sedlar som är tämligen lukt- och spårlösa.
5. I framtiden bildar vi fler - och hemligare! - hemliga sällskap. Det borde vi ha börjat med för länge sedan istället för att bjuda övervakningen på massa gratismat i form av epostmeddelanden, sms, telefonsamtal, etc. Alla borde träffas och umgås mer i lönndom, vid oväntade tidpunkter i ljudisolerade källare på hemliga adresser.
6. Vi blir bättre och bättre att prata i kodspråk, precis som i de där gamla filmerna där trenchcoatpersoner möts utanför dimhöljda tågstationer i Östeuropa och säger ”Göken har ätit”. Det är, oavsett hur rent mjölet är i ens påse eller vad man tänker om övervakningssamhället, coolare än web 2.0.

torsdag 3 januari 2008

Gräl om biodynamisk odling

På nyårsafton hamnade jag i en munhuggning över hummern. Ämnet var biodynamisk odling. Min bordskanalje var positivt inställd till biodynamisk odling, han tyckte att Saltå kvarn-produkterna var fint förpackade och verkade bra. Jag höll med om snyggheten, men vädrade också ur mig att biodynamiskt är lika med hippieockultism, ett slags ekologisk jordbruk fast med en massa mumbo-jumbo och astrologi påhäftat, att "det är allmänt känt" att när man odlar biodynamiskt så går man också ut och gödslar med mensblod i fullmånens sken strax innan sådd. Jag kanske tog i lite. Det där med mensblodet är kanske inte allmänt känt. Jag kan inte riktigt minnas var jag fått det från. Men eftersom jag sa det och gillar att ha rätt så försöker jag nu hitta någon form av bevis för att det är så. Det går sådär. Det bästa jag hittills har snokat rätt på är: när man enligt biodynamiken ska fixa sköna vibbar i myllan så tager man ett gammalt kohorn, man fyller det med kodynga, gräver sedan ner det i åkerjorden. Ett eller två år senare gräver man upp det. Det som blivit av dyngan i hornet löser man sedan upp i vatten, som skall röras till virvlar både medsols och motsols flera gånger i typ en timme eller två. Det är tydligen viktigt att inte fuska med virvlarna. Sen sprinklar man ut lösningen och hippiegrödorna växer upp ur marken där vibbarna nu är jävligt goda. Mensblodsoffring över åkerjord i fullmånens sken ter sig närmast normalt i jämförelse.

[Pure trance]


Fortfarande en jävla fin låt och video.

Charmoffensiv

Folkrepubliken Kina visar sin nya, lite soligare sida.

Folkchillouten

Varje dag, någonstans i världen, sitter vanliga amatörmänniskor och pular ihop hemmagjorda chilloutvideor till tonerna av Brian Eno. Tänd en rökelsesticka och gilla läget.




onsdag 2 januari 2008

Staterande när det är som bäst

Ni har väl förresten inte missat att den stockholmska stekarlegenden Peder Fogstrand svischar förbi kameran, knappt utklädd till punschdoftande artonhundratalsstudent, i SVT:s strimpanserie August? Kolla in avsnitt två, ungefär 18 minuter in. När de ska käka middag i skärgårn. Fogstrand känns på nåt sätt perfekt för sin lilla statistroll.

Pastor Stanley Sjöberg och fikusen



Kollade lite på Öppna kanalen för någon timme sedan. Det var TV-kyrkan som sände. Stanley Sjöberg satt och pratade till oss från ett synnerligen folkligt vardagsrum. Där satt han i en soffa, tätt intill en stor krukväxt vars spetsiga blad hela tiden petade honom i pannan. Det såg mycket roligt ut. Särskilt som pastor Sjöberg satt nästan bakom en spretande gren från krukväxten som envist kittlade hans hårfästen medan huvudet inlevelsefullt guppade fram och tillbaka. Krukväxten var förresten en stor fikus. En benjaminfikus. Jag hörde inte riktigt på, men Stanley berättade något om hans kyrkas satsningar på barnhem i Vitryssland. Barnhemsverksamheten var framgångsrik. Så framgångsrik att kyrkofolket bakom barnhemmet till och med "uppmärksammats av vitryska staten". All in all: magisk lokal-tv.

tisdag 1 januari 2008

Nyårsdag utan backhoppning från Garmisch-Partenkirchen och nyårkonsert från Wien

Jag överdrev såklart när jag skulle vinterbada vid Hellasgården på nyårsafton. Jag bastade mig inte tillräckligt varm, det var ett jävla spring i bastun så det blev aldrig någon perkelehetta, sen sprang jag ut och bara slängde mig rakt ner från bryggan. Så ska man inte göra om man är en ovan vinterbadare, man ska liksom klättra ner på stegen kvickt som djävulen och inte doppa huvet och man ska vara så uppbastad att man nästan sprängs av värme. Mitt vinterbadarrus höll dock i sig i många timmar efteråt. Rusande hjärta, sviktande knän och fötter som gled fram några centimeter över marken. En bra start på en nyårsafton som efter många hållplatser nådde sitt slut på hemma-hos-techo-partei borta på Popsöder (där man kunde indiekändisspotta The Field, Ola Bergman, några Sweptaways och en ur Soviac).
Nyårsdagen har varit okej, men jag funderar på att författa ett syrligt klagobrev till Eva Hamilton. Nu när varken backhoppning från Garmisch-Partenkirchen eller nyårkonserten från Wien sänds på nyårsadagen, vad ska då egentligen slökolla på när man lassar in ostkrokar i käften och vill vara public service trogen? Jag och Rotfrukten slog över till fyran och kollade på den första
Jönssonligan istället. Den enda i serien som faktiskt är njutbar, Nils Brandt är så mycket mörkare och sorgligare som andresidekick än Dynamit-Harry, Vanheden går fortfarande inte på rutin och när Gösta Ekman börjar leka kattunge med Vanhedens vita loafers så uppstår några moment av äkta svärta i buskisen. Jag påmindes också om att Ragnar Grippe, som gjort scoret för Jönssonligan, faktiskt haft sina stunder vid sidan av den gamla synthiga Aktuelltsignaturen från åttiotalet.
Trist sista nyhet från 2007, förresten:
Markku Peltola, känd som en av den purfinska uppsynens giganter och framförallt från Aki Kaurismäkis Mannen utan minne, kolade på nyårsafton.