måndag 31 december 2007

söndag 30 december 2007

HiFidöden

Läste just om THE DEATH OF HIGH FIDELITY på rollingstone.com. Två frågor: skrev inte Emil Arvidson samma artikel fast på svenska för ungefär ett år sedan och, mycket viktigare, vilken slags musik ska hififörsäljarna dema på sina anläggningar i framtiden?

Fittbyxor

Jag skrev nyligen lite om glädjen att leva i det tjugoförsta århundradet. Vårt århundrade är suveränt på många sätt. Bland annat för att det i vår tid kan anordnas fittbyxeseminarier med efterföljande kissningsaktioner. Jag är inte ironisk, jag hissar flaggan och hejar av hela mitt hjärta på varje seminarium om ståkissandets psykogeografi, brallornas inneboende könsmaktsordning och hur gylfanordningar kan anpassas till att funka lika bra för ståkissare av bägge könen. Och om det rinner ner några futtiga små skattekronor till den verksamheten, så gärna för mig. Jag är hemskt gärna med och betalar för seminarier som i en kommande ljus framtid kan leda till allas rätt att kissa stående i trivsam pissoarmiljö utan alltför mycket krångel med kläderna. Vem vill förvägra någon nåt sånt? Per G och Pär S kan väl fortsätta att skriva om sina favoritnojor ("farliga araber", "övervakningssamhället") i stället för att agera förbannade skattebetalare nyss hemkomna från manslägret.

(Läs också om vattenkastning vid urinoar till ljuv musik)

Dödsdisco

Skärvorna på slottet


Stjärnorna på slottet är rätt kul i år. Särskilt när Britt Ekland ser ut som Genesis P-Orridge.

Stockholmsskägget

Jag ligger sömnlös. Något oroar mig. Det är stockholmsskägget, som helt enkelt vägrar att dö. Jag såg det själv så sent som i förrgår, på lokal, i myllret, på massor av stockholmsmän. Stockholmsskägget. Det glesa och lite stickiga ansiktshåret som har missprytt stockholmsmännens ansikten sedan typ 1999. Jag vet vad jag snackar om, jag har själv stockholmsskägg. Det har liksom fastnat som en inte alltför kraftig skugga på nedre halvan av fejan. Det jobbigaste med stockholmsskägget är inte att det signalerar hyfsad musikkoll och "kreativt" yrkesval. Ej heller att det uppfanns av Niklas Rådström inför en plåtning för månadsjournalen någon gång runt 1987. Eller att det moderna skäggodlandet tog fart när alla upptäckte att Nina Perssons snubbe, han har skägg (som ser rätt tjockt och rikligt ut). Det jobbiga med stockholmsskägget är att det är så glest. Inte många hårsäckar per kvadratcentimeter. Åk själva till Riche och titta på alla unga manskinder. Glesa skägg. Och det är ju inte så snyggt, faktiskt. Det ser ut som dålig kost, brist på manligt könshormon, grund genpool, allt det där. Jag ser allt det där i spegeln varje dag. Stockholmsskägget är manlighet i kris och att-vilja-men-inte-kunna. Ett tätvuxet och rikligt helskägg, däremot, det skulle man ha. Ska kolla upp om man kan göra hårimplantat i fejan. Renrakat, däremot, det är inte att tänka på.

lördag 29 december 2007

In kommer Draköga och Drömskog

Bläddrar i en DN som är några dagar gammal. Känner ilska och skäms över det fantasymissbrukande svenska folket som dagligen tar töntigheten mot nya svindlande höjder. Jag läser:

Ut åker Johansson och andra vanliga son-namn. In kommer Draköga och Drömskog. Svenskar ändrar namn som aldrig förr och fantasin tycks vara outsinlig.
[...]
Vad sägs till exempel om Borste, Draköga, Gåsull och Måntroll - några av 2007 års nya efternamn.
[...]
Jag minns när det brukade bytas efternamn från -son till något adligt klingande. Larvigt, men jag förstår tanken bakom, det kan liksom vinna en vissa fördelar. Renodlade jävla fantasynamn är däremot obegripligt. Att säga "jag står på listan, Egil Måntroll plus en" funkar möjligtvis i lajvsammanhang i Visby. Ingen annanstans. Svensson, vad han eller hon heter idag, Drakstjiert eller nåt, har tydligen sett för mycket på filmer om små barn som bär guldringar över Mordors berg. Fantasysvenssons karaktärsbladsinställning till folkbokföringen känns lättsinnig och ovärdig, frågan är om ni fantasynamnsbärare som längtar efter det tusenåriga hobbitriket egentligen är värdiga medborgarskap i ett modernt samhälle? Kan inte alla ni som bytt från Svensson, Nilsson, Johansson etc till Blackwolf, Draköga, Frostängel, Måntroll och allt vad det är bara dra? Om ni inte hittar till det förlovade landet World of Warcraft så kan ni bosätta er i en skog och käka näver, som man gjorde på fantasytiden. Vi som bor här i det högst omagiska 2000-talet med våra fantasilösa namn vill hemskt gärna slippa träffa alla er ringbrynjeknypplande, smygblotande orchdräpare med löjliga alvnamn och knotiga trollstavar i näverkonten. Här får ni en låt som kanske kan passa till ert uttåg ur verkligheten.



fredag 28 december 2007

Rambokniven

En annan grej som kom upp i diskussionen igår var ... rambokniven. Ni som är gamla kanske minns. Man kunde beställa den från Hobbex i mitten av åttiotalet (när man lessnat på hemslöjdade nunchakus och kaststjärnor). Jag försökte recitera en dikt som tecknaren/filmslukaren/den hårdföre musikteoretikern Per Johansson skaldade till ramboknivens ära i slutet av nittiotalet, men hade den tyvärr inte i huvet. Som tur var har jag dikten avfotograferad i stället. Här är den, rakt ur det gamla fina indietalibanfanzinet Kuken brinner (klicka för större bild) (HAIL PER JOHANSSON!).

Polyfonesiskt

Nu är jag less på att bara posta mp3:or och inte skriva nåt. Här kommer en klassisk ointressant blogg om sånt som en människa gör i det tjugoförsta århundradet. Jag + Rotfrukten + W + T var på Tiki Room i går kväll. Vi drack bland annat VULKANEN. Det var gott och spritigt. Också ganska grymt eftersom vi blev påhejade av levande hawaiimusik. Två gubbar lirade. De kallade sig för The Aristocrats. Jag skulle gärna varit med när de var på audition för giget. Hursom. Den ene snubben spelade slidegitarr och den andre hade en sån där metallgura som svävar i himlen på Dire Straits-plattan Brothers in Arms. Dobro, heter den så? Har för mig att det är en gitarr med solid countrycredd. En gång tror jag att jag nästan har sett en kille spela dobro i kompbandet som brukar vara skymt av Jill Johnsons bröst. Men jag är inte helt säker. När vi drack vulkanen så snackade bland annat om wet t-shirt contests för barn och reklamskyltar på krogtoaletter. Avstampet för det senare samtalsämnet var en krogtoalett på annat håll i stan där det på herrmuggen annonserades för whisky medan det på damrummet gjordes reklam för impotensrådgivning per telefon. Efter vulkanen gick vi till Spy bars gubbrum. Där såg vi män i trettioårsåldern med kavajer. Vi åt också den absolut godaste nötmixen i stan.

torsdag 27 december 2007

tisdag 25 december 2007

söndag 23 december 2007

lördag 22 december 2007

Sverige, den 22 december 2007 e. Kr.

Ser ni någon som skrattar på bilden? Inte jag heller. Låt oss önska att nästa år kommer med ett totalförbud mot bildade män som försöker skämta runt aktuella ämnen.

fredag 21 december 2007

Om gårdagens fantasinyhet

Orkar egentligen inte skriva så mycket om gårdagens verkliga fantasinyhet om att Johan Staël von Holstein valts in i styrelsen för statens kulturråd, men jag förstår att många är rädda och upprörda, kanske till och med jämför denna nyhet med "hur skulle det vara om en investmentbankir tog över frälsningsarméns sociala verksamhet".
Jag tror dock inte att vi ska vara så oroliga. Kanske är Johan Balls of Staël von Holstein till och med rätt man på rätt plats. Kultur handlar ju ytterst om att bränna stålar utan att tjäna in dem igen. Något som Staël von Holstein bevisade att han var jävligt bra på back in the IT days. Hoppas han eldar upp den där läbbiga jävla matrixskinnrocken också.

Switched on Nashville

Jag ser att både rotrockpredikanten Lennart Persson i Sonic och Lars Jämtelid på Digfi nyligen har skrivit om det paleosynthiga vansinnesmästerverket Country Moog. Så det är väl lika bra att jag skriver lite om den också, plattan har tydligen plockats ut ur det musikhistoriska kuriosakabinettet och släppts lös på nytt.
Country Moog, med undertiteln Switched on Nashville, har varit en av mina absoluta favoritplattor sedan jag hittade den på en skivbörs i mitten av 90-talet. Albumet är programmerat och inspelat av Gil Trythall i 1970-talets gryning. Alla låtar är country&western-klassiker av typen Orange Blossom Special, Harper Valley P.T.A, Folsom Prison Blues, till och med Boots Randolphs Yakety Sax. Instrumenteringen består av en enorm moogsynthesizer plus en talkbox som släpps in i matchen någon enstaka gång. Det låter fullkomligt vrickat, betydligt knäppare och primitivare än moogtripparna från genrens samtida giganter Perrey & Kingsley, Dick Hyman och Walter Carlos. Trots roligheten, vi snackar hejdlös elektronisk slakt av amerikanskt kulturarv i bästa Benny Hill-tempo, så känns Country Moog på något sätt gjord med kärlek.
Jag var tvungen att ta reda på mer om albumet (och uppföljaren, Nashville Gold, mer av samma moogifierade vara). Jag letade efter en mailadress eller ett telefonnummer till Gil Trythall.
Det tog någon vecka, sedan hade jag mr Trythall på tråden. Det blev en liten intervju som gick i en nu avliden undomsblaska. Gil hade lämnat Tennessee och jobbade på ett universitet i Brasilien. Han sa att han kände sig smickrad över att någon faktiskt mindes skivan och att det aldrig var meningen att den skulle låta som ett skämt. Gil hade inte superkoll på andra moogplattor, men sa att han gillade Walter/Wendy Carlos och Vangelis. Och han älskade countrymusik av den gamlsa sorten, han nämnde särskilt banjodemonen Earl Scruggs, vars gamla hit Foggy Mountain Breakdown finns i moogfärserat utförande på Switched on Nashville. Vad Gil aldrig nämnde då, var att han faktiskt battlat Earl Scruggs och hans banjo. Det råkade jag upptäcka alldeles nyligen. Rätt fint på nåt sätt:




torsdag 20 december 2007

onsdag 19 december 2007

Julbonusen

Introducing: the Cosmic tryckare

Q: "Vad tyckte du om Arn?" A: "Jag tyckte att osten var bättre".

Tittade på några Arn-klipp idag. 210 miljoner spänn för lite västgötaaction i öknen och oceaner av uselt skådespeleri. Ser det ut som i alla fall. Känns som att osten är bättre än filmen.

Firmafesternas egen edens lustgård

Igår kväll gjorde jag en nedstigning i underjorden. I Kristineberg, bland industrikåkar och nybyggen, där öppnade sig ett gap ner till det okända Subterranea. Jag åkte med hiss nedåt, flera våningar. När metallportarna särades, trädde jag ut i ett utsträckt underjordiskt landskap. Det visade sig vara inte Hades, utan firmafesternas eget edens lustgård. Där var flera små kammare och några stora, stora salar, upplysta av lampor i regnbågens alla färger (utan att det kändes det minsta gay). Ett livligt sorl blandades med sällsamma ljudsignaler och buller från träkäglor som föll omkull. Jag såg i de stora underjordiska rummen golfsimulatorer, prickskyttesimulatorer, bilbanor, fussball, biljard, bowling, illaluktande julbord, servitriser på rullskridskor och horder av rödmosiga blonda kontorsGRABBAR i finbyxor och urringade blonda kontorsBRUTTOR som släppte ut ånga så här på arbetsårets dödsbädd. Jag försökte klura ut vilka som skulle ligga med vilka. Jag såg framför mig smussel med dagenefterpiller på kontor i 08-området och skamsna pling i mailboxar. Min bowling gick åt skogen. Ölen var ganska dyr, 51 spänn för 33 cl Brooklyn Lager.

Fantasinyheter

Ah, det var väl det jag visste. Det är inte fejsbook, skivindustrin, FRA eller Beatrice Ask som är det kommande övervakningssamhällets stöttepelare. Det är mångkamparen Carolina Klüft och höjdhopparautisten Stefan Holm. Läser i SvD:

Övervakning med gps – eller ett datachip inopererat under huden. De svenska friidrottsstjärnorna Carolina Klüft och Stefan Holm föreslår drastiska åtgärder i kampen mot doping.

... [Klüft] har inget emot att operera in ett chip under huden, eller att ständigt bära omkring på en gps-sändare, i kampen mot dopingen.

Jag tycker tammefan att det här är toppen. Jag gillar när folk vill ligga i framkant. Så här säger Holm om att få ett chip inopererat under huden:
- Någonstans är man ändå så övervakad och påpassad så det känns som om det nästan inte skulle göra varken till eller från. De vill ju verkligen veta var vi är precis hela tiden och det vore på sätt och vis den enklaste sättet att hålla reda på oss idrottare – hur mycket science fiction och absurt det egentligen låter.

Om lilla jag får komma med en liten, liten idé som skulle kunna komplettera Klüfts och Holms så tänker jag så här: Varför inte tatuera ett registreringsnummer på alla elitidrottare så att man alltid kan känna igen dem, även i duschen. Och sen kan vi se till att de, allesammans, bor i välövervakade läger. Så att vi verkligen har koll på var de är och vad de gör, alltså.

måndag 17 december 2007

Den pruttande dörren på La Dame Noire, pt 2

Jag och Polkabetan var alldeles nyss på La Dame Noire igen, ni vet det där ganska nya och hyfsat mysiga stället på Konsultholmen. De har inte fixat ytterdörren. Den låter fortfarande som en halvstrypt och lite fuktig fis från en ballong, och den gör det varje jävla gång den öppnas. Äckligt, men också lite kul när buskisljudeffekterna härjar mitt i Gaggenaustockholm. På vägen hem tittade vi genom fönstren på Lokal. Där inne satt vindsrenoverarfolk som drack vin och smyghånglade med varandra. Nästa generation big bag-fyllare kommer att vara renrasigt ariska.

Att känna sin inre Hjalmar Mehr

Ibland känner jag att det liksom sprakar till i kroppen och så förvandlas mitt inre till någon annan än den jag egentligen är. Vanligtvis är det den stockholmska stadsplanerardemonen Hjalmar Mehrs ande som uppfyller mig. Mehr var, som ni säkert vet, finansborgarråd i Stockholm 1958-66 och 1970-71. Han har gått till historien som geniet bakom rivningarna av Klaraslummen och den enorma sprängnings- asfalterings- och brutalbyggarvåg som sedan följde. Det måste ha känts mäktigt att vara Hjalmar Mehr. Peka på en karta över lort-Norrmalm med lusiga tegelkåkar och bara ge order om att ”det här småskaligt löjliga lull-lullet ska plattas ner och ersättas av rejäla betongsjok och motorleder”.
Just exakt nu sitter jag faktiskt och tittar på en enirokarta. Hjalmar har vaknat inom mig. Han spritter av liv och är sugen på bulldozers, nya trafikknutar och monumentala plattenbaus som reser sig mot himlen i givakt. Det var en liten artikel om det kulturborgerliga Enskedemyset som fick Hjalmars ande att vakna till. Oj, tänk att likt en fältmarskalk beordra bulldozrarna att gå loss över området och röja väg för stora hus som kan svälja bostadsbristen. Och sen, när man ändå är igång, så kan man ju ta itu med Lidingö, ön är ju praktiskt taget glesbygd men ligger ack så nära stan. Perfekt läge för storskaligt och visionsstyrt brutalbyggande för framtiden.

Thrill Jockey fyller moppe

Det var inte direkt ett myller av tiopoängare på postrockbolagets byxmyndighetsfecke (scrolla ner en bit för bildbevis).

KTCA Minneapolis: Newton's Apple

WDR Cribs: Faust (Wümme 1971)



Bonus: Isbjörn hälsar på i Wümme

söndag 16 december 2007

Supportrar som vant sig vid motvinden

SvD:s ledarblogg låter ibland som optimistiska bajenfans:

Nu är botten nådd, verkar det som. Äntligen! Härifrån kan det bara gå uppåt.

Klarspråk

Men sanningen är att mannen aldrig har varit så hipp, inne och het som under 2007. Det startade redan 2006, men 2007 var gubbens år.
Och jag vet inte vad ni kommer att göra på nyårsafton, skjuta upp en liten raket? Säkerligen. Tända ett tomtebloss? Tvivelsutan.
Jag, å andra sidan, kommer att ensam gå ut i min trädgård och gräva ner en flaska whisky, ett par Wayfarer, Genesis-boxen och en dubbelknäppt kavaj. En Aramis-doftande tidskapsel helt enkelt. Detta år 2007 i ett, som det heter i folkmun, ”nötskal”.
Det förvånar mig att ingen har sagt det här rakt ut än. Men här kommer det, till slut, i klarspråk: gubbbvurmen, med allt vad den innebär av tweed, intresse för segelbåtar och lättlyssnad musik att försiktigt stampa takten till i en chesterfieldfåtölj är inget annat än en vurm för moderaternas kärnvärden. Och när jag skriver moderaterna, så menar jag inte de nya som kan stava till växthuseffekt, utan den gamla sortens nolltaxerare som gillar att äta biff och samla in pengar till ubåtsjakter. Se till att boka in Lars Tobison, Uffe Adelsohn och Mikael Odenberg som dj:s till era gubbrum så vi får en logisk kulmen på gubbvågen. Sedan kan vi alla gå vidare.

lördag 15 december 2007

The Studio-remixarnas framtid

Igår lyssnade jag lite på Love is Alls kommande remixalbum, Love is all mixed up. Har inte bildat mig någon riktig uppfattning än, men eftersom det är 2007 så lyssnade jag på The Studio-remixen av Turn the radio off ett par gånger innan jag intog resten av plattan. Den var ganska stökig för att vara en The Studio-remix vilket på något sätt lovar gott inför den The Studio-remixade framtiden. Jag har ju, som ni vet, varit orolig för att The Studios creddaktier inte håller hela vägen genom 2008.

I wasn't dancing in the lesbian bar

Träffade Ondskan, Roger och en italienare igår. Italienaren kallade Roger för Luther. Vi åt middag, sedan gick vi ner i det som förr var Ugglan men som nu är fräsch lesbianbar med spansk musikprofil. Flera gamla Ugglanfejor dök upp och såg disorienterade ut. Sen gick de ut igen. Jag tyckte ändå att det var en okej utveckling, att mysflummet på Ugglan bytts ut mot något modernare. Men det hade varit ännu fräsigare om gamla Ugglans musikprofil hade fått vara kvar. Tänk er en lesbianbar med frijazz och krautrock. Roger sa att snart så kommer bögarna att flytta in på nya Ugglan och göra det till sitt lebensraum, det funkar så liksom. Taskigt. Ondskan hade dåliga nyheter från Malmö: det stora pariserhjulet i Folkets park kanske kommer att monteras ned och säljas. Det är ju ingen som åker i det. Jag tycker att det är konstigt, tivolit i Malmös Folkets park är fantastiskt, det ser ut som rekvisita ur en konstig åttiotalsskräckfilm och när man åker upp i pariserhjulet så ser man klart och tydligt det vackra Barsebäckskraftverket i norr. Jag ska starta ett cause på facebook: Stockholmare för bevarandet av pariserhjulet i Malmös folkets park. Trafikplaneraren, en gammal kompis jag inte ser så ofta, dök upp. Han hade skaffat en skitstor tribaltatuering på höger arm. "Jag vet att det är svennigt, men jag tycker ju att det är snyggt med tribal", sa han. Helt rätt inställning. Sedan berättade Trafikplaneraren om en granne i hans bostadsrättsförening som skickat sin polska städerska till den årliga gårdsstädningen. Det är så jävla alliansens Sverige att jag knappt ens orkade skratta åt det. Cykelvägen hemåt var svinkall. Taxibilarna körde som rallyarslen. Idag mår jag feberfrossigt.

fredag 14 december 2007

torsdag 13 december 2007

Jag vet att ordet buckelfuktigt låter motbjudande, men ...

Färdigcyklat för i år. Åker buss och tunnelbana igen. Något som gör mig så deprimerad är alla buckelfuktiga och missfärgade gratistidningstrasor som ligger på golvet i tunnelbanevagnen. De är äckliga. Vore jag singaporeinspirerad stadshustyrann så skulle införa nolltolerans mot gratistidningsresterna som dräller överallt i kollektivtrafiken. Jag skulle angripa roten till det onda. Skicka marinkåren på gratistidningshusen. Det ska väl lära dem att förse folk med saker som skräpar ner och förstör.
Något annat som förstör är mjölk. Även laktosfri mjölkdryck. Jag har testat. Inälvorna gjorde nästan lika mycket uppror som efter ett glas vanlig mjölk. Mjölk är djävulen. Låt er inte luras av den trevliga gravida mjölkbonde som råmar i Arlas reklamfilmer. Innerst inne är hon bara intresserad av mörda din mage med laktos och få massa jordbruksstöd från EU.
Jag läser Joan Didions Ett år av magiskt tänkande just nu (sist av alla). Kommer inte riktigt in i den. Jag tror att det beror på att jag inte kan sluta tänka på Didions hängande hudveck över ögonlocken. Jag vet att jag kommer få exakt likadana om bara tio-femton år. Borde jobba på att bli mindre ytlig så jag vågar gå på litterärt Modernistaparty en vacker dag.
Läste på töntfork att The Field ska remixa Radiohead. Det blir nog första gången jag lyssnar på Radiohead sedan de släppte Pablo Honey. Tack för den, Axel Willner.

Att supa i köpcentrum

I Stockholm har vi under året börjat supa i köpcentrum. Brunogallerian, Imperiet. Fast jag har inte riktigt gjort det än. Dock känner att jag borde testa det för att "hänga med". Borde jag? Eller ska jag vänta på nästa stora grej, supa i närbutik med bar-dj?

onsdag 12 december 2007


Tänkte jag skulle länka upp lite 20 år gammal vegansk heroin-EBM.

Samtidigt, i södern

Ni som känner mig vet att jag är djupt fascinerad av den skånska alternativkulturen. Den skrämmer mig. Om någon viskar "Kung Kodum" i mitt öra så känner jag en instinktiv vilja att gömma mig i ett dike. Spontancapoeira på Malmöfestivalen får mig att känna panik. Möllevångenfrisyren får mig att fundera på bygget av en järnridå genom smålandsskogarna. Ändå gillar jag det rökelsedoftande och toviga mysflummet där nere i Södern. Jag åker gärna ner ett par gånger om året för att studera folklivet. Jag är då klädd i khakiuniform och djungelhatt, fickparlör och malariatabletter bär jag i bröstfickan.
Nästa gång jag åker på etnografisk expedition i de kryddiga södra provinserna ämnar jag besöka Dalby, där en Dan Öberg tillverkar didjeridus. En artikel i Sydsvenskan väckte mitt intresse, det här är nämligen det Skåne som lockar mig allra mest:

I Australien byggs didjeriduer av eukalyptusträd som urholkats av termiter. I Sverige är det ont om både eukalyptusträd och termiter, så Dan Öberg bygger sina instrument av träslag från den svenska floran. Alla didjeriduer får ett eget namn. ”Big Mama” är byggd av björk och ”Horny” är av en rejäl almstock.
Hur kom du in på det här?
– Första gången var på Malmöfestivalen där jag såg en kille spela. Sedan träffade jag en annan kille på medeltidsveckan på Gotland. Vi började snacka och han rådde mig att gå hem och öva på ett dammsugarrör. Så jag snodde mammas och fick faktiskt bra ljud i den, berättar han och springer ut i hallen och hämtar en damsugare för att demonstrera.

tisdag 11 december 2007

Stockhausen, Janne "Lucas" Persson och några femteklassare

Måfåbläddrade lite efter Stockhausen i ett arkiv igår, bara på kul. Det här var ett lite otippat sammanhang att hitta tossige gamle Karlheinz musik i:

Titel: Vi i 5:an
Sänt: 1987-02-13 18.30-19.15 TV2
Speltid: 00.44.30
Arkivnr: XXXXXX (VHS)
Innehåll: Den första semifinalen i årets tävlingsomgång. Solenskolan, Härnösand vinner över Västra Karups skola, Båstad. Huspianist: Janne "Lucas" Persson. Sven Buller (oboe) och Jerker Johansson (xylofon) spelar "Väduren" ur "Tierkreis" av Karlheinz Stockhausen.
Producent: Lifmark, Arne
Programledare: Edberg, Lennart
Medverkande: Persson, Jan Lucas, , ,
Form: Tävlingar och lekar

Armbandsuret

Nää ... måste ha hallucinerat! Eller? Här kommer nästa reklamskylt ... oj ... Pernilla Wahlgren har verkligen designat ett armbandsur som ser ut som ett hån mot varje handled. Säljs på Guldfynd. Se vad man kan lära av reklamskyltarna längs tunnelbanans rulltrappor.
Förlåt för två bloggposter nedanför, förresten. Att klaga på TV4 och anmärka på begåvningsnivån i kungafamiljen är lika originellt som att kalla Marie Söderqvist för ond.

Tomtebloss i glassen

Igår var det sjösättning av Nobelfestsändningen i TV4:s regi. Fyran gjorde vad de kunde för att göra världens stelaste kameraövervakade party till något lite mer lattjolajban. Carina Berg gick omkring och intervjuade folk. Jag gillar Carina Berg, men hon är kanske inte riktigt Nobel mäterial riktigt än. När hon frågade en mexikansk forskare klädd i folkdräkt (stor sombrero och hela köret) så lyckades hon liksom få varenda fråga och komplimang att låta som lågintensiv mobbing. Steffo stod i köket och kommenterade när kockarna la upp mat på fat. Han skrockade som om han var på en vanlig lustjakt, lite senare pratade han om hur många kalorier han satt i sig och att han skulle dansa av sig dem. Jag kom på att jag saknade SVT:s lite hovsamma och underdåniga tilltal. Kan inte en stel fest bara få vara en stel fest? Nä, inte i TV4:s värld, där är det tjo och tjim (handklaver och klarinett) för hela slanten. Ketchup till hummern, jeans på operan, silikonpattar på Svenska Akademien-sammanträdet. Smått rasistiska var de också. Hon den där blonda bruden som var insvept i en gardin och satt och myste med Bengt Magnusson malde på om att amerikaner, de käkar med gaffel i höger hand och liksom lassar in käket och är det inte svårt för dem att äta med kniv och gaffel? Vafan! Lyckligtvis var Peder Lamm alert nog att släta över det där snabbt och ändra ämne.
Annan grej om Nobelfesten: är det inte lite konstigt att de här åldrade forskarna, förmodligen några av vår tids skarpaste hjärnor, behandlas som barn? De får glass med tomtebloss nedstuckna i till efterrätt. Det måste också kännas aningen skumt att först ägna hela livet åt djup cerebral verksamhet, avancerade teorier, klia-på-huvudet och så vidare för att sedan flygas in till Stockholm en decemberkväll och hamna till bords med någon medlem av det svenska kungahuset, det vill säga en person som inte gjort sig känd för att vara i intellektuell gigantklass. Jag menar, vad pratar de om där vid bordet?

måndag 10 december 2007

söndag 9 december 2007

Dagens ord

Inte för att det intresserar er, men idag lagade jag kyckling för första gången på flera år. Det var dags att slänga ett par av min brorsas fyrsta filéer från Torsåsen i soppåsen eller pannan. Det blev upptining i marinad av ingefära, soja, honung och vitlök och sedan grillpannan. Egentligen föraktar jag djupt kycklingfiléer och människor som köper dessa. Kycklingfiléer blir alltid torra och gummiaktiga, hur mycket man än anstränger sig. En hel fågel kan däremot bli hur god som helst och man jobbar lite. Jag började fundera på varför jag inte lagat kyckling på ett tag. Det beror delvis på att jag är ihop med en vegetarian. Till viss del beror det också på att det är något äckligt med fåglar, de är liksom de evolutionärt lyckosamma stolpskotten som överlevde dinosauriernas tid och hängde kvar ända in i vår tid. Jag har också kommit på att kycklingen är djurens svar på zucchinin. Den smakar ju liksom ingenting om man inte marinerar i tusen år eller slänger ner den i en panna med andra grejer som har så mycket aromatiska ämnen i sig att de kan hjälpa sina mindre bemedlade ingredienskollegor.
Sen tänkte jag på vilka dagens ord var. Här har ni dem:

Dim sum: små snacks som trots fett, socker och fritering undkommit skräpmatsstigmat på grund av välvillig bortre Asien-exotism.

Tan Dun: Sila vatten och plaska i baljor i seriösa konsersalar. Camilla Lundberg-musik som undkommit det värsta Kroumatastigmat på grund av välvillig bortre Asien-exotism.

Qi Gong: ett slags new age-kompatibel pensionärsgympa som ännu icke har bashats av Humanisternas hårdföre poster boy Chrille Sturmark.

Nymble: En skitstor samlingssal på KTH-campuset. Har ingenting med NAMBLA att göra.

Visby 2006

Det konstigaste ställe jag har besökt var Visby under Almedalsveckan förra året. Som en svamptripp, fast med de softa hallisarna utbytta mot tunga politiker, PR-gubbar och dålig musik. Jag och mitt sällskap var inhysta i en liten friggebod på en villatomt strax utanför ringmuren. I själva villan bodde två medelålders tvillingbrorsor som endast gick att skilja åt genom vilka amerikanska bilar de hade tatuerade på överarmarna. En av brorsorna hade en svintuff skinnjacka med stjärnbaneret över hela ryggen. Han hade också en fet cheva som han insisterade på att visa upp för Scott, född i Cleveland, Ohio och en av oss i friggebodsgänget. Scott beundrade artigt bilen och blev tillönskad en vånderfull fårt off julaj, ty det var dagens datum.
Inne i den disneylandaktiga medeltidsstaden: överallt härjade segervissa och orangeklädda Alliansungdomar. En del var orangemålade i ansiktet. Det sprang också omkring småknattar med t-shirts från Skattebetalarnas förening. De var så pass unga att man verkligen kunde ifrågasätta om de någonsin betalat skatt. MUF hade fixat en rödhårig mupp i life-size som gick omkring runt Almedalsområdet. Snuten ingrep till slut och slängde ut den ludna varelsen. Överallt man gick så hörde man U2:s Pride, en låt som tydligen blivit ett slags nationalsång för politiker och lobbyister. När jag skriver överallt så menar jag att man verkligen hörde den överallt där inte Lars Leijonborgs elförstärkta röst ekade mellan stenhusens väggar.
Kalle, en av oss i friggeboden, kom hem full på natten och berättade att han alldeles nyss hade supit med Frederick Federley. Han sa det i ett tonfall som bättre passat någon som just delat en lina med Justin Timberlake.
Under dagarna så såg jag hur alla politiska toppdjur verkligen såg ut och fräschast av alla var Göran Hägglund i rosa skjorta och miljonärssolbränna. Även Göran Persson såg på något märkligt sätt ut som en miljon dollar. Spänst i hyn. Tyvärr missade jag Segolene Royal, som enligt en kompis var "helt sjukt het".
När Miljöpartiets Peter Eriksson höll tal i Almedalskratern så introducerade han även kvällens musikaliska gäster — mysbyxreggaebandet Kalle Bah. Eriksson förklarade med sin björniga röst att om inte friåret hade funnits, så hade Kalle Bah aldrig lyckats knåpa ihop sitt senaste album. Miljöpartiet var alltså för friårsreformen, ändå lyckades de leta fram det absolut bästa argumentet mot friåret och ställa argumentet på en scen. Den gröna ungdomen dansade dock, och det gjorde de väldigt frisläppt och härligt. När kristdemokraterna intog Almedalsgropen, tror det var dagen efter, så tog jag chansen att prata lite med en kristen biker. Hon var väldigt allvarlig och nästan hotfull. Varenda gata inne i stan var strösslad av vårt lands patetiska svar på Secret Service. Just det, Säpomännen. Gemensamt för dem var en längd på över 1,90 meter, flintskallighet och de var allihopa klädda som riktiga töntar: tevasandaler, fiskeväst och shorts. Enatorsnubbe på semester-looken. Man sket inte på sig av skräck eller respekt, direkt. Vartän jag vände mig stacks illa formgivna flygblad i min hand. Bonos röst ringde i öronen. Det var varmt långt in på kvällarna. Havet luktade utedass. Algblomningen hade dragit igång.

fredag 7 december 2007

Vad hände med aknemedelsreklamen?

me: jag måste kolla på facebook ifall marion buck finns där
V: vem är det?
me: hon var poster girl i stioxyls bioreklam på 80-talet
"marion buck is exterminating zits"
stioxyl krigade hårt om acnemarknaden mot ACO Acnelösning, som hade Jörn Donner som poster boy
"jag har hörrt att svenska ongtommar har proplem med finnar..."
V: var är finnmedelsreklamen nuförtin?
problemet verkar löst
på 80-talet var den ju överallt. acnen liksom medlen mot den
me: det verkar som att kidsen inte har samma jävliga problem med finnar längre
V: eller hur! har vi bättre hormoner i vårat djurfoder nuförtin kanske?
eller har vi ympat in lite bättre gener i stammen?
me: det är kanske är sanningen bakom
V: bobby fischer ligger döende på ett sjukhus på island.
det låter som inledingen på en vits
me: är det inte namnet på lars noréns nya?

Strength 18, dexterity 16, constitution 13, intelligence 3

Det här är nog ingen originell tanke, den har säkert skrivits av någon annan tidigare, jag orkar inte kolla. Det är det här igen med facebook* som symbol för volontär övervakning och utlämning av sig själv och andra, personlig disintegritet i kubik, varumärkefiering och nätprofilering av sig själv och rejtande av allt, alla, alltid med några bokstäver och siffror nedtecknade i ett formulär.
(Vad långt det där blev).
Såhär: det pratas så mycket om fejsbook som ett steg mot något slags web2.0-Stasi-samhälle. Kanske det. Men det är inte hela sanningen. Fejsbookprofilen påminner också om karaktärsbladet man använder när man lirar Dungeons & Dragons. Om något ett exempel på att töntarna verkligen styr världen. Nu ska jag fan regga en fejkprofil som är en girig dvärgkrigare med rött skägg, dubbelyxa och ringbrynja.

* Man borde få gängstryk om man bloggar om fejsbook, ni har full rätt att angripa mig med våld på öppen gata när ni ser mig.

Nästan i klass med Stephen Colbert

Blev nyligen uppmärksammad på Kurranzbloggens existens. Oändligt underhållande.

Klicka, läs och njut.

My day with swollen appendices

Jag spelade lite skivor igår*. Det lät väl antagligen för jävligt. Jag lyckades i alla fall klämma iväg The Rockets fantastiskta tolkning av Canned Heats On the Road Again. Alltid något. Sen sjöng The Sweptaways på en Twin Peaks-stylad scen. De var klädda i rutor och dirndl. Jag älskar det. Och alla verkar veta att jag älskar det. ”Det är din kväll, eller hur”, fick jag en menande kommentar och nick mot dirndlandet. Ja. Så var det. Till mitt försvar så vill jag dock säga att min dirndlfetisch är hundraprocentigt sexuell, det finns inget Blut & Boden eller nazism i det.

Pratade också lite om mina pattar (som jag hade några veckor i början av 2000-talet) igår. De är ju borta nu, men vissa dagar verkar det som om brösten vill växa ut igen. Som nu, dagen efter alkohol. Jag är svullen och lite kurvigare än vanligt. Bröstvårtorna känns mogna. Vågar inte tänka på hur jag skulle se ut efter en treveckors drinking binge. Sprithermafrodit. Hinseberg peppade mig lite och sa att jag säkert får ordentliga manboobs i 50-årsåldern.

Apropå inget: Om jag skulle ha en klubb på krogen Landet vid Telefonplan så skulle den givetvis heta Landet runt. Vi skulle spela svensk glesbygdsmusik och projicera klipp från SVT:s program med samma namn på väggarna. Typ, rörliga bilder på världens högsta vedstapel och körsång i Pajala.

Lästips: Revolutionen lever. Och diktaturen. I Skarpnäck.

* Det här med takt- och tondövt hobbyskivspelande i barmiljö är smutsigt, skamligt och klandervärt på alla sätt. Det drar ner en hel yrkesgrupp i smutsen och dumpar arvodena. Jag borde veta bättre, ändå tackade jag inte nej. Jag är ledsen.

torsdag 6 december 2007

tisdag 4 december 2007

Har inte skrivit eller laddat upp nån musik på ett par dagar. Har varit på konferens. På en ö. Pratat om viktiga saker. Och om larv. Och lite om vocoderröster. Det sistnämnda är en lång story som jag ska knattra ner på bloggen en vacker dag.
När jag kom hem i eftermiddags var uppblåst till fettostorlek av förmultnande julmat och gaser i mitt inre. Det pyste och pyrde om mig. Jag la mig på sängen. Knäppte på tv:n och såg att det var Hon dansade en sommar på SVT1. Funderade för en stund på att runka lite folkhemsnostalgiskt eftersom jag hört att Ulla Jacobsson sprängde den svenska bröstvårtevallen i den filmen. Men jag somnade innan pattarna dök upp.

söndag 2 december 2007

Frågor

När någon får kicken i en amerikansk film eller tv-serie så bär han/hon alltid på en papplåda försedd med bärhandtag. Oftast är lådan mörkbrun eller iklädd något slags fanérliknande material och ibland är den försedd medsånt där mappsystem. Får alla som börjar ett nytt jobb kvittera ut en sån låda i USA? Är det okej att de tar den med när de blir uppsagda?

Love is All blir remixade av Studio. Skivan kommer ut i början av nästa år. Men räcker Studios credkapital hela vägen in i 2008, eller kan en ogenomtänkt göteborgsremix bli en kvarnsten runt den smala indiepophalsen?

Luciatåg i skolan = nästan alltid nån som höll på att svimma. Är det sånt som händer när man sjunger och tittar in i lågan på ett stearinljus med pappskiva som parerstång och med billigt glitter hängande från?

Om vi ponerar att UFO:n är verkliga och kommer från överlägsna civilisationer många ljusår härifrån, så har de uppenbarligen klurat ut ett helt grymt sätt att navigera genom tid och rum. Så varför, kära Däniken-fans och Sune Hjortianer, skulle de behöva uppmärkta landningsplatser i Nazcaöknen och navigationssystem över hela planeten (i form av så kallade leylinjer) när de hittat genom miljontals mil genom galaxen hit till jorden?

John Bonhams son trummar till vardags i Foreigner. Ändå fick han jobbet som springvick för sin avlidne far John på Led Zeppelins återföreningskonsert. Nepotism?

Keep it Göttsching


Första gången jag hörde Manuel Göttschings magnum opus E2-E4 så var det givetvis inte originalplattan som snurrade. Det var den här, Sueño Latino. Trivselomstöpningen av Manus ändlösa groove. Fint med fåglarna och de klichémässigt sexualiserade viskrösterna. Varför är det så lite fågelsamplingar i dagens house/techno/disco-biznez? Alla blir glada av fåglar.

Bonus: titta på när någon spelar Derrick May-remixen av ovanstående låt på sin skivspelare.

lördag 1 december 2007

DJ Brusa högre lilla å @ Allmänna Galleriet

Jag har förresten fått en bokning. Ska spela lite skivor på Sweptaways julfest på Allmänna Galleriet. Det blir kort, mysigt, fullt av Bumrocksstölder och, som vanligt, amatörmässigt mixat. Jag tror på det här att låta musiken tala för sig själv.

Allmänna Galleriet, Kronobergsgatan 37
Torsdagen den 6 december
20.00-01.00

Mer information

Fear and loathing on the campaign trail

Det här blogginlägget gjorde mig glad:

Har varit i St. Petersburg, Florida de senaste dagarna och stalkat republikaner på CNN/YouTube-debatten.
Det slutade med att jag frågade Mike Huckabee om evolutionen och sedan stod jag på en efterfest med Jim Greer (chairman för Floridas republikaner) som stod på ett bord, lätt salongsberusad, och skrek "so... everyone's got hips... and hips .... don't... lie!" Sedan tvingade han DJ:n (influgen från Toronto) att spela "Hips don't lie" tre gånger i rad.
Det är Martin Gelin som har skrivit. En av mina favoritskribenter. Jag hoppas att bloggposten är ett steg på vägen till en Fear and Loathing on the Campaign Trail '08.