fredag 30 november 2007

Plötsligt händer det

Jag brukar ju alltid tänka att det är onödigt för mig att ha en blogg. Mina youtubeklipp har förmodligen redan visats upp på annat håll, mina mp3:or är inte alltid on the edge, de funderingar jag har i huvudet är bara intressanta ibland och, framförallt, det är inte särskilt ofta jag kan berätta om något spännande som hänt mig.
Men plötsligt händer det.
Alldeles nyss blev jag nästan påkörd av en bil. Fast som det blev nu så hann jag svänga undan med min Cresceent och bilisten ställde sig på bromsen och det blev mer av en snudd än en krock. Bilistens fel, givetvis, ouppmärksam och lite för tung i foten i en trixig vänstersväng. Ni kan säkert gissa hur förövaren såg ut. Japp — överviktig medelålders man i en SUV.
Det sjuka är att jag inte ens blev arg trots att jag fick sladd och föll. Jag låg och sprattlade på gatan och sa "nämen det gick bra jag är oskadd, ingen fara". Först en kilometer senare kände jag vreden stiga. Och då visste jag inte vad jag skulle göra av den. Vissa av oss är väl födda till att ha näven knuten i fickan. I mitt fall beror det på att adrenalinet strömmar till så långsamt att när jag väl lackar ur och ska nita någon så har den personen redan hunnit åka hem för att titta på Idol.

Helgpanelen

Nuförtiden har alla en helgpanel. Det är nästan som ett blogg, fast på fredagen och med flera röster. DN har en helgpanel. Den är som andra helgpaneler, men en sak är konstig. Endast 50 procent av panelisterna är lejblade som hippa. Kolla själv.

Maxat Vangelis-arrangemang

[...] Nordman live på centralens tak. Lägg till detta en 600 man stark kör och ett "maxat Vangelis-arrangemang" [...]

torsdag 29 november 2007

Vår tids Kanarieöar

Berlin, vår tids Kanarieöarna.
Berlin, svenskarnas nya Malmö.
Berlin, Europas Camden.
Hyrorna är låga. Korven ganska kryddig.
Vi kan stava Neukölln med två l.
Alla pratar svenska i Prenzlauer Berg.
Slagsmålsklubben campar i kartonger nära en U-bahn.
Sebastian skulle se Harmonia men det blev Barbara Morgenstern.
Cheap Monday-jeans åker av i ett darkroom på Berghain.
Ingen är längre au pair i London. Ingen kommer hem med en cockneyaccent och flatlöss från basisten i Adorable.

(Sista raderna bajtade jag från en het ekonomijournalist på Reuters)

Herrbloggsfråga

Varför ser så många stockholmshipsters ut som Niklas Rådström nuförtiden? (Jag tänker främst på skägget, men lite på kläderna också.)

onsdag 28 november 2007

Folkchillouten

Rökelsedoftande organic health food ambient amatörvideo. Leve folkchillouten!

TV utan olönsamt redaktionellt innehåll

I brist på bättre satte jag mig för att läsa lite kommentarsextremism av gammal hederlig MUF-typ på marknadschefsblarran Resumé. Idag hann jag inte läsa så många kommentarer eftersom jag råkade snubbla över en intressant rewrite om en amerikansk kabelkanal som funderat ett extra varv på hur man i gör tv utan jobbigt och olönsamt redaktionellt innehåll:
1981 drog John Lack igång MTV med orden “Ladies and gentlemen, rock and roll.” I dag är han chef för mediebolaget Firebrand som varje kväll visar en timmes reklamfilm på ett tv-nätverk i Los Angeles. Reklamfilmer är själva innehållet som ibland varvas med – reklamavbrott.
Reklamfilmer varvade med reklamfilmer. Fantastiskt. Vinstmaximerande. Ett framsteg för mänskligheten. Konceptet är dock inte helt problemfritt. Mr Lack berättar:
- De unga vi pratar med säger att de älskar reklamfilm men ogillar att bli avbruten av reklam.
Ungjävlarna sitter säkert och editerar bort reklamavbrotten och laddar upp joxet på illegala fildelningsnätverk.

tisdag 27 november 2007

Kan man integritetskränka någon som inte kan stava till integritet?

Den här grejen om ökad kamareövervakning och buggning och drogtest av allt och alla, men framförallt ungdomar och andra barn, är uppe vid ytan och sprattlar igen som vore det fortfarande valrörelsen 2006:

En utredare har fått i uppdrag att ta fram ett lagförslag som bland annat tillåter drogtester på barn som misstänks vara påverkade. I direktivet öppnar man även upp för att tillåta buggning och kameraövervakning av barn under 15 år, skriver tidningen Metro.
– Det handlar om att bättre kunna utreda brott där unga är involverade för att på så sätt kunna göra tidiga insatser. I dag görs liknande tester med föräldrars goda minne men jag tycker att drogtester är polisens uppgift och får vi en sån här lagstiftning får polisen bättre brottsbekämpnade verktyg, säger Hillevi Engström (m), gruppledare i riksdagens justitieutskott till SvD.se.
Skeptiker och piratpartister är givetvis igång och ylar om att generösare möjligheter till buggning och drogtest av barn är integritetskränkande. Men har de frågat barnen? Så här är det nämligen: barn vill kanske inte att man tjuvläser deras mail, men de kan tänka sig att bli kameraövervakade. Detta visar en undersökning som Datainspektionen gjorde tidigare i år:
Drygt 500 ungdomar i åldrarna 14 – 18 år har svarat på frågor som behandlar såväl individens egen situation som samhället i stort. Det visade sig bland annat att det finns en utbredd acceptans för kameraövervakning om det kan stävja grov brottslighet, men ungdomarna är negativa till övervakning av Internetanvändning, t.ex. av mejl.

Helsingfors

Det var båt fram och tillbaka över Östersjön i helgen. Jag fick feeling i finlandsfärjans nattklubb där ett dansband med sinnesjukt otajt saxofonist lirade ABBA-covers. Jag såg framför mig 2000-talets finlandsfärja med rökförbud, men kände inom mig det tidiga åttiotalet där jag och lillebrorsan var på samma ställe. Vi satt vid ett runt litet bord. Det var cigarettrök och ljusslingor och röd plysch och likördoft runt omkring. Vi hade pezautomater i händerna och vaktade mammas och pappas färgglada drinkar. Musiken var alltid lite sorglig men mamma och pappa verkade lyckliga på dansgolvet.
Det var då. Anledningen att jag var ombord på båten den här helgen är att jag följde med min älskling och hennes damkör till ett gig i Helsingfors. De sjöng på en fin liten indiefestival i ett nationalromantiskt studenthus mitt på Mannerheimvägen. Publiken var väldresserad. De lyssnade intensivt på varje låt, tjoade emellan. Ingen gick för att köpa öl. Detta trots att de utsattes för mer än en halvtimmes acapellamusik. I Stockholm brukar folk ha radikalt kortare tålamod. Efter två-tre låtar brukar de gå hem och modeblogga.
I baren, mellan liveakterna, bjöds trivsam noisemusik på elektroniska hemmabyggen. Det gick i hjärtflimmertempo och pausmusikanterna hade trollskogsskägg och/eller rakade skallar med glasögon på. Väldigt Finland. Helt uppför min allé. I en vacker sal med kalevalamålningar på en annan våning spelade äkta paret Anssi 8000 & Hot Coke bluespunk i dubbel enmansbandssättning. De var bra. Anssi spelade elgitarr med händerna, virvel- och bastrumma med pedaler. Hot Coke trakterade farfisa, koklocka, puka, tamburin. De delade ganska jämställt på sångsysslorna.
Efteråt käkade vi vegoburgare vid ett gatukök där man även kunde köpa en snabbmaträtt döpt efter Tarja Halonen. Det blåste och regnade och var svnkallt och jag fick väldigt snabbt det där omöjliga finska håret som är tunt och flygigt och endast kan samlas ihop i en Jimi Tenor-frippa. Men det gjorde inte så mycket, det var roligt att vara i Helsingfors igen.

Svenska mästare i Klaus Schulze-flum

A studio that even NASA can't match

torsdag 22 november 2007

Embeddable player

På mitt nya jobb snackar webbfolket mycket om "embeddable players". Det låter som en term hämtad från Neil Strauss raggningscommunitygräv The Game. Så är det inte. Embeddable players är bara ett slags videospelarapplikation i stil med youtube-fönster som man till exempel kan lägga in på sin egen blogg. Trist.

I sann demokratisk anda

Nu är Armin Meiwes ledare för en miljögrupp – ”Det gröna partiet” – i fängelset.
Gruppen består av mördare, pedofiler och narkotikahandlare och har nu alltså en kannibal som ledare.
Varje tisdag har de möte och diskuterar skatter och miljöpolitik.

(Jag var tvungen att posta de där raderna igen, de är jävligt fina på något vis)

Så jävla indie

Sånt här får mig att höra ljuv valthornsmusik i huvudet och bli nästan tårögd. Berättelsen om ideal och jävlaranamma. Den lille principfaste människan som ger sin gamla boss fingret och därefter drar fram slangbellan för att utmana gamle husbonns hela armé av stalinorglar på duell. Ja precis. Adaktusson flyttar sitt fördjupande nyhetsprogram på källarkanalen TV8 (som drar vad, några tiotal tusen tittare?) till klockan 21.00. Detta för att ta upp fajten mot SVT:s Aktuellt (stadig tittning strax under miljonen, eller nåt åt det hållet?).

Det är så in i själen indie.

(Om man nu kan snacka om indie när det handlar om Kinneviksfären.)
(Det kanske man inte kan, men storkapitalets gubbkanal TV8 (och, i ännu högre grad, Axess) är till produktionsvärdet sett sjukt jävla talibanindie-DIY-lo-fi as fuck. Det egenproducerade materialet utmärks av en svajig men stolt "jag kan minsann själv"-känsla i kameraarbete, ljussättning, scenografi, ljud, redigering, allt (har till och med hört nåt om att taxikassan är blygsam, doftar lite miljöpartistindie i min näsa). Det är yxigt på det där lågbudgetidealistiska sättet, lite som Öppna kanalen)

Apropå SVT och högern: Resumé (en tidning som gärna kör vimmelbilder från brakpartajet "Årets marknadschef") skriver att borgarna i riksdagens kulturutskott ser rött av SVT:s senaste Fri Television-kampanj. Det här talminuset från kristdemokraten Dan Kihlström är kul:
– Jag skulle nog akta mig för att provocera politikerna just nu. SVT är under lupp och reklamen kan slå tillbaka.
Läses med Gudfadernröst för bästa effekt.

Något helt annat: en genial Emil Arvidsson-fundering. (Vi kliar gärna varandras ryggar, men det är fint).

kub klot tetraeder


Ibland verkar det som att de geometriska figurerna kuben, klotet och fyrsidiga pyramiden var helt jävla nya och hippa på åttiotalet.

Orkar inte skriva något

Vi kör lite estnisk proggfusion från 1975 istället. 03:44 kommer en brusande liten å.

onsdag 21 november 2007

Extreme homepage makeover


Shit alltså, de har makeovrat Nordkoreas officiella webbsajt (med .com-adress). Cleanare och tristare. De verkar har tagit bort karaoken som inbjöd till antiimperialistiskt skrål ackompanjerat av marscherande soldater och studsande gummiboll. På pluskontot finns dock ett sjukt underhållande forum.

tisdag 20 november 2007

I Expressen, två meningar som på något sätt var lite vackra tillsammans:
Nu är Armin Meiwes ledare för en miljögrupp – ”Det gröna partiet” – i fängelset. Gruppen består av mördare, pedofiler och narkotikahandlare och har nu alltså en kannibal som ledare.
Varje tisdag har de möte och diskuterar skatter och miljöpolitik.

På nytt jobb. Eller nygammalt, men i ny lokal. Jag sitter på dagarna i ett gammalt stall som en gång beboddes av bajsande militärhästar. Rappad stenkåk är det. Inuti väldigt högt i tak med såna där frilagda träbjälkar (är bjälke och balk samma ord?). Släng på lite korsvirke och vi har ett danskt kro fast utan smörrebröd och sprit. Än så länge är vi bara fyra i stallet. Utsikten är fantastisk eftersom vårt kontor har råkat landa mitt i Stockholms enda större bestånd av tvättäkta svensk DDR-arkitektur. När jag är här borde jag egentligen gå omkring och smygplåta lite klassiska grävjournalist-DONT's. Det kryllar av dem här och ser de inte ut som bergsbestigare med kluvna hårtoppar så ser dem ut som urbaniserade kofösare på väg till replokalen där det ska spelas blues hela kvällen. Det kan bli härliga bilder. Men jag tycker iofs inte att man ska hånskratta åt grävjournalisterna. De är rara under allt patos. Och grejen med grävjournalistDONTismen är att den är smittsam. Till exempel har jag börjat klä mig tuffare nu, i svart skinnjacka som drar åt taxihållet och boots. Om jag inte aktar mig så slutar jag med lappad manchesterkavaj, svarta bootcutjeans, leathermankniv och ordentligt på fötterna. Grävjournalister älskar när dojorna klampar och de är beredda att dö med stövlarna på.
Vägen hem från kneget börjar med tre minuters cykling genom totalsvart natt och våt depptechnoasfalt. Den vägbiten är läskig och jag ägnar den åt att tänka på vad som skulle passera i kabaret framför mina ögon om jag skulle råka hamna nära döden. Nya förslag kommer upp varje dag efter som jag har levt ett så sjukt innehållsrikt liv. Idag ett oöverträffat hångel i en villakällare i Hultsfred och lite hårdspritsdrivet ylande av R Kellys Ignition vid en badbrygga på en campingplats i Norberg. Sedan är jag och cykeln tillbaks i normal stadsmiljö med ljus och jag kan börja fundera på annat igen.

Cosmic Overdose

måndag 19 november 2007

Sedan jag läste en Fredrik Lindström-novell (det var skitjobbigt, man hade hans bräkande röst inne i hjärnan hela tiden) om en snubbe som liksom måste laga och äta och prata om stark mat hela tiden (jag har för mig att den handlade om det i alla fall, det här var några år sedan) har jag talat tyst om att jag gillar att prygla smaklökarna. Chilifrukten var ju, som ni alla vet, hipp i början av 90-talet men har inte gjort samma comeback som klassisk visselpipetechno. Det är trist. Jag börjar få svårt att stå ut med all denna tjugohundratalets mammas mat med lena smaker som håller på att gifta sig i munhålan hela tiden. Jävla kristdemokratkäk. Riktig matlagning fejkar tjackrus med hjälp av capsicum och bränner hål genom matsmältningssystemet.

Teh Divine Mister Le M

Den här bilden på Peter Lemarc var jag tvungen att sno från Aftonbladet idag.

Teh Divine Miss M

Jag och Rotfrukten köpte för ett tag sedan en Bette Midler-bok om Bette Midler, skriven av Bette Midler. Den är som en blogg fast på papper och utspelar sig under en turné i början av 80-talet. I boken för vi lära oss om hur kontrakten för hennes dansare var utformade (dansarna förbinder sig att bjussa Bette på knark om de får tag på nåt). Den är också full av kostyminspiration för alla Sweptawaysmedlemmar och transor. När Bette är i Göteborg så stavar hon stadens namn Jutebury. Där käkar hon sill och giggar lite i en ishall. Vore jag bara aningens mer gay så skulle jag viga mitt liv åt Teh Divine Miss M. Men nu är jag en heterosexuell man av humanisttyp och med krånglig musiksmak, så jag anar att tit man-stigmat kommer att bli för tungt att bära om jag på allvar kommer ut ur Bette Midler-garderoben. Den här postningen är alltså enbart ett boktips.

Reality-TV

Idag är det visst premiär för nya Aktuellt på SVT, som jag förstått innebär ännu längre gå-prator, 16:9-format (så att kameramännen som synkar socialförsäkringsministern äntligen får känna att de nästan jobabr med film) samt en nätsatsning som i hippt flashvideoformat (tyvärr inte embedable) visar "nästan allt" om vad som pågår bakom de allt glammigare Aktuelltkulisserna.
Jag gillart så här långt (T minus 3 timmar till eter-TV-premiär). Roligt att se hur Clark Kent-modet fortfarande regerar i nyhetsfördjupningsland. Jag väntar dock fortfarande på att webbkameror monteras upp på herr- och dammuggen så at vi kan se ryggdunkningarna efter nästa statsrådsfällning.

Apropå SVT. När ska det drevet med förbannade skattebetalande högerbloggare börja basha PSL-sajten? Inte kan väl Per Sinding få åka runt världen och mysa med koftiga popartister hursomhelst för våra licenspengar?

söndag 18 november 2007

Återinträde i fyllosfären

Igår kväll var det min dricka-jättemycket-vin-på-hemmafest-comeback. Det gick väl okej för mig, antar jag. Jag drack jättemycket vin från Alsace och sen pratade jag med om följande ämnen: gotiska praktikanter, skägg, utvandringen till Tyskland, dirndl som sexuell fetisch samt den stora frågan "vilket land skulle egentligen vinna VM i dricka sprit?". Jag avslutade allt med ett två timmars musikgräl på temat groove vs melodi. Min opponent var en Svenne Hedlund-frippa som var minst lika hårdnackad som jag. Det blev oavgjort.

lördag 17 november 2007

Men är det cosmic?

Så har jag också ägnat några timmar åt mitt liv att lyssna på Burials Untrue (sök upp valfri mp3-blogg för smakprov). Och det var ju skitbra. Men jag värjer mig instinktivt mot att det är så mycket Massive Attack med i soppan. Det är sp ... brittiskt. Kanske är dags att släppa den inställningen? Men vad är då nästa steg? Omfamnar Björk, Goldie, Tricky et petercetera?
Fick en flashback till när jag och Sockerbetan var i Malmö och hälsade på Therese i somras (för övrigt min första tripp till Malmö då jag inte starspottade Bauri på gatan). En kväll gick vi till Metro för att dricka öl. "Åh de spelar alltid cosmic här" sa Therese. Skivsnubben lirade något slags elektronisk slow motion-disco från sjuttiotalet. "Oftast så laddar alla ner samma mp3:or från Lovefingers eller Bumrock och så spelar alla cosmic-dj:s samma grejer". Vi fick in våra öl och just då bytte skivsnubben. Det blev ett spår från Trickys första album. Efter det brassade han lite klassisk DJ Shadow frpn 1996. Jag har inte kollat om de har blivit postade på Lovefingers.
Här är lite annan cosmic med möjliga triphopkvaliteter:

Trist att behöva banansvennegnälla om sånt här (får jobbiga bilder av bumperstickers som säger "EU? Inte utan min prilla!) men det kan inte hjälpas: Vi snusare behandlas alltmer som om vi vore rökare.

fredag 16 november 2007

Serietidningsbutiken

Jag skulle köpa ett gammalt ex av Kapten Stofil. Gubben bakom disken suckade och astmaväste fram "du, det står att den kostar 34:75. Är det ett skämt?" Jag svarade: "det är ju Kapten Stofil så de får sätta ut priser med 75 öre som påhäng, det är liksom deras grej väl" Astmaväsande igen: "nä alltså, den är ju inte värd avrundat upp till 35 spänn, men det är ditt val". Jag slog till. Sen kom en medelålders söderböna med humanistutseende fram till kassan och frågade den astmaväsande bodknodden: "jag vill ha en bok med pinuppor och det ska vara mycket bröst. Stora bröst ska det vara. Har ni sånt?" Gubben väste och pekade in mot hörnan för gubbkultig erotica. På vägen ut bumpade jag in en kille med tejpade brillor. Serietidningsbutiker är som skivbörsar, fast med roligare folk.

Modern rasbiologi

På tal om nazis. Var just på en mp3-blogg och skulle plocka hem en låt med King Sunny Adé, länken gick till zshare, och förutom mp3:an så fanns en konstig annons där:

"Know your Indo-European roots"? Jaha ... "till vilken procent är du afrikansk, östasiatisk eller amerikansk urbefolkning" ... menar de alltså att jag skulle kunna få veta om jag är äkta svennebanan, eller om det tippar över åt det finsk-ugriska hållet? Jag blev nyfiken. Klickade på bannern. Jodå, på sajten ancestrybydna.com informerades jag om en några nya praktiska DNA-tester för att rasbestämma en person. Praktisk rasbiologim helt utan skallmätningar! Och när man gjort testet så kan man få ett "ancestry certificate" att rama in och hänga på väggen. Lite som en "100% svensk"-tischa. Jävligt fräscht.

torsdag 15 november 2007

Man vill ju bara herrblogga

när man ser så här mycket klassisk herrelegans samlad på en liten bild! Kragsspeglarna! Kavajslagen! Bågarna! Piratlappen!

Särskrivarnas filmfrossa

Stockholms filmfestival igen. Eller som de själva kallar det, Stockholm Film Festival. Versalkåta jävla särskrivare. Jag går aldrig på Stockholms filmfestival. Länge berodde det på praktiska omständigheter, jag satt alltid i deadlines och toklämning när festivalveckan knackade på dörren. Efter ett tag förstod jag dock att mitt undvikande av särskrivarnas filmfrossa hade djupare anledningar. Jag kom på att Stockholms filmfestival är en hipster/kultmansfestival. Dess fundament är osunda amerikanska indiefilmsideal från tidigt 90-tal (hippt) och ny skräckfilm från Asien ("kult"). Festivalen är ängslig och anstränger sig sjukt hårt för att vara storstadsmässig, internationell och glassig, en catwalk med snygg lågbudgetweltschmerz från USA som fond och förhoppning om att paparazzis från hela värrlden ska komma och smygplåta när filmrecensenter från tidningen Café suger av Quentin Tarantino. Livsstilism snarare än förbehållslöst filmälskande. Evenemanget är tydligt positionerat som "fränt och mondänt" för att markera distans till Göteborgs proggiga motsvarighet där det mest visas iransk film och långsamma dokumentärer om smygtranssexuella krigsförbrytares vardagsliv på Balkan. Problemet med Stockholms filmfestival påvisas kanske tydligast av de så kallade red carpet-visningar som publiken erbjuds gå på:
Nytt för i år är att vi varje kväll, precis som vid festivalerna i Cannes och Venedig, rullar ut röda mattan när det är dags för premiärvisning av festivalens mest omtalade storfilmer. Filmerna visas på Skandia klockan 19.00 och en halvtimme innan minglas det i foajén. Då har du chans att frottera dig med filmälskare bland fotoblixtarna med ett glas i handen.

onsdag 14 november 2007

UFO-utredningen

Varför stör sig piloter så mycket på festliga grejer som flyger fortfort i luften och blinkar? Kan de inte bara strunta i dem? Läste den här artikeln i morse, om att piloter kräver ny UFO-utredning:
- Inget i min utbildning hade förberett mig på vad vi fick se. Det var varmt att röra vid och kändes som metall, berättade pensionerade US Air Force-piloten James Penniston som i en skogsglänta en gång stötte på en triangelformad farkost med "blå och gula ljus som cirklade kring utsidan".[...]
Och 1976 försökte iraniern Parviz Jafari skjuta mot ett "objekt som blinkade med intensivt rött, grönt, orange och blått ljus" över Teheran.
- Men mina vapen låste sig och radiokommunikationen slogs ut, berättade han i Washington.
Låter mer som om piloterna är ute efter en ny ravekommission som rensar upp bland oidentifierade flygande flummarprylar.

Den pruttande dörren på La Dame Noire

Kom precis hem från La Dame Noire, ett av de här lite tjusigare Kungsholmshaken där ekonomichefer äter lagom dyr mat och dricker årgångstequila. Alltså, det är ganska trevligt där på något sätt och klientelet tvärs över gatan på Lokal är många resor mer skrämmande. Det där med Kungsholmarna och årgångstequilan runt Scheelegatan är för André att berätta mer om.
I alla fall. Ikväll blev jag otroligt distraherad där inne på La Dame Noire (vad är det för jävla namn egentligen? I och för sig är namnet tvärs över gatan ännu värre). Jag och miss Rotfrukt satt vid bardisken, vilken är belägen kanske tre meter från ingången. En dörr som det springs lite i. Den öppnas och stängs hela tiden. Inget konstigt med det. Om det inte vore för att varje gång dörren öppnas så knirkar den på ett mycket märkligt sätt. Den låter som en pruttkudde som utsöndrar ett långdraget och lite fuktigt pruttljud. Varje gång dörren slås upp. Och när jag blivit uppmärksam så kunde jag inte höra något annat. Man känner vindpusten från vintern där ute och så pruttar det.
Fruktansvärt störande. Omöjligt att tänka bort. Jävla tur att vi inte käkade. Sen började jag tänka på grund av det störande pruttkuddeljudet. När det bloggas, och det gör det ofta här i världen, så berättas det ofta om vad bloggisten har käkat för mat. Så är det säkert på 50 procent av alla bloggar om jag ska dra till med en gissning. Men nästan inga berättar om vad som händer sedan. Jag har sällan läst en blogg om matsmältningsproblem. Jag har aldrig snubblat över en blogg där skrivaren berättar om sin avföring. Och det är ju lite märkligt att det är så när bloggen som företeelse ständigt bashas för att vara självutlämnande, integritetskränkande, närgången och personlig. Om bloggen ska leva upp till sitt rykte så borde alla bloggare genast börja skriva om vad som händer med maten de ätit. Har man sagt A bör man säga B.



Pedagogisk tv


Severed Heads 1986. Killar som pillar.

Jolly Roger

Morgonpromenaden gick längs Hornsgatan. Jag spejade efter en bankomat och hittade snart en på en tvärgata.
Bredvid uttagsmaskinen, inte riktigt i kö men obehagligt nära, stod en mörkklädd ungdomskille som jag instinktivt kände obehag inför.
Han stirrade på mig när jag korsade gatan och flyttade inte på sig mer än ett par centimeter när jag ställde mig för att mata in kortet i springan. Vad tänkte han, att han skulle rycka kortet och pengarna från mig?
Äh vad fördomsfullt, försökte jag inne i huvudet. Killen råkade ju bara vara runt 20 år, ha svarta och väldigt slitna combatbrallor, fettigt malmöhår, mellanösternsjal samt en oversajsad svart huvajacka prydd av en blaffig Jolly Roger där döskallen var utbytt mot ett kassettband. Inte kan väl han hjälpa att han klär sig som om varje promenad är en kravall.
Eller? Tänkte han sno pengarna från mig och peka på sin kassettdöskalle och skrika "sharing is caring"?
Jag kände mig fortfarande iakttagen medan jag fumlade med korten och hundringarna jag tagit ut. Slängde en snabb blick över axeln. Visst fortsatte han att titta intresserat på mig under det raggiga möllanruffset. Jag pressade ner pengarna i ena framfickan och hastade därifrån.
Det är slödder som han som ger vanliga hederliga pirater dåligt rykte, tänkte jag.

tisdag 13 november 2007

Första steget mot arrangerat äktenskap

Jag stod och tittade på när bönorna (någon brun variant som inte är namngiven på påsen, det kanske är vanliga storsvenska bruna bönor som man ska käka fläsk till) kokade. Rogers röst var i telefonen och mobbade mig för att jag inte har ringt och fixa det där jag skulle fixa idag. Men jag var utzonad långt bortom det. Stod och grunnade på en grej. Är en blind date ett första steg mot arrangerat äktenskap, eller ett första steg mot gloryholeaktivism? Jag har aldrig varit på blind date så jag kan inte riktigt klura ut det.

Folkchillouten, del 2


Alla har lagt sig på rygg. Till och med klassens MBD-barn. Det här är på den tiden då MBD inte anses vara en kränkande etikett och ingen ännu kan stava till ADHD eller DAMP. Ljuset är släckt. Förutom det väsande ventilationssystemet är det tyst. Golvet är svalt. Lite illaluktande och fläckat av jympadojor och bollar och innebandyklubbor. Miljonprogramsfärgat dagsljus glåmar genom fönstren uppe vid taket, många meter upp. Gymnastikläraren, som ser ut som en muskeltjock christianit, har sagt att vi ska blunda och andas djupt. Så vi blundar. Han håller koll på att vi chillar ordentligt. Han kan bli arg om man inte gör som han säger. Han är dansk. Andas djupt, var det också. Det skönaste ljudet någonsin börjar höras på måttlig volym. Fleetwood Macs Albatross. Tjocka christianiten går nästan ljudlöst omkring. Han plockar slumpvis upp armar och ben för att känna att de är tunga, avslappnade. När han släpper dem hörs det på fallet att de är helt i tyngdlagens, inte musklernas våld. Musklerna ska vara helt avstängda. Benen ska vara tunga. Det snurrar lite i huvet. När Fleetwood Mac spelat klart får vi långsamt vakna upp till den vanliga världen (och så får vi som är killar gå in i vårt omklädningsrum och smygpissa i duschen, dödshota varandra och klä på oss, kanske hände samma sak på tjejernas sida av väggen, men det där är en annan historia). Sådan var folkchillouten när jag var lågstadieelev i gamla bespottade sossesverige. Jag saknar den. Tror att den till och med är bättre än qi gong och själfullare än yoga. Jag drömmer ibland om att jag en vacker kväll i mitt vuxna liv ska hamna på en alldeles speciell klubb. Där spelas först dansmusik som får alla att röra på sig. Sen kommer en tjock dansk i träningsoverall och bestämmer att alla ska lägga sig ner på golvet på rygg och sluta ögonen medan han spelar Albatross på trivselvolym.

Fantasinyheter

Det är skönt med en riktig no kidding-rubrik ibland. Fast här blir det lite konstigt. Knattarna på bilden kommer från två väldigt olika fiktiva universum. Killarna från den tecknade serien Acke och tjejerna med bärliknande utväxter på huvudet har teleporterat sig hit från Elsa Beskows trippiga sagovärld.

måndag 12 november 2007

Två frågor

Det här är egentligen inte DN-bashing, bara nånting jag har grunnat på: Hur kommer det sig att en av DN:s ledarskribenter får extraknäcka i samma tidnings radio/tv-spalt? Och vågar man hoppas på att det är vahettere bilateralt, att Johan Croneman snart får en månatlig spalt på ledarplats?

Protohipsters

Jag och Rotfrukten tog igår eftermiddag på oss koftorna och gav oss in i kultursöders mörka hjärta: Dramalabbet. Vi såg tre korta och nyskrivna pjäser av varierande kvalitet. Lite som en Lavasöndag för indieband, men i teatertappning. Helt okej, en av pjäserna var riktigt bra. Mest fascinerande var dock pausmusiken som spelades av två gubbar i femtioplusåldern. Den ene bar övervikt, audiofilkläder och keps, den andre hade en weird sektoutfit med fladdrande knälånga brallor och medeltidsfrisyr. Tillsammans skapade de kaotiskt bloppande fusionfunk på fejkanaloga synthar och elgitarr inkopplad i ett helt Ash Ra Tempel-maskineri. Ömsom lät det som Manuel Göttschings "Inventions for Electric Guitar" korsat med Innerzone Orchestra. Ömsom lät det som något spår från senaste Dopplereffektalbumet. Ibland lät de som den gitarrvrålande ångestvinjetten från SVT:s gamla samhällsprogram Norra magasinet och vid några tillfällen morfade det över till något slags randomiserat Chick Corea vilse i sequencern. Det här kanske låter helt sjukt hippt, men gubbarna verkade fullkomligt omedvetna om vilka slags electroknas som hyllas på nutidens mp3-bloggar. Jag menar, den ene kunde som sagt mycket väl vara audiofil och den andre såg ut odla biodynamiskt i Järna. Å andra sidan tydde musiken på att de skulle kunna vara original hipsters som varit nere med Ash Ra Tempel och technojazzen sedan dag noll. All heder åt dem i så fall.

söndag 11 november 2007

Italians do it better

Idolorkestern

Blötlägger linser. Slökollar reprisen av fredagens Idol. Jag har nog aldrig fattat programmet. De käcka landsortsknattarna som sjunger "discolåtar" kommenteras på allehanda sätt fastän de är ensamma i studion om att göra hyfsat ifrån sig utan knot. Dock är det ingen som nämner att orkestern i studion spelar den mest könlösa frikyrkofunk någonsin hörd av mänskliga öron, ingen nämner att för varje oinspirerad ton bandet spelar så utdelar de djupa knivhugg som bit för bit ödelägger den musikaliska utveckling som mänskligheten slitit hårt i miljontals år för. Dessa svängets skarprättare borde ställas inför en internationell krigsförbrytartribunal efter varje Idolprogram. TV400 kan direktsända.

torsdag 8 november 2007

Högerhipster

Jag uppfann just ett nytt ord. Högerhipster. Tyvärr finns det ingen att applicera det på.

Adoptera-alla-herrelösa-reflexen

Man kan tro att en rodeobloggenfavorit som jag är the shit. Att jag äter löjrom hela dagarna och dricker buffelgräsvodka hela nätterna i sällskap av flamländska avant-modeskapare och norska skäggdiskoproducenter.
I själva verket åt jag stuvade makaroner så sent som igår och beter mig oftast lika ohippt som den tossiga akvarelltanten som bara måste adoptera alla herrelösa katter hon ser på greklandssemestern.
Eller alltså, jag adopterar inga grekiska strykarkatter (jag är allergisk och hatar djur utan flockmentalitet) men igår när jag var hemma en kompis så slog den där katttantiga adoptera-alla-övergivna-instinkten till. Fyra stora kassar fulla med skivor stod på golvet. De skulle hon gå till skivbörsen med.
Det gjorde ont i magen. Skulle de stackars skivorna bara dumpas i en källare och sedan säljas vidare till människor som (rys!) kanske till och med röstar på centerpartiet? Hemskt att tänka sig.
Jag rotade igenom hela klabbet och räddade en dryg hyllhalvmeter: några Genesisalbum från symfperioden (i olyxiga och förhoppningsvis ickeremastrade 80-talsutgåvor), lite bökig electroknaspunk från sekelskiftet som jag egentligen klarar mig utan, en Hawkwindsamling, lite postrock, en Dwayne Sodabehrk-platta (som jag redan har två ex av) i osprättad shrinkwrap och lite andra såna album som musikrecensenter alltid har i sina mest ostädade hörn av skivhyllorna men aldrig lyssnar på.
Det här var väl kul för dig, tänker du nu, man kan väl aldrig ha för mycket musik. Det är kanske sant, men mitt lebensraum i mitt vardagsrum är hotat av svällande skivmassor och jag slängde ungefär lika många skivor av den här typen för bara tre veckor sedan.

K-ordet

Conny Plank och Dieter Möbius. Med mandat att kalla sig krautrockare.

Ibland stöter man på ordkombinationer som "norsk kraut på Debaser", "svensk kraut internationellt slagkraftig" eller varför inte "germansk kraut".
Som om krautrock kan vara något annat än made in Germany.
Det gör mig på dåligt humör. När det kommer till experimentell tysk rock är jag taliban. Jag kommer gärna till din nästa hemmafest och argumenterar länge och höggljutt för att man inte ska sno krautrocken från tyskarna. Kraut betyder att det är tyskt, inte från Västerås. Och bara för att man kör raka åttondelar på baskaggen, riffar lite monotont och har en analogsynth så betyder inte det att man lirar krautrock. Det är inte en genre. Det är ett klumpigt brittiskt försök att rubricera avant-rock som under en kort period råkade existera i Västtyskland. Och Västtyskland finns ju inte längre. Och inte heller krautrocken, mer än på skiva då. Klart man kan vara krautinfluerad i Västerås. Men inte "kraut".
För alla kan inte kan applicera kraut-tagen på sig själv. K-ordet är för tyskar ungefär vad n-ordet är för svarta amerikaner, om än lite mindre laddat. Dock krävs i bägge fallen en viss bakgrund, ett särskilt slags kulturellt kapital för att man ska ha mandat att använda sig av n- eller k-ordet. Det klingar dåligt annars. Men som sagt, låt tyskarna få ensamrätt till krautrocken. En svennebanan som är 100 procent är germanofilernas svar wiggern.


Amon Düül — Mama Düül und ihre Sauerkrautband spielt auf

Faust — Krautrock

Möbius & Plank — Rastakrautpasta

Stockholm, en modeblogg med kommentarsfunktionen påslagen

2007 var året jag slutade ninjacykla. Istället för rulla omkring ljudlös och osynlig i mörkret så har jag nu skaffat ringklocka, blinkade LED-ljus och såna där reflexband att wrappa runt vaderna. Det är inte snyggt. Men förhoppningsvis minskar synlighetsaccessoarerna risken att mina dagar slutar under en taxi som tagit folkracet till gatan.
Reflexbanden är lite jobbiga. Man orkar inte eller glömmer att ta av sig dem. Det är inte särskilt snyggt och jag tänker ibland att sex med reflexbanden runt vaderna är det nya sex med sockarna på.
Igår kväll lämnade jag cykeln olåst utanför 7-11 för att köpa snus. Jag var orolig. Irriterade mig på att kassörskan var så långsam med växeln. Såg framför mig hur någon skulle bli tjuv av tillfället och trampa iväg längs Hornsgatan på min cykel.
Till slut fick jag min snusdosa och växel tillbaks och vände mig om för att gå ut. En ungdomskille med täckväst blockerade utgången och gjorde ett medborgerligt ingripande mot mitt fashion crime. Han pekade på mina reflexband och frågade "har du de där för att du tycker det är snyggt eller för din säkerhet?" Hånlog gjorde han också.
"Jag rejvar mycket" sa jag och trängde mig förbi.
Det känns ibland som om Stockholm har blivit en levande modeblogg med kommentarsfunktionen påslagen.

måndag 5 november 2007

Övervakningssamhället och det digitala knullträdet

Såg att veckotidningen Fokus har sjösatt en "makthavarwiki" över svenska shakers and movers. Kan nog bli roligt att titta i. Men jag hoppas innerligt att de inte bara nöjer sig med att lista vilka som varit ombudsmän på IF Metall samtidigt, utan så småningom länkar ihop vem som har legat med vem. Och samma sak gäller ju för fejsbook. Om man överskådligt kunde visa vilka som har haft sex med varandra så blir ju hela grejen så mycket mer fascinerande ... Jag tror att de där som panikyrar om "integritet på nätet" och "övervakningssamhället" bara är rädda för att det där stora knullträdet, ni vet diagrammet som visar hela världens erotiska kopplingsschema, faktiskt kommit oss ett steg närmare.

Folkchillouten

Just nu sitter kreti och pleti runt om i världen och redigerar sina hobbyfilmer. De brottas med några vanliga nybörjarproblem, till exempel keffa inzoomningar och brist på narrativ struktur. Men vafan, lägger man på lite atmosfärisk musik av Cluster och Brian Eno så funkar det som gräsrotsvideokonst med klara ambientkvaliteter. Om jag bara kan hitta min haschpipa så ska jag snart utbrista "internet när det är som allra bäst".







Andra bloggar om: , , , ...

Nordkorea, hårdast i stan

DN kör världens scoop idag. Någonting om att ambassader tänker på säkerheten och därför mopnterar upp övervakningskameror — utan att söka tillstånd för det! Sickna uslingar!
När DN-reportarna, sanningens och rättrådighetens riddare, ringer upp ambassadfolken för att påtala detta lägger sig vissa veklingar direkt med magen i vädret. Till exempel förste­sek­reteraren på Serbiens ambassad som säger "vi har tagit för givet att det är okej att ha övervakningskameror. Det är väldigt bra att du informerar oss om detta, vi ska genast kontakta länsstyrelsen".
Voj voj vad pinsamt.
Lyckligtvis håller de Nordkoreanska diplomatkamraterna på Lidingö stilen. Så här snoppar de av DN:s reportervänner av ordning:
— Vad är det för löjlig fråga? Varför skulle vi ansöka om det. Alla svenskar har ju övervakningskameror i porten. Varför skriver ni om så löjliga saker, säger den nordkoreanske ambassadtjänstemannen.

Bonus: Missa inte Nordkoreas officiella souvenirshop på nätet.

Andra bloggar om: , , ...

söndag 4 november 2007

Storbolagsteater

Jag och Rotfrukten var på Stadsteatern och såg Vildanden igår. Typiskt storbolagsteater, proffsigt och tråkigt, lite som en nyservad champagnefärgad Audi ensam på motorvägen på väg till ingenstans särskilt. Ändå reste sig hela salongen och bjuckade på stående ovation. Själv satt jag ner och funderade på två saker:
1. Varför ser man alltid Peter Wolodarski på Dramatenpremiärer, men aldrig Stadsteaterns dito? Är vissa former av bidragsteater finare än andra?
2. Är skådespelaren/regissören Thommy Berggren en hårfärgningsman?

Ett tidsdokument

Råkade snubbla över ett intressant foto. Titta på det. En modern munkcell? Ett litterärt symposium? En radikal thinktank som löser klimatkrisen?
Eller bara en ögonblicksbild av Schulmännen och deras hantlangare?
Ett nedslag i Sverige år 2007, ett land som röstar på nya moderaterna eller stureplanscentern, dricker vin på etikett, shottar premiumvodka, cyklar cruiser, åker suv, är djupt intresserat av kokain, älskar usel musik och som gärna loskar folk mitt i nyllet om desa befinner sig ett pinnhål lägre.
Sedan tar Sverige 2007 sin lilla kasse märkt "dyra märken billigt" och sätter sig i en avskalad munkcell och bloggar fram lite humor utan vare sig setup eller poäng.
Fotot känns som höggradigt Olle Häger/Hans Willius-material.
Lasse Tunbjörk kan jaga det här snapshotet hela livet men aldrig lyckas fånga det.

lördag 3 november 2007

Herrblogg

Här surfar man till en herrblogg och förväntar sig moln av cigarrrök, galanta damer och gubbiga fräckisar som man kan skrocka "hähä, broder" åt.
Istället får man några textsnuttar om kläder och mustiga svartvita foton på snubbar som använder scrubcreme.
Jag känner mig oerhört besviken.

Gated communities

Läste precis M:s skakande rapport om vasastanifieringen av Aspudden och funderade lite på det här med gated communities. Det kanske inte måste vara något dåligt? Man skulle ju kunna gå ihop och starta en liten gated community för trevliga och inte superlikvida människor. Och så smäller man upp taggtråd, vägbommar och höga murar som ser till att det rika slöddret med vasastansprofil håller sig utanför. Eller så kan man linda taggtråd runt hela Vasastan och smälla upp checkpoints vid utgångarna där man tar lite betalt av vasastaniterna varje gång de tar sina babysuvar ut på promenad utanför stadsdelen. Bra idéer va? Man måste tänka utanför lådan ibland.

fredag 2 november 2007

Läbbiga danska hippies


För några år sedan råkade jag, lite på volley och lite av nyfikenhet, se det danska electronicastorbandet Efterklang.
Redan efter någon musik insåg jag att Efterklang är ett av nutidens mest oaptitliga band. Det som väckte min insikt var deras innerlighet, deras slutna ögon och framförallt gitarristens Janne Schaffer-tunga som likt Jamie Olivers inte ville dra sig tillbaks in i sitt rede där inne i munhålan.
Igår kväll, lite på volley och lite av nyfikenhet, hamnade jag framför scenen på en Efterklangkonsert igen.
Killarna i bandet hade pösiga vita ridbyxor med hängslen. De slog mycket och gärna på diverse slagverk. De var jävligt innerliga. Deras ögon var halvslutna till slutna. Då och då tittade en tungspets fram mellan ett par läppar. I deras överlastade sörja till musik kunde man finna så väl amatörschamanism som spår av triphop. det hela var hippieläbbigt.. Jag måste dock ge det fria och härliga Efterklanggänget att deras musik i vissa fall kan vara funktionell. I lönndom spårade jag jordstrålningsfält och currylinjer i lokalen medan de tunggungade. Det var en perfekt musikalisk inramning för mitt sökande.
Kvällen avslutades på Lokal på Kungsholmen, ett slags knullcentral för ariska civilekonomer i 30-årsåldern. Där fanns inga danska hippies eller jordstrålningslinjer.

torsdag 1 november 2007