onsdag 31 oktober 2007

Ett moraliskt rättfärdigat krig

USA, som gillar att göra saker och ting i stor skala, har det globala kriget mot terrorismen.
I Sverige, där vi gör saker i lite mindre skala, har vi kriget mot bidragsfusket.
Bägge krigen är viktiga och de är framförallt moraliskt rättfärdigade. Olyckligtvis går de två krigen ganska trögt för tillfället. Men så är ju terrorister och bidragsfuskare osynliga fiender, och sådana är aldrig lätta att besegra.
När ett fälttåg drar ut på tiden kan hemmaopinionen, som sitter i hemmets trygga vrå långt ifrån frontlinjerna, kallna. När segern drar ut på tiden är det lätt hänt att folket börjar tveka. De omprövar sitt stöd. I värsta fall kan de till och med få för sig att fienden inte alls är så farlig, utan snarare är människor som vi själva, hyggligt folk som borde lämnas ifred.
I ett sådant läge är det av yttersta vikt att påminna det egna folket att kriget inte bara handlar om oljekällor eller missbrukade skattekronor, utan om något mycket, mycket större. Massan måste eldas på och övertygas att det här kriget är det totala kriget, en civilisationernas kamp, en strid där våra upplysta ideal och vår rättskaffenhet står mot barbariet och uselheten. Vi får aldrig glömma att det här kriget faktiskt är den slutgiltiga kampen mellan gott och ont.
När man vill ha uppbackning från folket så är det av yttersta vikt att myndigheter, massmedier och forskare arbetar åt samma håll. Lyckligtvis så gör de just detta, just idag, i Sverige.
I en högintressant artikel i Dagens Nyheters ekonomidel rapporteras att etnologen Jonas Frykman på ett seminarium arrangerat av Försäkringskassan har påvisat ett samband mellan nordsvenskarnas omoraliska leverne på 1800-talet och deras utbredda bidragsfusk idag. Nedan följer ett utdrag ur artikeln:

Om man jämför en Sverigekarta med sjukfrånvaron inlagd med en där man ser antalet utomäktenskapligt födda barn i slutet av 1800-talet kan man se en tydlig likhet. Där man höll på sig på 1800-talet är man mindre sjuk i dag. Slutsats: moraliska mönster sitter i.
Jonas Frykman för ett resonemang kring den offentliga personen. I södra Sverige är det av tradition individens insats för samhället som ger status. Man jobbar på och man är med i föreningslivet. Det man uträttar är det som värderas och om omgivningen misstänker oegentligheter tappar man anseende. Jonas Frykman berättar om en ordförande i en småländsk bandyklubb som fick lämna sin post eftersom han var långtidssjukskriven.
I norra Sverige har den offentliga - och sociala - kontrollen historiskt sett varit svagare. Man är den man är och har sitt värde även om man inte bidrar lika mycket till samhället.


Vi läsare påminns därmed om att vårt rättmätiga krig mot fusket inte är en modern konflikt, utan i själva verket är en sedan urminnes tider pågående kraftmätning där vi sydsvenskar som jobbar, gör rätt för oss och missionärenknullar inom äktenskapet står på den ena sidan, och de slampiga fyllona som sjukskriver sig lagom till älgjakten varje år står på den andra. Ljus emot mörker. Good guys versus bad guys. Samtidigt fanar vi att när alliansregeringen drar igång nästa offensiv korståget mot bidragsfusket/ondskan så kommer frontlinjen att ha sammma sträckning som Dalälven.

tisdag 30 oktober 2007

Gubbrock, -rum, -synth

Läste lite på Rodeobloggen om Spyans nya gubbrum. Blir det alltså AOR för hela slanten, eller kommer det också bokas skäggiga skivspelmän med gubbig konsultsynth i väskan? Låt oss hoppas på det senare. En gång i tiden var det modigt att lägga Dire Straits på skivtallriken. Idag är det lika normalt som en handtralla. Artister som Vangelis, Space, Rockets, Tomita och Jean Michel Jarre är däremot kittlande gubb på gränsen till guilty pleasures. En musikalisk balansgång mellan skäms och återupptäckareufori som fortfarande kräver en riktig man* bakom skivspelarna.

* Även skivspelarkvinnor kan vara riktiga män om de spelar gubbsynth.

Vocoderrocken

Chimps to rescue


Sedan electroclashens glada dagar är den luddigt definierade musikgenren nutidselectro (ni vet, rytmisk elektronisk musik som inte riktigt är techno, inte riktigt är EBM, inte riktigt är synthpop, inte riktigt är italodisco och inte ens behöver ha särskilt mycket gemensamt med den smattrande ur-electron från 80-talet) en trogen kompanjon.
Nutidselectron uppträder inte alltid under sitt rätta namn. Den ändrar alias då och då, men är i grunden samma genre och bygger år efter år på samma blandning av influenser. Nutidselectron är tillräckligt blandad i sitt uttryck för att snart sagt alla ska kunna acceptera den. Oförarglig trivselmusik med ett beat. Jag brukar tänka att nutidselectron är lite som den där trevlige killen som alltid blir bjuden på fest och pratar med alla och har med sig trevligt vin och alltid blir salongs men aldrig skämmer ut sig. En pålitlig partygäst, men som aldrig överraskar.
Jag, som gillar alla de beståndsdelar som bygger upp nutidselectron, har ledsnat lite på att så lite händer med den. Den är konstant. Om vi människor utvecklas, vilket vi förr eller senare gör, så kommer vi en vacker dag att kapa banden till nutidselectron och gå vidare. Det vore förstås synd. Åtminstone för nutidselectron. Och lite tråkigt för oss, eftersom nutidselectron är en perfekt och lagoom mainstreampartymusik som funkar på nästan alla människor.
Igår när jag tittade på tv så lyckades jag se flera program som handlade om hur lika schimpanserna är oss människor. De är oss närstående och mycket läraktiga. De kan hantera redskap, de tycks använda sig av ett rudimentärt språk och deras samhällen hålls samman av något slags kulturer. De gillar också att umgås, att få beröm och de älskar att festa.
När jag såg schimpanserna i tv-rutan så såg jag electrons framtid.
Allt som är trött och uttjatat i nutidselectron kan piggas upp av en dos pan troglodytes. Istället för blaserade kvinnoröster som sjunger om nätter och neon kan man slänga in lite apvrål. Basgångar och melodislingor kan bankas in av talangfulla dvärgchimps direkt på sequencern. Är det inte tillräckligt taktfast kan man ju kvantisera och redigera i efterhand. Det bästa av allt är schimpanserna kan krossa alla invändningar om att elektronisk musik är tråkig live. Släng ut ett par schimpanser på scenen och låt de manövrera ett berg sequencerstyrda synthar med rattar på. Tack vare sequencern behöver de inte ha kontroll över rytmerna och melodierna, men de kan modulera synthljuden i realtid coh vråla av hänförelse. Schimpanserna kommer att vara överlägset entusiastiska underhållare på scen. Jämför med your average laptopmänniska, som tack vare sequencern/datorn ändå bara står och rattar ljud och spelar upp samplingar på scenen. Om en apa kan göra jobbet, varför inte låta apan göra jobbet?

måndag 29 oktober 2007

Vafan

Det här är ju också roligt på ett märkligt nittiotalsaktigt vis. Är Pitchfork det nya Killinggänget? Vill de vara det?

söndag 28 oktober 2007

Robert Rental — On location

Om bloggarna uti Ernie Kirchsteigerland

Ni vet bloggtoppen.se? Om man kikar in på deras kulturkategori (jo, de har en sådan) så får man veta att kreativt myssvennnig heminredning (bilder på sänggavlar, purpurfärgade sittpuffar och snittblommor med bifogade kommmentarer i träaktig text) räknas som kultur. Det känns ju härligt att veta. Jag gissar att det här bloggande heminredarpatrasket som placerat sina bloggar i kulturfacket är just sådana människor som föredrar té i skitstor mugg framför kaffe och som gärna sjunker ner bland de marockanska kuddarna i den perfekt placerade soffan med en kriminalroman. Det skulle inte ens förvåna mig om dessa kokonggeneraler till och med tror att Stig Larsson stavas med ett e mellan i och g.

Förnedringsbordet

Att bara "slinka in" på en indisk (eller egentligen vilken som helst slags) krog halvsent en fredagskväll och hoppas på att man ska få mat och öl är att ta en risk. Ofta får man vänta en liten stund med jacka och orolig min medan något sällskap i lokalen betalar. Det sällskap som först reser sig, deras bord får man. Känslan av inverterat lotteri, där vinsten är ett vanligt bord och nitlotten är förneddringsbordet.
Det bord för två personer som är placerat närmast toaletten. På mindre ställen kan det stå alldeles intill den knirkande toalettörren.
Det känns att sitta där. Det är många som tränger sig förbi till eller från inomhusdasset. Det är vanligare än ovanligt att de glömmer att stänga dörren efter sig på väg ut. Man får med en irriterad rörelse skyffla igen dörren. För att bara minuter efteråt göra det igen, efter någon annan hånfullt slarvig människa.
Medan dörren står på glänt ser man framför sig hur onda bajspartiklar sprider sig ut och regnar över förnedringsbordet som cesium-137 efter Tjernobyl.
Man intalar sig att man känner en allt för kroppslig lukt, och det mycket starkt, medan andra i lokalen anar den, tittar på oss stackare vid f-bordet, och sedan fnissar hånfullt i samförstånd.
Att tillvisas bordet närmast tjotta är ett test. Man vet att man borde vägra. Säga att man väntar på ett annat bord eller har ändrat sig och gå någon annanstans. Men man är ju hungrig och stursk. Tänker att vadå, det är ju bara ett bord, man får inte vara sjåpig. Men man ser också glimten i servitrisens blick. Hon skärskådar en. När hon erbjuder förnedringsbordet så vet man att hon vill illa, men man vill ju inte riktigt ställa till med en Seinfeld-scen heller. Man biter ihop och sätter sig där bredvid toalettdörren och hoppas på att ingen man känner ska se att man sitter där. Genom middagen blir man allt mer irriterad på att man måste agera dörrstängare. Och över tallrikar och serveringsfat och glas ser man hur mattan av bakterier och partiklar lägger sig tät.

fredag 26 oktober 2007

Eldtöntar

Jag cyklade förbi missbrukarkratern vid Björns trädgård igår och såg något som fick mig att skämmas djupt. Där stod två malmöfrissor och jonglerade med brinnande facklor. En annan malmöfrissa bankade intensivt på något slags etnotrumma. Han hade öppen mun och halvslutna samlagsögon.
De flesta andra människor skyndade bara förbi med generade eller ansträngt nollställda miner, men en mindre crowd tycktes vara imponerade och glodde på facklorna som ritade mönster i mörkret. Det var djupt obehagligt. Jag stannade och började famla efter digitalkameran för att dokumentera detta brott mot människovärdet. Batteriet var dött. Det blev inget foto. Medeltiden vann än en gång över vår civiliserade tidsålder. Jag cyklade vidare i djupt obehag.
Jag vet hur ni tänker nu. Att det är uttjatat och "sparka upp vidöppna dörrar" att kritisera gatugyckel. Javisst är det så. Men så sa man nog också till de som hackade på Hitler i slutet av trettiotalet. Och man måste ställa sig frågan: måste inte vissa insparkade dörrar fortsätta att sparkas på, för säkerhets skull?

torsdag 25 oktober 2007

Sydeuropeisk rymdshuffle


Den här upprymdade Canned Heat-shufflen var stor i Italien 1978 och skulle lätt ha funkat som roligt retrokomplement till The Emperor Machine häromåret. Men framförallt är den ett starkt bevis för att man aldrig någonsin ska koppla ur vocodern.

Trivsel

Någon som läst sista sidan i de senaste två-tre numren av Nöjesguiden och vet vad som har hänt? Har Döskallefiguren gått en kurs i anger management? Börjat käka SSRI-piller? Blivit kär?


Ralph Lundsten — Cosma nova

onsdag 24 oktober 2007

Stockholmsnatt — nu som blogg


Vi som varje fredag letar igenom hela svd.se i fåfäng jakt efter veckans avsnitt av hipstersatiren Stockholmsnatt (vad jag hajar så läggs den sjukt nog aldrig ut på nätet), vi ska dricka champagne idag. För nu har Stockholmsnatt blivit blogg, med seriestrippar och texter, till exempel om likheten mellan James Murphys och Mellotronenpersonalens knullsoundtrack. Tack, Stefan Thungren och Pelle Forshed.

Vikingatiden är över

This just in: gycklarmoderaten E-type lämnar skönhetsrådet, ersätts av en nutida pajasmoderat. Precis när man vant sig vid tanken på nya Slussen som en fräsch vikingaby.

Mid-80s sequencer rawk





tisdag 23 oktober 2007


Någon mer än jag som får The Onion-vibbar?

(The Field remix)


Satan vad jag gillar The Field-remixen av Battles nya singel. Gillar den så mycket att jag inte har kommit mig för att lyssna på Four Tet-remixen än. Kanske lika bra. Kan inte tänka mig att någon som behäftats med folktronicastämpel kan nå upp till samma klass som The Field-Axel, inofficiell världsmästare i hypnotiskt hackloopande tillika planetens ende technostjärna med frisyr, mustasch och uppsyn hämtad från Troell-filmatiseringen av Utvandrarna. Älskar The Field.

Battles — Tonto (The Field remix)

Nästan ambient tv fast utan delfiner, roterande pyramider


I söndags (efter Sopranosavrunkningen utan happy end) sändes Hur och varför?, en essäfilm av Eric M Nilsson om konst, placering av saker på piedestaler/altare samt det otillräckliga i att ställa frågan "varför".
Eller något i den stilen i alla fall. Jag hängde inte med till hundra procent.
Men Hur och varför? var utmärkt som borderline ambientunderhållning medan jag låg med datorn i knät och fantiserade om fullskaligt blitzkrieg mot världens skattepradis och Rotfrukten skrev teaterrecensioner. Då och då tittade jag upp för att mötas av åsynen av en grå person svara med engelska ord på Nilssons svenskspråkiga frågor samt flashar av trista konstverk av typen "tillknycklad blyertspenna" eller "förgylld bajskorv", filosofiskt apelsin-tv-kommenterade av Nilssons farbrorsknarr. Allt var filmat och redigerat på ett högsvansat och ickeironiskt konsumentelektronikmanér, inte helt olikt Öppna kanalens alster. Fast det här var bra tv på riktigt. Och, i likhet med Sopranos som gick innan, helt utan closure.

Se filmen här.

måndag 22 oktober 2007

Konst eller korv?

Puttin' on the Ritz

Jag vet inte riktigt varför jag är så peppad på ett rejält börsras åtföljd av en lång, hård lågkonjunktur.
Jag vet ju innerst inne att det innebär att de allra flesta får det sämre medan de rika klarar sig lika bra som alltid.
Men ändå. I en stad där ölen ofta kostar över 50-lappen och alla samtal verkar handla om bostadsklipp, lyxrenoveringar och suvvar så kanske en rejäl lågkonjunktur kan ha några positiva följder?
Vahettere whatever ... jag började tänka på det ovanstående när jag gnolade Irving Berlins gamla Puttin' on the Ritz (introducerad för min generation genom enhitsundret Taco år 1983) samtidigt som jag uploadade förra inläget.

Have you seen the well to do
up and down on Park Avenue?
On that famous thoroughfare
with their noses in the air
High hats and arrow collars
white spats and lots of dollars
Spending ev'ry dime for a wonderful time


Passande liten dänga, kanske. Låten skrevs börskraschåret 1929 och handlar om något slags högkonjunkturrus i vilket hipsters och fejkbrats socialiserar med de riktigt rika. Och det var just den här, den omskrivna versionen, som snurrade i huvudet. Det finns också en ursprunglig Puttin' som besjunger Lenox Avenue istället för Park Avenue och som handlar om Harlemhipsters med lite pengar men högt fashionsense.
Jag kan inte få låten ur huvudet. Puttin' on the Ritz har hjärnspökat mig sedan i somras, då en hipp discoman spelade upp en ny (tror jag) edit av Tacos åttiotalshit som fokuserade på det allra göttigaste i låten, nämligen den knarriga basen, de sammetslena, tjocka analogsynthmattorna och, givetvis, de krispiga steppljuden. Jag har tyvärr råkat deleta mp3:an, men håll till godo med den ocensurerade videon från 83. Och blinka inte, för då missar ni några skokrämsminstrels som steppar och mimar till vocoderröster. Super-duper.

Äntligen vänder det!

söndag 21 oktober 2007

Avrunkning, krig och systembolagets framtid

Här ligger jag och känner mig avrunkad utan happy ending. Jävla sista avsnittet av Sopranos. Flera år av förspel och grovpetting och så bara slutar det utan något som helst fyrverkeri.

Så nu ligger jag och läser bloggar istället. Och blir lite inspirerad. Till exempel när jag läser Arena-gubben Per Wirténs bloggpost Smitarnas paradis, författad med anledning av ännu en stinkande DN-ledare om det här med att skatter och annat ska sänkas hela tiden för att företagen inte ska fly till skatteparadis hela tiden. Så här skriver Per:

En del smitare gör rätt. Det är den vanliga slutsatsen när Dagens Nyheter skriver ledare om framgångsrika i dag. Dom vill inte betala svenska skatter, och därför lämnar dom landet. Det är en gammal tröttsam visa med exempel från en tidigare epok. Men dubbelmoralen är fortfarande lika slående.
DN lägger sig platt. De som smiter ansvar gör rätt. Och Sverige måste anpassa sig efter deras begär. Det vill säga sänka alla skatter, helst till obefintliga så de superrika blir nöjda. Smitarna ska alltså lägga ribban. Och vi andra anpassa oss.
I nya Arena landar Matti Kohonen i en annan slutsats: att skatteparadisen måste stängas. Vi lever i en globaliserad värld. Då är det inte svårt att stänga smithålen.


Läs sista stycket igen. Briljant tamefan. Istället för att alla vi länder som är skattehelveten förstör för oss själva och varandra genom att försöka sänka skatter och blidka företagen, så ska vi ju SÅKLART gå ihop och se till att skatteparadisen lägger av med skattedumpningen. Gör de inte det frivilligt, ja då är det bara att dra ihop en skattehelvetenas "coalition of the willing" och skicka upp JASarna i luften. Tax money at work. Har Cayman Islands något luftvärn?

Den här Henrik Schyffert-idén är ungefär lika briljant.

Tågluffen, vår dåtids svar på initiationsriten

Spännande förresten att Krille Poppius är ute på en klassisk tågluff och skriver dagbok om sina intryck och möten (men jag gillade hans blogg mycket mer på den tiden då han uploadade arty nakenbilder av sig själv).

Ras 1 — Palmes mördare


Vad hände med de här lirarna egentligen? (Missa inte när de kickar igång kulturamafunken vid ungefär 02:50!)

fredag 19 oktober 2007

Vangelisveckan som vägrar att ta slut

Idag kärleksbombar vi den grekiske synthvalrossen med hans kanske finaste progjazziga oddyssé nedför regnvåta stadsgator som smeks av neonljus och spridda skurar av elpianoackord. Nånstans i mörkret lurar även tuggande sequencers, läskiga barnröster och Jon Anderson från Yes. Det är en resa som börjar i musikskolerunk och som givetvis slutar i överviktiga synthfanfarer. Vang, you're the mang.

Vangelis — See you later

Tack alla jämviktsarbetslösa

Vi talar alldeles för mycket om full sysselsättning. Det är knäppt. Alla vet ju innerst inne att alla inte kan arbeta.
Vi talar också för mycket om arbetslöshet som om det vore något dåligt. Helt fel. Utan arbetslöshet så skulle vi vara rökta.
Arbetslöshet är ett nödvändigt gott. Särskilt jämviktsarbetslöshet.
Vi borde helt enkelt prata mer om de jämviktsarbetslösa. Vi borde ge dem mer props. De jämviktsarbetslösa är vårt samhällsystems osjungna hjältar.
De jämviktsarbetslösa, vilkas antal rent vetenskapligt kan fastställas till drygt tre procent av nationens arbetskraft i dagsläget är de som genom sin jämviktsarbetslösa tillvaro och i exakt rätt antal ser till att den sammanlagda konsumtionskraften, och därmed inflationen, håller sig på en trevlig nivå. När de gör detta så värnar de om våra företags internationella konkurrenskraft och därmed hela vårt samhälles välmåga.
Osjälviskhet. Solidaritet. Laganda.
Och de jämviktsarbetslösa är att de ständigt är beredda. Om inflationen stiger, och därmed sänker våra företags internationella konkurrenskraft, ja då förökar sig de jämviktsarbetslösa så att inflationen sjunker igen. Den sjunker för att de jämviktsarbetslösa, som i det här fallet blir fler, har lägre konsumtionskraft än vanliga trista lönearbetare.
Man kan lita på de jämviktsarbetslösa. De balanserar ett helt samhällssystem.
De jämviktsarbetslösas offervilja yttrar sig också i att de accepterar att leva under knappare omständigheter än oss förvärvsarbetande gråsvennar. De gör detta för vår skull, för att påminna oss om att inte vara för kaxiga på våra arbetsplatser. För det är ju så att vi som arbetar, vi vet mycket väl att de jämviktsarbetslösa finns, och att var och en av oss arbetande gråsvennar kan bli en av de jämviktsarbetslösa om vi bråkar för mycket på jobbet och — Gud förbjude — kräver för höga löner som sätter igång den där snurran av ökad konsumtionskraft och höjd inflation och företagens minskade internationella konkurrenskraft. Och om det skulle hända, att vi som just hade ett kneg plötsligt blir jämviktsarbetslösa så får vi såklart minskad konsumtionskraft. Vi blir fattigare. Det är sannerligen inte alla som klarar av att uppoffra sig för det allmänna bästa på det det sättet. Det krävs osjälviskhet och hjältemod till sådant.
De jämviktsarbetslösa håller vårt kära system i balans. De kämpar varje dag på nationalekonomins frontlinjer. De borde få medaljer av kungen och bjudas på fina middagar av Madeleine. Men inte bara hovet kan tacka de jämviktsarbetslösa. Även du kan göra det. Nästa gång du träffar en jämviktsarbetslös, krama om henne eller honom och säg "tack för att du finns till".

onsdag 17 oktober 2007

Lättarty smyggoth

När vi ändå är inne på håglös och lättarty smyggoth. Här är tre videos med Pink Industry, 80-talets svar på Chromatics.





Om Chromatics

Egentligen gillar jag Chromatics. De är inte dåliga. De är till och med bra. Och jag gillar dem för att jag är smyghipster med problem att överge hypade band i tid. Jag hänger mig gärna kvar vid dem trots att hippast före-datumet gick ut förrförra veckan, vilket gör mig till borderline fan eller borderline Sonicläsare.
Jag gillar Chromatics trots att de är ännu ett onödigt band som ägnar sig åt pastischerier på ett lagom smart sätt (fast vilken artist är inte det nuförtiden?).
Jag tänker att Chromatics är för dagen vad Adult. var för Electroclashen. Och att de säkert har koll på 80-talsbandet Pink Industry.
Det jobbiga med Chromatics är att de ger mig så obehagliga innanförögonenbilder av sega goter som smygsuper bakom en fritidsgård i Täby. Det är nästan som Vietnamflashbacks. Glass Candy kanske är snäppet vassare.

Chromatics — Mask

Uppsala / Twilight Zone

Ikväll var jag och Rotfrukten i Uppsala för att titta på Filippa Bark och döden. Den var rätt bra.
Men det här är inte en recension. Det här handlar om att det är något med Uppsala som alltid är så weird. I alla fall när jag är där. Ikväll såg jag till exempel inte några Uppsalaklassiker i stil med studentfarkoster i Fyrisån eller skinnrocksklädda blackmetalmagiker i hög hatt. Det var i stället de här sakerna som gjorde att jag hummade på Twilight zone-temat:
— Publikvärdarna där på stadsteatern, två tjejer, såg exakt ut som Filippa Bark. Fast de var inte stylade till det eller 14 år och mobbade, de var bara vanliga sura förvärvsarbetande twentysomethings.
— På gatorna runt centralen strök konstiga ungdomskillar och tjejer omkring i smågrupper och utstötte långa tjut som lät lite som ångbåtsvisslor.
— En annan grupp av ungdomsungdomar satt på en bänk och en av dem sade helt oprovocerat "Hej!" på ett vänligt sätt till oss och det lät som han faktiskt menade det.
— På centralen stod nassar från Nationaldemokraterna och delade ut gratistidningar. Typ nästan alla bara tog emot tidningarna utan att ens titta vad det var de fick och än mindre protestera. En av tidningsutdelarna, en kille i tjugofemårsåldern, var klädd som en ryggsäckshiphopare.
När vi stod och väntade på tåget som skulle ta oss tillbaka från Norrland hem till stan igen så plockade jag upp en slängd nationaldemokratsblaska som låg på en bänk. Nationell idag, hette den. Full med den vanliga idiotin och snudd-på-rättshavistprosan från första till näst sista sidan. På sista sidan var det mattips och recept, bland annat ett recept på en quinoasallad som verkade ganska smarrig.

måndag 15 oktober 2007

Brusa högre lilla å


En av mina favoritsysselsättningar är att pissa vid en så kallad pissränna.
Helst en lång sådan av rostfritt stål där vatten rinner nedför plåten och sedan porlar i rännan.
Om några andra står bredvid eller om jag är ensam vid pissoaren är helt ovidkommande.
Jag tittar av artighet inte så mycket på vad de andra flashar, jag talar inte med dem och jag dricker heller inte medtagen öl samtidigt som jag lättar på trycket (vilket andra har fått för sig att det är okej att göra). Själva platsen och akten är för mig högtidlig på något sätt. Jag lider med dem som hellre köar till ett vanligt toalettbås än att broderligt stå bredvid mig vid rännan.
Allra helst skulle jag vilja sköta min vattenkastning till musik som passar till ändamålet, men tyvärr händer det ytterst sällan. Här i Stockholm kan jag bara minnas en enda gång som det har skett och då var det Brian Enos Here come the warm jets om överhördes in i herrtoaletten just som jag drog ned gylfen. Det närmaste jag kommit en sublim upplevelse. I min fantasi föreställer jag mig morgondagens pissoarer som vackert inredda herrum med kristallkronor i taket, mjuk ljussättning och, trots kaklet, god akustik där man kan lyssna på en avtalsenligt arvoderad dj som spelar ett trevligt urval av ECM-jazz och för pissrännan tematiskt korrekta poplåtar av hymnartad karaktär, såsom ovannämnda Eno-komposition samt Golden Streams av The Hidden Cameras samt, givetvis, Björn J:son Lindhs och Janne Schaffers Brusa högre lilla å. Det vore något.

(Jag har skrivit ungefär den här texten tidigare, men eftersom min gamla blogg tycks ha dött så återskapade jag texten fritt ur minnet.)

Och nu lite klassisk bloggmagi


Jag ska nu göra ett magiskt experiment. Jag har sett andra lyckas med just den här besvärjelsen, men aldrig testat själv. Jag vill dock tro att även jag kan lyckas.
Det magiska experiment som jag nu ska göra är att försöka frammana en man vid namn Mattias Svensson (bilden) i mitt kommentarsfält. Denne Svensson är fellow i brödraskapet Timbro och evig försvarare av Ayn Rands i avgrundsliberala kretsar så heliga skrifter.
Att på magisk väg locka in Svensson i mitt kommentarsfält sker genom att i ett blogginlägg som detta dissa Ayn Rands skrift Och världen skälvde (Atlas Shrugged), tokliberalernas svar på Harry Potter-sviten, eller varför inte Mein Kampf.
Så håll i er. Här kommer formeln:

Det är ytterst tveksamt ifall Ayn Rands Och världen skälvde ens kan anses uppnå litterär verkshöjd — Rand skriver som en smygfascistisk Nicke Lilltroll pratar.

Håll tummarna för att mitt magiska experiment lyckas. Släpp inte kommentarsfältet med blicken!

söndag 14 oktober 2007

Litterära schamaner


Var precis och läste lite på Expressens nät. Intressantaste nyhet, enligt Expressen alltså, var att några svenska författare har smakat knark och sedan blivit inspirerade att knacka ner skrifter, vilket de alltså anförtrott för litteraturblarran Glänta, varifrån Expressen hämtat sin stora viktiga nyhet.
LSD, tjack och roliga svampar nämns i artikeln. Författarna som figurerar som stora litterära schamaner med sinnena befriade av knark är ... Alexander Bard, Unni Drougge och Carl Johan Vallgren.
Tack vare Glänta och Expressen är det nu bevisat att knark (som varit så bra för musikens utveckling) inte alls funkar som litterär booster.

fredag 12 oktober 2007

Varje gång jag uppdaterar

inne i bloggers "instrumentpanel" och liksom har publicerat texten och är klar att titta på den i publicerad form så tycker jag att det står
Visa kuken (i ett nytt fönster).

Raffset, det nya Funken?

Läste något om att Agent Provocateur ska öppna butik på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Då blir det väl till slut som jag skrev längst nere på "bubblare" i Tidens anda-spalten i Nöjesguiden för några år sedan. Raffset=fränt.

Bootcutridån som delar Europa

En kompis ringde från Berlin idag och skulle säga något. Det gjorde han. Sedan frågade jag honom om folk fortfarande gick omkring i bootcutjeans där nere. Ja, jo, det gör de väl fortfarande lite till mans, bekräftade han. Skönt att höra att bootcutjärnridån som löper i väst-östlig linje någonstans i jämnhöjd med Malmö alltjämt ligger fast. Norr om linjen: raka eller till och med insvängda jeansben. Söder om linjen: bootcut som blir allt trumpetigare ju längre söderut man kommer. Allra värst är det såklart på Sicilien, där jeansbrallorna är som uppochnervända strutar och har påmålade slitning och fickor med lock. Vår tids svar på acid wash DDR jeans.


Ibland, när allt är mörkt och jag känner mig gubbig och ofräsch, så tvingar jag mig själv att tänka på lighthistorikern, monarkisten och krönikören Herman Lindqvist. Sen känner jag mig riktigt ung i sinnet igen.

Ingen tv-kväll ikväll

Jag hade ställt in mig på att ligga hemma i soffan och glo på tv just den här fredagskvällen. Men det finns ett problem. Jag har bara skogstv, det vill säga SVT-svennekanalerna 1 och 2 samt TV4. Kul. Ettan kör Doobido med Lasse Kronér och några bonniga "artister" som tävlar mot varandra. På tvåan har Musikbyrån live just slutat att förmedla en svidande trivselfunkig musikupplevelse i allra vidrigaste Södra Latin-stil. Den skyldige artisten heter förstås Salem Al-Fakir och har problem med både håret och det musikaliska omdömet. Allra värst var iochförsig hans gitarrist som i finalnumret bjussade på överkompetenta gitarrsolon av den där klia-sig-på-pungen-sorten och det lät som om varken nittio- eller tjugohundratalet hade inträffat. Och då menar jag på det där riktigt ruttna sättet. TV4? De kör sin humorsatsning med de där halvaporna som aldrig lyckats skriva ett skämt och aldrig lyckats göra en rimligt godtagbar imitation av valfri svensk kändis. Jag misstänker AMS-pengar i fyrans budget. Nu är jag helt enkelt tvungen att gå ut och dricka sprit istället för att softa framför tv:n.

torsdag 11 oktober 2007

Järnets änglar


Jag vet nu att Järnets änglar är en medioker svensk mysfilm om tre brudar som jobbar på ett stålverk i norrland. Men för bara några timmar sedan så lurade titeln mig till att tro att filmen är en svenskspråkig remake på Coyote Ugly. Och det hade varit jävligt mycket roligare.

Vangelisveckan fortsätter


Jag skrev ju tidigare att keyboardvalrossen Vangelis borde få mer kärlek av cosmic disco-lobbyn för hans trägna arbete inom långsamma synthesizerarpeggion och fluffiga ljudmattor.
Men jag undrar om inte också alla landets beundrare av anglofilt old school-herrmode med sportig touch (jäpp, jag talar till er, alla ni sartorialistbookmarkande vänner av Björn af Kleens rutiga shorts) borde ta sig lite tid för att lovebomba den kurvige kompositören från Grekland. Titta på den här gamla härliga guilty pleasures-videon till exempel. Bögig tjugotalistiskt sportswearporr i slo-mo ledsagat av en ledigt rökande och trevligt klädd trivselviktsskäggfarbror bakom flygeln. Man vill bara krypa upp i knät hos honom och intensivt förneka hur kosmiskt kitschig hans musik är.

Min korta tid med pattar och vidhängande cancernoja

Det är rosa bandet-tider igen. Heightened breast cancer awareness. Fight cancer, support mammography.

En gång såg jag det rosa bandet i bästa brösthöjd på schlagercountrysångerskan Jill Johnsson. Just där och då höjde det min medvetenhet om kampen mot bröstcancer rätt rejält. Fick mig att fundera på vad jag själv tycker om det här med bröstcancer. Jag är säker på att jag tycker att cancer är ganska dåligt. Mest av allt tänkte jag att det rosa bandet gav mig en orsak att spana in hennes hylla lite extra länge. Det var ju för ett gott syfte. Och då känns det ju okej att vara väldigt, väldigt kär i stora bröst.

Normalt tänker jag sällan på tumörer eller döden eller på att några bitar av mig ska behöva amputeras. Men en gång för några år sedan, på den tiden då jag anade att mitt äktenskap var rejält kört i botten och kände mig allmänt ynklig och tillbringade mycket tid med att ligga och känna efter vad som egentligen var fel med allt, så slog den till. Cancernojan. För att vara mer exakt så var det just bröstcancernojan som gjorde ett permanentboende i mitt huvud.

Män har ju också bröskörtelvävnad i pattarna. Och även om det inte är mycket, så kan man få cancer där. Det där med bröstkörtelvävnaden har jag vetat om sedan tonåren, när jag fick mina puffy nipples. Bakom mina mer eller mindre (det varierar alltså) utstående bröstvårtor har det sedan dess funnits två hårda klumpar. En på varje sida. Symmetri. Klumparna är något slags förtätad eller förhärdad bröstkörtelvävnad som inte är helt ovanlig hos pubertetskillar. Vanligtvis försvinner de här klumparna när de värsta hormonstormarna har lagt sig, men hos mig har de alltid funnits kvar. Under tonåren var jag väldigt irriterad på mina uppkäftiga bröstvårtor. En gång körde jag ner en säkerhetsnål i den ena behind-the-puffy-klumpen, bara för att känna hur det kändes. Det gjorde såklart jävligt ont. Annars klämmer jag lite på knölarna ibland, för att se om de är kvar. Eller så brukar jag helt tanklöst smeka upp bröstvårtorna till stånd. Då syns det mindre att jag har små, små mansbröst.

Större delen av tiden lever jag dock i fred med mina bröstklumpar. Men så kom det tidiga 2000-talet och Håkan Hellström släppte singeln "Kom igen Lena".

I videon, där Håkan klädd i tight linne dansar runt som ett jehu på Verkstadsgatan, ser man tydligt att han också har utstående bröstvårtor. Ganska lika mina. Detta uppmärksammades av några vänner och kollegor till mig och de flabbade rått och pratade om man-boobs och bitch-tits och ljuva små liljekullar med hår på. Och så vidare.

Jag låg i soffan och tittade på sången, dansen, armhävningarna och livsglädjen på Verkstadsgatan och började klämma på mina klumpar. Hade de inte växt lite på sistone? Eller ganska mycket? Visst kändes de helt plötsligt liksom knöligare i formen?

Jag kunde inte sluta klämma. För varje nyp kändes det som att de höll på att bli större och allt mer oformliga. Jag kollade på internet och hamnade på sidor som bröstcancer. "Var uppmärksam på knölar i brösten", stod det ofta. "Undersök regelbundet". Jag hittade någon sida som berättade att även män kan få bröstcancer, även om det är mycket ovanligt. En på några hundratusen, eller en på någon miljon. I några veckor klämde jag och klämde och klämde och blev mer och mer övertygad om att jag var en av dessa ytterst få män. Jag är ju trots allt ganska speciell. Skulle det gå så illa att en kirurg skulle skära bort mina små bröst? Skulle jag behöva proteser då? Sillisar? Finns sånt för män?

Det var inte annat att göra än att ringa en läkare och boka tid för undersökning. Man ska ju kolla upp sånt här.

Läkaren var vänlig och lite skinntorr. Han såg ut som en gubbe som gillar en riktigt god bit kött, men som alltid har vett att ackompanjera den med en fräsch grönsallad och inte för mycket potatis och sås. Han sade att jag skulle ta av mig på överkroppen. Han klämde på mina bröst och frågade om jag använt anabola steroider. "Jag har aldrig ens satt min fot på ett gym", sade jag uppriktigt. Han förklarade för mig att den här typen av små mansbröst ofta drabbbar anabolmissbrukare. Bitch tits, brukar de kallas. Nä, sa jag, jag har väl mest druckigt ganska mycket bourbon och stöl på sistone. Kunde det ha något med saken att göra? Ja, jo, det kan ju kanske påverka, sade han. Jag sa att jag var orolig för att knölarna var cancer. Han sa att det var möjligt, men inte särskilt troligt, men det är klart att vi skulle kolla upp det. Efter vidare klämning på tuttarna fick jag ta plats vid ett slags röntgenmaskin som alltså var den berömda mammografistationen. I några minuter försökte jag klämma fast mina trots allt ganska små boobies mellan två glasplåtar så att läkaren skulle kunna ta en bild. Jag kanske inte hade små mycket mansbröst trots allt? De är i alla fall inte hängpukor. Liten boost för självförtroendet. Jag har ingen aning om hur röntgenbilden blev. Sedan fick jag lägga mig ner för att läkaren skulle ta ett vävnadsprov. Han tog fram något som såg ut som en spruta fast med väldigt grov nål. Den körde han in i vänster bröstklump. Sedan drog han ut handtaget på den sprutliknande mojängen. Det gjorde självklart jävligt ont. Men han fick ut en liten bit av bröstknölen. Vi får svar från labbbet om några veckor, berättade han. Jag åkte tillbaks till jobbet.

I några veckor gick jag och väntade på min cancerdom. Varje gång jag såg Håkan Hellström-videon kändes det i bröstet. Inte för att den var så bra, utan för att jag tänkte att Håkan kanske också skulle låta undersöka sina tuttar. Förslagsvis av en läkare och inte någon liten indietjej med randig tröja som tyckte att hans halva clownnäsor till bröstvårtor var söta.

Så ringde de en dag från läkarmottagningen. Jag fick en ny tid att träffa läkaren. Jag var svettig och nervöst skakande. Läkaren berättade för mig att jag kunde ta det lugnt, jag hade inte cancer. Det vara bara lite förtätad bröstkörtelvävnad. The good news var att de kunde ta bort knölarna om jag ville. Kör i vind, tyckte jag. Bort med allt. Läkaren bad mig strippa överkroppen igen. Han klämde och kände och funderade. Muttrade något om att jag ändå hade en välutvecklad bröstmuskulatur och en väldigt fin kurvatur där, var det säkert att jag inte tränade på gym? Smickrare där. Om vi tar bort allt så kommer det att se konstigt ut, sade han, jag tror att vi ska behålla lite av knölen ändå. Fint, sade jag. Och fick en tid för operation.

Det lustigaste med operationen var att jag själv skulle söva ner mig, med ett stolpiller. Jag undrade om det brukade vara så här, om det var något slags outsourcing på gång. De bad mig gå in på toaletten och försöka peta in en liten tablett i arslet, det är inte alls svårt. Fast det var det ju för mig, en person med något slags väl utvecklad skräck för allt som har med anus att göra. Jag skakade och försökte hitta hålet, och försökte förmå mig själv att peta in pillret där. Det var då fan vad svårt det var. Till slut, efter att jag försökte tänka på annat, fick jag in det. När jag gick ut för att ge sjuksyrran thumbs up så vek sig mina ben. Jag leddes till en säng på hjul och rullades in i ett rum som fick mig att tänka på UFO-abductions.

När jag vaknade och inte var helt säker på var jag var försökte jag känna på mina bandagerade bröst. Det gick inte riktigt, jag orkade inte riktigt få upp armarna i läge. Så jag sov lite till. Fick dricka jos. Åkte sedan taxi hem till Söder. La mig på sängen med gasbinda lindat runt min bröstkorg som något slags improviserad BH. Mindes en Linda Norrman-krönika från början av nittiotalet där hon berättade om hur indietjejer lindade sina överkroppar för att minimera bröstputet. Idioter, tänkte jag och somnade. När jag sedan vaknade för att gå och pissa kände jag lite på det ömma området. De hade varnat mig för att det kunde bli lite svullet och blodfyllt där, det skulle nästan se ut som små kvinnobröst, men det skulle gå bort efter någon vecka. Och ja, de hade rätt. Jag speglade mig i profil. Mina tuttar var på väg upp i storlek, jag uppskattade att de nästan var a-kupor.

Nästa morgon, spegeln igen. Pattarna växte långsamt men säkert. Där bakom gasbindor och kompresser såg och kändes det kusligt likt de första ömma tonårsbröst jag tafsat på. Små, fasta och liksom värkande. Men jag fick inte stånd av det som jag hade fått då. Det ska man väl kanske inte få heller. Mina pattar såg riktigt fina och välformade ut. Förutom att de skiftade i blått och grönt av blod under huden.

Nästa morgon: jävlar om inte mina boobies hade växt ännu lite mer under natten. På väg mot kupstorlek B? Jag bytte kompresser och spanade in de proffsiga små snitten under bröstvårtorna. Det såg ut att vara på väg att läka. På med nya kompresser och kirurgtejp. Sedan ett tajt linne och två lager bylsiga tshirts och över det en riktigt bylsig hoodie för att dölja putandet. Jag tittade i spegeln och såg min käre vän filmredaktörens dåvarande klädstil (det här var ungefär ett år innan han rasade i vikt och blev kulturhunk). Sedan åkte jag in till jobbet där jag snackade lite med min chefredaktör som nyligen hade fått hjälp med sin sömnapné. Fast innan det så hade han i flera veckors tid försökt mäta sömnmönster och syrehalt i blodet under vilan med en så kallad snarkväska som han kvitterat ut från en läkare. Snarkväskan var en attachéportfölj full med en massa elektroder och grejer som skulle fästas på olika ställen av kroppen, en fantastisk liten väska med andra ord.

Någon dag gick och kom aldrig tillbaks. Mina bröst fortsatte att vara blåmärkesfläckiga och, värre än så, de fortsatte att växa. Eller, de kanske hade stabiliserats. De krympte i varje fall inte. Skulle det vara så här. Skulle jag få bröst på riktigt? Och vad var det där inne, svullnad och gammalt blod? Men vad ska man göra, det var bara att vänta och hoppas på att de skulle sjunka ihop och försvinna. Och ... jag var bara tvungen att pröva en av min frus BH:ar. Jag tog den tjusigaste. Spets och grejer var det på den. Hon hade på den tiden storlek 80B, och mina tuttar passade nästan i kuporna. Shit, alltså. Jag som alltid har varit helt galen i bröst hade till slut fått egna. Det kändes som något slags poetisk rättvisa. Eller kanske var det ironiskt? När jag duschade kanske fem eller sex dagar efter operationen så råkade jag klämma lite för hårt på det ena bröstet. Snittet, alltså såret, gick upp och det sprutade ut blod och lite var. Jag vrålade i duschen och såg hur den äckliga sörjan virvlade ner i golvbrunnen. Men bröstet blev mindre. Jag klämde igen och dränerade ännu mer gammalt blod. Eftersom jag var besatt av symmetri så klämde jag på det andra bröstet också, med liknande smärta och resultat. Tvättade såren med sprit. På med nya kompresser. Och sedan bylsiga kläder, för nog hade brösten blivit mindre, men de var fortfarande där. A-kupor, skulle jag gissa på, ganska så fasta och fina.

På kvällen var jag på Olsson skor, som jag tror att stället fortfarande hette då. En bar-dj spelade electroclash. Många vänner och bekanta var där. Det fanns skålar med popcorn. En tjejbekant som jag alltid varit lite svag för dök upp och kom fram till mig för att hälsa med den typiska stockholmskramen. Jag blev glad, så jag tänkte inte på att försöka göra en distanserad och väldigt framåtlutande kram. Istället tryckte jag mina bröst ganska hårt mot hennes. Det gjorde ont. Jag undrar om hon märkte att jag hade lika stora som hennes. Jag log snett och sade att jag hade varit lite sjuk och egentligen inte borde kramas med någon, men ibland är det svårt att låta bli.

Veckorna och månaderna gick, mina blåmärkesspräckliga små tonårsbröst försvann och jag glömde bort min cancernoja. Men när det drar ihop sig till rosa bandet-tider så brukar jag tänka att man inte måste ha bröst för att få bröstcancernoja. Det går ju lika bra att ha nojan först, och pattarna sedan. Och sen tänker jag, kan inte hjälpa det, att jag borde åtminstone testat att ha ett rejält bröstknull när jag ändå hade chansen.

Breaking jordstrålningsnews!


Snackade precis med en gammal slagrutegubbe på telefon. Jag hade några frågor om uppmätning av jordstrålningslinjer. Slagrutegubben var väldigt trevlig och tillmötesgående men berättade för mig att det är väldigt svårt att mäta just nu. Sedan i söndags har han inte känt av några som helst jordstrålningsfält eller andra currygrejer. "Vad märkligt", sade jag. Ja, det tyckte han också. Sedan blev det tyst i luren några sekunder. "Någonting håller på att hända", sade han sedan. Kära vänner, för att ta det säkra före det osäkra — foliehatt på!

Personen på bilden har ingenting med mig eller slagrutefarbrorn att göra. Det är bara en stulen bild föreställande en farbror med foliehatt.

onsdag 10 oktober 2007

Vangelis


I dessa tider av uppvärdering av den mest kosmiska slow motion-discon och det skäggigaste av synthflum från sent sjuttiotal — varför får inte Vangelis mer kärlek? Han förstod ju trots allt att ska det vara kosmiskt så ska det vara stort, överviktigt och synthsvirrande to the max. Lite som han själv.

tisdag 9 oktober 2007

Den evigt pågående revisorifieringen av Södermalm


Det dundrade till i brevlådan. Jag gick och tittade. Där låg ett nytt nummer av Mitt i Södermalm, eller vad fan den där lokaltidningen heter. Jävla dåligt namn är det i alla fall, "Mitt i" funkar ju i Tyresö eller Nacka, men i innerstan blir det prepositionsproblem. Mitt i Södermalm? Mitt i Kungsholmen? Mitt i Stora Essingen?

ANYWAY så hade jag inget bättre för mig utan började läsa lokaltidningen.

Nästan genast hittade jag en intervju med två snubbar i något slags avslappnad 80-talistmässig Möllevången-möter-webbbyrå-stil. Båda killarna bodde vid Hornstull och de hade ägnat sig åt heavy funderingar om sin hembygd. Dessa två jubelmongon, som i anständighetens inte skall namges här, hade kommit upp med var sitt förslag för vad Hornstullsområdet skulle kunna döpas om till för att fräna till det och "bygga varumärket" i stil med SoFo. Den ena snubben föreslog "NoHo", North of Hornsgatan, med vilket han menade den del av staden som ligger nog om de sista två-tre kvarteren av Hornsgatan. Jag antar att han inte anser att Loopens marina och klassiska sunkhaket Söderport kvalar in i hans cleana neo-Hornstull. Den andra snubben lobbade för "HoMo", Hornstull med omnejd. Det hade "en skön edge och var lätt att komma ihåg" eller något i den stilen. Herregud.

Snubbarnas argument för att Hornstull ska kalla sig något annat än just Hornstull var att det liksom skulle bli ett nytt varumärke för området, som kan locka dit mer folk och föda fram trevliga kaféer och tvätta bort "slumstämpeln", et cetera. Än en gång herregud. Som om fikametropolen Hornstull behöver fler Caffe Latte-ställen? Som att någon får slumkänsla av att kryssa mellan Amelia Adamo och Martin Kellermans suv på gatan framför Christian "Fonky Falcon" Falks halvekologiska och svindyra kafé? Och hur jävla väl kommer den streetiga förkortningen NoHo eller HoMo att rimma med den enorma Västermalmsgalleria som snart byggs vid gamla Horan?

Jag hivade tidningen i returpappersbingen och drog mig till minnes hur två ungmoderater häromåret drev en kampanj för att McDonalds skulle etablera sig vid Hornstull. Detta skulle öka trviseln och minska buset, menade ungmoderaterna. Jag försökte minnas vilka de var. Samma snubbar som Mr NoHo och Mr HoMo? Eller finns det runt Hornstull en hel armé av unga killar som frivilligt arbetar för att revisorifiera deras del av Söder till Kungsholmen II?

måndag 8 oktober 2007


Förra veckan stod det en enorm jävla damsko på Kungsholms strand. Nu är den borta. Är det Mikael Söderlunds och Kristina Axen Idi Amin Olins renhållningskommando som har slagit till? Vilka arslen de är i så fall.

Bad connection

JAG: Hej, jag heter XX, jag fick ditt nummer från NN, du ska tydligen vara bra på att leta upp currykryss med hjälp av slagruta eller vinkelpekare?
SLAGRUTEGUBBE: Ja, jo ... kanske det?
JAG: Jo, jag har en liten idé nämligen. Jag tänkte att du skulle hjälpa mig att leta upp currykryss ute i Stockholms nattliv.
SLAGRUTEGUBBE: Jaha ...
JAG: Tänkte att det kunde vara lite intressant. Alla som letar currykryss verkar ju annars göra det hemma eller ute i terrängen. Ingen verkar ha gjort det inne på Berns, Riche, Café Opera, Kvarnen.
SLAGRUTEGUBBE: Nä du, det låter inte särskilt seriöst. Inget som jag vill göra.
JAG: Men är det mer seriöst att gå omkring med små metallpinnar och känna currykryss och jorstrålning ute i skogen?
SLAGRUTEGUBBE: Jag lägger på här. [KLICK]

Jag tror att jag måste slipa lite på mina telefonskills innan jag ringer några andra jordstrålningssensitiva snubbar ur foliehattslobbyn.

söndag 7 oktober 2007

Det går ju bra det här

Installerade nyligen en sån där läsarmätare, vehettere statistikverktyg alltså, som visar lysande siffror. 10 besökare bara idag. Känner mig stolt.

fredag 5 oktober 2007

Jag fick feeling


Jag har inte hunnit lyssna så mycket på nya Häpna-släppet Jag fick feeling än, så jag kan inte säga så mycket om musiken. Ska göra det snart. Tills dess håller jag mig på ytan. Tänkte skriva några ord om pressbilderna på Anna Järvinen. De är så fina. Jag blir lite rörd av dem. Och Anna ser så perfekt purfinsk ut att jag vill piska mig själv med björkris. I like it lika mycket som memma. Sött och kärvt på samma gång. Puss.

New Age-rörelsens pentagon i Stockholm

Ett annat ställe där man ängsligt ser sig om när man går ut från det är Vattumannens bokhandel, detta new age-rörelsens pentagon i Stockholm. Jag har aldrig varit där inne förut, men idag var det premiär för mig. Luften där inne var tjockoch oljig av rökelse och doftljus. Det stod en skål med såna där yoghurtgodis som ser ut som stearin eller nåt från könet på ett bord där det såldes diverse smycken, tarotkort och änglamerch. I butiken befann sig enbart kvinnor, några var typiska snygga stockholmsbrudar och några andra var färgsprakande sjalkärringar. Jag såg tyvärr inga böcker om elallergi, men tusentals om qigong, feng shui och reinkarnation. Alla färger var liksom milda och blaskiga men ändå tunga och kvinnliga på något sätt. Toner av lila, rött, lätt grönt och så vidare. Tanten och tjejen i kassan pratade om att "vi kan ju tala om sex och döden och allt sånt nu, men pengar, det kan vi inte tala om". På väg ut passerade jag två personer i nedre trettioårsåldern som pratade om reiki. Hej jag heter Heikki och gillar reiki, lät det i min skalle. Jag tittade bort från dem och mina ögon hamnade på några inbundna böcker av en lirare som kallar sig för Martinus och har skrivit "tredje testamentet". Jävligt slött att bara snickra vidare på gammal religion, han hade väl kunnat hitta på något helt nytt? Eller tappar man en stor del av den potentiella marknaden av desillusionerade kristna och judar då? Luften var sval och lätt där ute på Drottninggatan. Jag såg mig om och var glad åt att ingen jag kände gick förbi just då.

Efter burgaren kommer skammen


Idag gjorde jag något som jag gör ibland men alltid skäms för efteråt.

Jag slank in på McDonald's och beställde hamburgare, pommes och cola. Vet inte varför jag helt plötsligt fick ett sådant sug och varför jag gav efter för det. Men jag gjorde det. Det var för all del lite gott på det där äckliga och lätt syntetiska sättet. Men när jag ätit klart och tittade ner på ihopknögglade servetter, rivna saltpåsar och pappförpackningar så kände jag samma slags skam som drabbar mig när jag nyss har runkat. Jag gick ut ur snabbmatsrestaurangen med den där känslan av "hoppas ingen jag känner ser mig nu" som jag antar att folk har när de kliver upp i ljuset från en porrkällare.

Nu tror jag inte att jag egentligen har något superladdat förhållande till bajsmat som McD-burgare. Men något är det. Kanske spökar något från barndomen. När jag växte upp i det lagom trashiga miljonprogramsområdet utanför stan så sneglade jag alltid lite avundsjukt på de barn vars trashfäder ibland på lördagseftermiddagarna kom hem med avsvalnade och degiga grejer från Donken i skumplastförpackningar och ropade "kom in å ät". I min familj åt vi ju inte sånt. Vi drack inte heller läsk, eller åt godis, eller ens vitt bröd. Min mamma är från Finland, och är man från Finland så föraktar man djupt de som äter vitt bröd. Om vi drack saft så var den hemgjord och med ett minimum av socker i. Det här var ju säkert toppen och GI och allt, men i mig dämdes också ett slags längtan efter skitmat upp.

Någon gång strax effter att jag flyttat hemifrån och börjat arbeta på webbyrå under nittiotalets tidiga IT-boom så tog jag igen det. Under en period åt jag plusmenyer till middag och pizza hut-buffé till lunch och drack joltcola vid datorn. Alltid med en liten men kittlande känsla av skämmes efteråt. Än idag har jag svårt att erkänna för mamma att jag någon gång då och då äter en McFeast & company. Jag skulle hellre berätta om att jag tycker att hasch är riktigt gott.

torsdag 4 oktober 2007

Nutidsvänsterns stora problem

Jag kanske är tvåa på bollen här, någon annan har säkert redan klurat ut detta, men ändå: nutidsvänsterns (och jag snackar vänster, inte sossar) stora problem är att den inte har tagit itu med sitt släpigt marscherande imageproblem, de ändlösa horder av gatugycklande malmödreads och andra trashankar med fula piercings och vedervärdig musiksmak som alltid dyker upp för att dra ett skämsskimmer över demonstrationer och möten.

Stockholms ändtarm


Jag var vid Hornstull idag. Fikade. Med en cool södermamma. Det är väl sånt man gör vid Hornstull. När vi satt där i solskenet utanför Copacabana så dök en gammal arbetskamrat upp i baggybraxer, risigt malmöhår och en allmänt slapp haschvänsterattityd. Jag nickade hej till honom. Samtidigt, bakom hans rygg cruisade en fräsch söderfarsa med ex-modellfeja gatan fram. Han var klädd som ett sartorialistfarsa med "dressade" vintagekläder, rolig gubtjyvsscarf och en skjutsandes en babysuv framåt. Bakom honom struttade en nymoderat klädd mäklarkärring förbi Solgrillen, pratades i handfri deliriumtelefon. Hon skymdes av en stadsjeep av bayerskt fabrikat. Det slog mig att jag har nog aldrig avskytt min gamla stadsdel Horan mer än vad jag gör just nu. Hornstull befinner sig nämligen precis i brytningspunkten mellan Möllevången och Kungsholmen. Jag har för mig att Lars Norén en gång kallade den här lilla platsen för "Stockholms ändtarm". Det stämmer, men tarmkanalen tycks vara under förgyllning.

Update: Såg precis att Hinseberg nyligen skrev om Hornstull och dess koppling till Stalin. Kanske skulle en total Josef makeover kunna göra under för kvarteren mellan Liljeholms- och Västerbron.

Barns bristfälliga känsla för stil

Hur länge ska dagisbarnsjävlarna fortsätta att köra sin trötta South Park-stil med pösiga täckjackor och overaller, toppluva och bollformad kroppsform med oproportionerligt stora huvuden? Cartman är soooo förra århundradet! Var är fashionpolisens nationella insatsstyrka?

onsdag 3 oktober 2007

Enda och sista posten om Alex Schulman

Alex Schulman, är inte han bara en lyckad Svenne Banan-variant av Carl Reinholdtzon Belfrage?

tisdag 2 oktober 2007

3xDON'Ts

Ojoj. Fråga mig inte hur eller varför, men den här bilden råkade jag hitta på en moderatwebbsida. De glada killarna med de omöjliga håren kommer från MUF i Trollhättan. Närmare bestämt skulle jag tro att de kommer från en väl tillbommad MUF-källare i Trollhättan. Ojoj. Nu måste jag fortsätta att bildgoogla på ungmoderater.

måndag 1 oktober 2007

Meh gaska upp dig för fan!

Lykke Li

Jag fattar inte riktigt. Är hon något slags Joanna Newsom, fast utan harpa och och med casiokompatibelt komp och bra för att vara svensk? Eller norsk?

Sneakern är fotens mysbyxa.

I lördags var det visst SNEAKER SWAP N SALE MEET nånstans i stan.
Jag är glad att jag inte gick dit.
Sneakersfetischister är större töntar än cruisercyklister.
Eller så är de exakt samma töntar.
Och sneakern är fotens mysbyxa.
Sneakerfetischism är den perversa böjelsen att tända på fötternas ockerprisade bekvämlighetskläder och att hålla sneakrarna rena med hjälp av tandborste och tala sig varm om något slags viktig gatukultur och åka till Japan för att köpa extremt limiterade par av någon obskyr vintagemodell och ha hundratals par hemma i originallådorna och sen gå på SWAP N SALE MEET och sälja och byta dem och flasha samlingen.
Fy fan.
Jag hoppas att nästa SNEAKER SWAP N SALE MEET ramas in av dubbla lager taggtråd och bevakningstorn och aldrig avslutas.