söndag 30 september 2007

Middag på Josephine Olaussons slott

På tal om festliga kvinnor i Göteborg. Jag hade en jävligt skum dröm häromnatten. Jag var bjuden på middag hemma hos Josephine Olausson. Hon sjunger vanligtvis i göteborgs bästa band Love is All.
När jag kom fram till där middagen skulle vara blev jag lite omskakad. Jospehine bodde inte i en lägenhet utan i ett väldigt stort och tjusigt slott, lite i stil med Tyresö slott med flyglar och tornspiror och stor park. Fast allt var ännu större, så det kanske var någon annastans i världen. Inne i matsalen var det kandelabrar och äpplen i avhuggna grishuvudens munnar och vita linnedukar och dunkelt och levande ljus och källarvalv. Massor med folk var där. Trevligt. Jospehine var lite tantig men elegant, typ pärlor och siden och sånt jox.
Hon var också full som en finsk-irländsk hamnarbetare. Hon pratade högljutt och domderade som Börje Ahlstedt. Skrattade åt oss andra som satt där sträckta i ryggarna och nyktra vid våra tallrikar. Hon klättrade upp på en flera meter hög kandelaber och höll på att trilla ner i huvudet på någon stackare som satt och hukade. På något sätt tog hon sig ned och rasade sedan ihop på golvet. Jag tog på mig att vara Allan och leda ut henne i slottsträdgården där hon segnade ihop till en fnissande liten hög. Jag trodde att hon kanske skulle kräkas, men det gjorde hon inte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag tog bussen hem. Buss 805. Så den här drömmen utspelade sig nog vid Tyresö slott trots allt.

Maris Bon möter Kraft&Kultur-kulturkvinnan


Den gotiska kabaretsångerskan Maris Bon (AKA The Kid-Maja) skickade ett svinhett mms från bokmässan någon gång sent igår natt.
"Avundsjuk?" stod det i text och bilden ovanför glödde på min display.
Maris Bon är alltså blondinen på bilden. Och det hade ju liksom räckt ganska långt bara det. Men den mörkhåriga kvinnan i tonade glasögon, hon som håller fast Maja i ett kramgrepp, är Eva Helmenius — ni vet hon som häromåret var bibliotekariefoxy postergirl för bokklubben-gone-energibolag Kraft&Kultur. Jag har ju alltid tvivlat på att hon finns. Hon har liksom varit en Boxer-Robert fast som kulturquinna (med stort K och Q), en karaktär så stiliserad att hon rimligen borde vara skapad i ett 3d-program.
När jag tänker på Kraft&Kulturs reklamskyltar i tunnelbanan så blossar det alltid litegrann på mina kinder.
Men jag har alltid kunnat skaka av mig det.
Så icke längre. För nu vet jag att Eva Helmenius finns. Och att partiklar av henne finns på Maris Bon. Jag räknar kallt med att Maris Bon inte tvättar sig tills nästa gång jag träffar henne. Jag ska genast rama in det här mms:et och sätta upp det på väggen.

torsdag 27 september 2007

Ondska och fulhet på fyra och två hjul

På nätterna smyger ju asfaltsdjungelns indianer omkring på gatorna här i Stockholm och luftar suvvar. Om de nu fortfarande håller på, jag har inte sett så många stadsjeepar med platta däck på sistone. Kanske tog sig indianerna ut till Bromma för en natt av pyspunkande och dog av utmattning efter att ha luftat nattens tiotusende jeep.

Indianernas ventilräder gör mig hursomhelst glad. De tar ju faktiskt fajten mot fulheten. Stadsjeepar är rullande sår i ögonen. Så stora och klumpiga att man liksom inte kommer undan dem. Jag tänker ibland att suvföraren är samma person som den jobbiga ungdomskillen på tunnelbanan, ni vet han som bresar skitbrett med benen och stönar enstavigheter i mobiltelefonen. Båda visar glatt upp det fulaste de har och tar samtidigt onödigt mycket lebensraum i anspråk. Fast suvvaren har körkort och stålar.

Eller? Idag slog det mig att suvven egentligen är bilarnas motsvarighet till cruisercykeln — en förvuxen leksak i nåt slags barnboksinspirerad design och allt i lite för stor skala. Vad fan är dealen med cruisercykelns idiotbreda apstyre, förutom att det får cruisercyklisten att känna sig som en unplugged mc-knutte som tar gör det onödigt trångt i cykelbanan? Och den lite svängda, förlängda ramen som får dåren bakom styret att sitta bakåtlutad och se haschad ut? Och kan någon förklara finessen med de barncykelmässiga ballongdäcken? Jag väntar bara på att någon SoFo-cruisare monterar på ett par stödhjul och tycker att det är fräscht. Fyfan. Varje gång jag hamnar bakom en cruiseridiot som bakåtlutat slöcyklar fram, gärna med hörlurar på och lite svajig kurs, så tänker jag att road rage kanske inte är så tokigt. Att cykla cruiser är som att köra suv, fast utan att man har balls nog att stå för växthusgaserna.

Asfaltsdjungelns indianer, om ni läser det här — lova att ni börjar lufta cruisers när ni är klara med suvvarna. Snälla.

Årets evenemang?

Vem plockar man in som föreläsare på en temadag om ledarskap? Om man liksom vill ha någon som verkligen kan berätta om det här med att chefa? Jo, man anlitar såklart vårt lands genom tiderna chefigaste chef. Kan bli en bra och matig show.

Är det förresten på såna här gig the big G berättar om och demonstrerar härskartekniker? Och nu när Göran är konsult, kan ingen på statsrådsberedningen bjuda in honom som motivational speaker? Det känns ju som att Reinfeldt inte alls älskar sitt jobb lika mycket som Göran, att han behöver lite pepp-for-pay.

torsdag 20 september 2007

Om jag skrev om tv på Expressens kultursida skulle jag inte vara så jävla kaxig.

Efter att ha skådat Stockholms senaste underverk, shoppinggallerian i före detta Skatteskrapan, kände jag mig berövad på min livskåthet och övervägde att befria stan från mig själv och gallerian med hjälp av en hangglajder och en trettiofemlitersrygga full av semtex.

Men jag höll på mig.

Och blev glad igen när jag läste i Expressen.se hur gamle filmkritiker-Nosferatu nådaslaktade den senaste och (hittills) mest misslyckade inkarnationen av SVT:s Filmkrönikan. Smaka på inledningen:

När jag såg Filmkrönikans säsongspremiär i måndags kväll undrade jag om SVT:s ledning av misstag sände Bolibompa på fel tid. Tilltalet var misstänkt likt och de små tävlingsmomenten skulle göra sig bäst i ett barnprogram. Programledarna – och i synnerhet nykomlingen Navid Modiri – spelade amatörteater med stora gester och inövade tonfall. Bolibompas programledare är betydligt säkrare. Men så vet de också vem de talar med.

Kul. Och korrekt. Kontentan är i Sundgrens anförande är att göteborgare inte ska göra kultur-tv. En självklarhet, kan tyckas, men icke i Sveriges alltför decentraliserade television som sätter regionalpolitiken framför kvaliteten.

Tv var det, ja. Och Expressen. Nu är väl inte Sundgren fast anställd på Expressens kulturredaktion, men om jag var det så skulle jag nog inte skriva så jävla kaxigt om tv.

För nuförtiden gör ju Expressens kulturredaktion lite sådär lagom otajt och Virtanen-svajig kompis-tv i finborgerliga Öppna kanalen-kanalen Axess. KulturExpressen kanske tar sig om några hundra sändningar. Men efter att ha läst vadExpressens biträdande kulturchef Björn Wiman sade efter att premiärsändningen (där någon gök läste Fröding och Alex Schulman pratade avföring) faktiskt inte slaktades av Croneman, så tvivlar jag: "Vihar haft roligt så det är kul att de som tittar också har haft det", sade Wiman. Lite som om han egentligen sade "kul att ni håller på", fast till sig själv.

Hur KulturExpressen ser ut? Medelålders-Bollibompa korsat med go och gla Lasse Kroner-tv.